Söker sonen - i LA eller Paris?
Och det är för långt bort för att ha en chans att gå runt och leta rent fysiskt.
Vi visste att han skulle tillbringa förra helgen i Paris på en god väns bröllop. När man lever i en värld med dataspelstillverkning så har man sina vänner över hela världen, i alla världsdelar. Och de flyttar ofta omkring också. Men det handlar om verklig vänskap o tät kontakt, fast inte rent fysiskt utan om ett evigt småpratande över sms, email, telefon och annat. Det är ett nytt sätt att vara vän på och det verkar funka lika bra. Det skickas hela tiden texter, bilder, filmsnuttar, musik och annat. Kanske inte daglig kontakt men nästan.
Men för en timme sedan kom ett email. Klockan var då halv tolv här, med andra ord mitt på eftermiddagen i LA, om han nu är i LA. Och han ska gå och lägga sig och ska ringa när han vaknar!! Suck!! Jag fattar noll. Men allt ska vara bra enligt mailet. Vi får se!
Säg inte så där...jag vill inte ens tänka tanken på att oron fortsätter och fortsätter.....trots att de är vuxna och arbetar....jag vill lura mig själv en liten stund till att mig ständiga oro kommer att gå över, bara de har passerat tjugo-strecket...;-O
Alltiallon: Trodde jag också. Oron går aldrig över och när de är vuxna är man helt hjälplös som förälder. Kan inte ingripa på minsta sätt. De seglar själva nu och tar ut egen kurs och håller sig så vitt jag vet flytande. Men veta får man ibland inte förrän långt efteråt. Likaväl som vi föräldrar ibland skonar barn från eländen så skonar barn föräldrar från dystra sanningar. Och sen kommer
barnbarnsoron.........
Det tar aldrig slut. Tack o lov är det inget slut på glädjeämnena heller.......!
Härligt att få ett litet livstecken då! Jag vet efter mina resor och bortavaro hur föräldrars oro fungerar...En gång var det nära de satte sig på första bästa plan ner till Australien i brist på livstecken från mig...Och jag som bara hade det så ROLIGT och så BRA...=D
Trolda - resenär!
Trolda: Ja, så är det väl. Vi väntar ivrigt på telefonsamtalet idag!
Det är väl på gott och ont det där med de nya snabba kommunikationsmedlen. Jag bodde visserligen aldrig utomlands på riktigt, men under de längsta perioderna på 2 - 3 månader hörde man av sig till föräldrar ungefär lika många gånger. Ett par vykort, ett dyrt omständligt telefonsamtal som fick beställas på ortens telegrafstation. Ingen väntade sig något mer. Nu eldar man upp sig om det gått ett par dagar.
Våra föräldrar fick vänja sig och så småningom dämpades oron, det har jag hört många säga, men med alla de här förbannade mailen och smsen ger man inte sig själv en chans. Har en bekant som krävde att hans 21-åriga dotter skulle maila varje morgon, helst kväll också, hon pluggade i USA, det är bara sjukt!
Annaa: Ja två gånger om dagen låter sjukt mycket. Vi är så nöjda med ett par gånger i månaden. Men nu hade vi ett ärende som behövde uträttas och då blir jag orolig om ivrigt letande inte ger resultat.
När jag var ung och utomlands så skrev jag brev hem. Har hittat en del av dem nu efteråt och det är lite nostalgi. Ringa var sällan aktuellt, precis som Du beskriver så var det dyrt och omständligt.