Ingmar Bergman död
Sedan hans förhållande till kvinnor och barn. Den totala jakten för att erövra en kvinna och glatt avla med henne för att i nästa sekund ge sig ut på ny jakt igen efter nästa, och nästa, och nästa. I och för sig inget han är ensam om. Det vittnar om en känslokyla och en total egoism som han delar med en del andra människor. Men det häpnadsväckande är att några av dem fortfarande tycks älska och högakta honom efter att ha varit så illa hanterade och efter att de måste till fullo ha insett hans stora känslomässiga / sociala begränsningar!!
Sedan är det genialiska förstås en källa till häpnad. Hur kan man skava på samma tema så länge och visa fram det i så många olika facetteringar? Han gnager om och om igen på sin upplevelse av kvinnor och sex, av Gud, av familjen. Men så är det nog alltid med genier. De fastnar och gör det ordentligt där vi andra går från projekt till projekt.
Kankse han fått ta sig större friheter/fått förlåtelse pga sitt konstnärsskap? Eller så är han ändå mer empatisk än vad vi tror...Bilden av mannen på hans tid var också annorlunda då. Ignmar Bergman som föräldraledig?? Fast det skulle kanske resultera i fler ångestfyllda dramer förstås...Ingnar Bergman skildra bebis/småbarnsåren...Kanske inte skulle vara så bra för nativiteten i längden?
Jag misstänker att han skildrade kvinnor, sex, Gud och familjen då han levde i en tid då mycket av det förändrades och utmanades. Familjelivet etc.
Jag måste dock säga att jag försökte se Ingmar Bergman-filmen på TV i går men lyckades inte. Oförklarligt ångestfull, som en Staffan Westerberg för vuxna. Minns med rysning än i dag Vilse i Pannkakan och den ödsliga tomhetskänslan och ångesten man fick av det programmet...urk...
Jag tror att det var på nyheter i går som nån sa att han förstod kvinnor och kunde skildra dem så bra. Jag känner inte igen mig. Känner igen mig mycket mera i Ibsens skildringar!
Manon: Ingmar är ju en grymt skicklig dramatiker, han kan skapa precis de stämningar han vill på en scen och man förstår att han kan förlösa fantastiska prestationer hos sina skådespelare. Han knöt dem också till sig under många år och de lärde känna varandra väldigt väl. (Håller väldigt mycket med Dig om den hemska "Vilse i pannkakan", den är ett skräckminne för många barn)
Du har förmodligen rätt i att hans genialitet har gett honom mer förlåtelse och förståelse. Han ska också ses i ljuset av sin tid, men att lämna fruar och barn så vind för våg både ekonomiskt och praktiskt har nog aldrig varit riktigt tillåtet i mansrollen, ens då i mitten av 1900-talet.
Det kan han nog! Det du skriver om stämningar och dramatik. Jag är inte rätt person att bedöma:). Är nog rasande ointellektuell för, usch, måste erkänna att han lyckas inte fånga mitt intresse! Försökte se filmen på TV häromdagen och lyckades inte:(.
Men jag förnekar inte att han måste ha en dragningskraft med tanke på att de flesta uppskattar honom så enromt och att jag är i minoritet!
Ibland har jag tänkt att det skulle varit spännande att träffa IB för att själv försöka förstå vad det var som var så oerhört tilldragande hos honom, han fortsatte ju uppenbarligen att som åldring ha en dragningskraft t o m hos unga kvinnor. Men jag har en djup och allvarlig känsla av det skulle varit ungefär som vanligt med mig, kvinnorna och männen, jag skulle förbluffat ha stönat; "Va´? Gick ni på den lätte???"
Manon: Nej det var nog mycket sagt att hans filmer skulle fånga mitt intresse. Jag har sett några av dem förstås, det är svårt att undgå. Och jag har varje gång undrat själv varför jag suttit kvar för det finns ju väldigt lite av handling, oftast bara tät stämning och långa dialoger. Fanny o Alexander var ju lite absurd och rolig mellan varven så den känns lite som ett undantag, den kunde jag gilla.
Annaa: Det kanske är gorillasyndromet som spökar igen, det som får gorillahonorna att föredra macho-ap-hanen i flocken. Han får gärna vara lite elak också. Samma fenomen som får kvinnor att skriva brev till inburade våldsbrottslingar och till och med gifta sig med dem.