Inga Magnusson

FBK-TIMRÅ var alltså matchen vi såg i Karlstad igår kväll söndag 30 december från Golden Star restaurang på Löfbergs Lila Arena.

Det här är ett traditionsenligt hockeybesök som vi gör varje år i december när barnen är hemma. Det är en bra julklapp att bjuda dem på detta. Hos oss har både julklappar och födelsedagspresenter mer och mer blivit upplevelser istället för grejer.

Dessutom bjuder Roland sina anställda och några  av dem som han har jobbat mycket åt under året.


Matchen börjar förstås med fyrverkerier och att man sjunger en sång unisont, en sång till FBK. Vi sitter alltså uppe på ena gaveln och FBKs hejarklack sitt mitt emot oss på den andra. För övrigt var det i stort sett fullsatt i den stora arenan. Restaurangen har bord här uppe där vi sitter och i två balkongrader nedanför oss med bord för 4 personer vid varje. Maten är jättegod och det är en trevlig miljö att sitta i.

Jag är inte så där jätteintresserad av hockey men det är roligt att se ibland och Färjestad är ju ett bra lag som oftast är med o fajtas i toppen på elitserien. Inte så sällan vinner man den.  Den här matchen var dock ingen höjdare, det kunde till och med jag se. I början var FBK med i matchen och det var rätt så jämnt. Men sen verkade man ge upp. Tydligen saknades en del nyckelspelare. De var skadade, bl.a. Jörgen Jönsson. Slutresultatet blev 3-6, alltså vinst för Timrå. Nu var det egentligen inte riktigt så dåligt från FBK men man tog ut målvakten i ett försök att vinna och det gick alltså inte bra.


Vi hade roligt i alla fall och en i sällskapet kunde inte låta bli att skoja med Roland och köpa en FBK -symbol i shopen. Det är vargen som är lagets symbol. Lite riskabelt kan man tycka i ett landskap där rovdjursfrågorna är kontroversiella. Men det handlar väl om att vargen är landskapsdjur och blev det långt innan problemen blev såna som de är idag.

Och så här glad blev gubben då.

Men allt var inte bara glatt den här kvällen.

Vi träffade J, son till L och  Y i Skoghall. Han kom fram och pratade med oss och var uppriven. En man i hans sällskap av arbetskamrater från Skoghallsverken hade i trappen på vägen in tll arenan segnat ner och avlidit i en hjärtinfarkt.   Det gick inte att rädda hans liv trots proffsig hjälp direkt. Mannen var mellan 50 och 60 år bara och de hade jobbat tillsammans i 15 år. Det var en chock och sällskapet skulle tfäffas efteråt för att bearbeta händelsen.

Vår bekantskap med Js föräldrar L och Y har en speciell historia. L och Roland träffades när de ryckte in i lumpen för många år sedan. L gjorde entré på luckan första dagen med stor dramatik eftersom han kom direkt från BB och Js födelse. Det blev början på en vänskap som har kommit att hålla genom åren. Vi ses några gånger varje år och  det är telefonkontakt minst någon gång per månad. Det finns många roliga episoder, det är en familj med massor av både humor och humör.

L. har jobbat på Skoghallsverken, en stor pappersmasseindustri i Skoghall utanför Karlstad,  sedan han gick ur skolan och varit en mycket lojal medarbetare. För några år sedan blev han ombedd att ta en chefspostition på företaget och  har idag huvudansvaret för produktionen under sitt skift.  Dessutom har han varit med i brandkåren som gruppchef under alla år jag kan minnas. Sonen J. har gått i fadrens fotspår, byggt hus nära familjen, jobbar också på företaget och är brandman. Han kom för övrigt precis från en utryckning till den här matchen.

Så långt denna historia.

I slutet av matchen så måste våra barn  lämna oss för att hinna med tåget till Stockholm. Det är alltid jobbigt och vi blir lite ledsna. LA-sonen träffar vi inte på länge än, men vi hoppas på att han i alla fall besöker oss till sommaren. Förra avskedet var värre. Då visste vi att han inte skulle komma hem på nästan 2 år!.

Så här är livet på något sätt, blandning av glädje och sorg.