Nåt mer är fel med Höök!
Huvudrollsinnehaverskan är stel som en pinne, hon lever inte sin roll utan agerar den. Replikerna har ingen förankring i hennes ansikte eller kroppsspråk, de levereras enbart verbalt. Dessutom framsägs alla i samma tonläge, samma tempo och med samma mellanrum. Det blir monotont.
Ja, hela föreställningen känns enformig och teatralisk.
Ok det var ett radikalt grepp att ersätta smarta-välklädda-unga-män-deckare med några medelålders -sura- kärringar-typer-deckare. Men de lever ju inte, utan agerar, och gör det som just alla sammanlagda fördomar om medelålders-sura-kärring-typer: Stela, koftinsvepta med tantkrull, stirrande rakt framför sig, framsägandes sina repliker i god ordning, även de med lika långa pauser emellan, utan blod, liv och engagemang.
Jag kommer på mig själv med att önska att Micke Persbrant skulle storma in på polisstationen och säga några väl valda ord om dem och ta över hela utredningen! Jag vet precis vad han skulle säga, men det har jag inte tänkt skriva här!
Jag rekommenederar att läsa nedanstående recension ur DN, det kanske hjälper dig att uppskatta Höök:
DET VAR FAKTISKT HELT OSANNOLIKT lågt tempo i den nya deckarserien "Höök" som begick sin premiär i SVT på tisdagskvällen. Vad är det för skumma myter hos nollåttorna som tror norrlänningarna om att alltid vara tysta och långsamma, som djupfrysta sengångare? Här hängde varje replik ödsligt i luften, och kameran dröjde vid ansiktena som om den väntade på något slags fortsättning. Hallå? Somnade ni?
Huvudpersonen, Eva Höök själv, spelad av Anna Pettersson, är dessutom en genuint osympatisk person, som får Helen Mirrens legendariska kommissarie Tennison att verka som rena gosedjuret i jämförelse. Eva Höök är föraktfull mot underlydande, dryg mot alla hon möter och en fullständig katastrof i familjelivet. Scenerna med sonen Lasse (Freddy Åsblom) kan användas som en provkarta över tonårsföräldrars brister, Eva Hööks okänsliga klampande i den åldrande mammans liv är nästan ännu värre.
Och just där, plötsligt, så fastnar jag, alldeles fascinerad av något jag bara har sett i verkligheten förut och aldrig förstått mig på förrän nu. Anna Pettersson spelar sin kvinnliga chef med enkla medel, med sorg och raseri noga inlåst bakom en kvävande stel mask av hjälplös överlägsenhet. En isdrottning utan möjlighet att ta sig ur sin förtvivlan.
DET ÄR SÄLLAN MAN ser något så skickligt. Anna Pettersson lyckas till och med väcka en viss sympati för vardagslivets små ledsna sadister, som inte märker vad de använder sin makt till. Den bitska skolfrökentonen när hon näpser en underlydande. Det tillkämpade lilla leendet som bara verkar utstråla avsky, men som gradvis innehåller alltmer oförmåga: Hur var det nu man gjorde när man fick kontakt med andra människor? Hej, hej, älskling. Hur var skolan? Jaha. Ja, hejdå då.
Utanför Anna Pettersson kyliga ensamhetssfär finns gemenskapen och vänligheten, i den underbart tufsiga brorsan Ingmar (Rafael Pettersson), i polisernas lätt vilsna hantering och de övriga som virrar omkring i bygden. Björn Gustafson i rollen som Stig-Åke borde få en Oscar för sin totala närvaro, man blir lycklig bara han kliver in i bild. Freddy Åsblom som tonårssonen är direkt genial. Det är nästan synd att nämna enskilda, för alla är så överraskande bra.
Till och med Den Stora Norrländska Tystnaden laddas med mening. Kameran registrerar blickar och knappt förändrade ansiktsuttryck, och saktfärdigheten gör att nyanserna tillåts sjunka in. Jag hade glömt hur bra långsamhet kan vara.
C-G Alennius: Tack för texten. Det är alltid roligt att få flera sidor av samma sak. Så här kan man naturligtvis också se på Höök.
Men jag tycker att serien rent dramaturgiskt har snöat inne på långsamhetstemat. Det är helt ok med långsamma sekvenser mellan varven, alltså att man bygger upp en story med lite variation.
Men att ha samma långsamhet hela tiden och samma laddade närbilder vittnar om fantasilöshet. Filmmakarna har lärt sig göra just det här och har inget annat i sitt register. Intresset för en serie handlar mycket om trovärdighet och det tappar man här. För så där är inte livet. Livet växlar mellan rusch och stilla.
Kommer osökt att tänka på ett annat långsamhetselände; Gonatt Jord tror jag att den hette, där ägnade man sig åt stillsamma vandringar hela tiden.