Kanin på bjudning!
I Umeå. Jag får ibland fina bilder från barnbarnen. Och här är en. Båda gillar att bygga miljöer och göra små berättelser. Dels är det nog en läggningsfråga, deras mamma gjorde också massor av sånt, dels är det nog ett resultat av deras skolgång i Waldorfskolan. Där är man noga med att uppmuntra barnens kreativa sidor.
Apropå kaniner så hade vi det när jag var barn. Och sedan dess har jag aldrig förstått hur någon enda människa kan svälta. För om man har en kaninhane och en kaninhona så har man inom några veckor rätt många kaniner. De är snart vuxna och slaktfärdiga, eller vuxna nog att föda nya små kaninungar. Det borde inte krävas så många för att föda en familj.
Jag hade kaninkött som favvokött under en längre tid som barn, fram tills min älskade Muffungen- kanin slaktades. Då visste jag ju inte vilken av de tillagade kaninerna som var han och kunde inte äta. Sen dess har jag inte ätit kanin. Köttet är lite svagt sött, något blåskiftande i färgen men man bör lägga det i filmjölk innan man kokar det och serverar med ris och lämpliga grönsaker och god sås. Min mamma lagade väldigt god kanin.
Tvättning av gosedjur
Barnbarnen. Fast inte här, hemma hos sig. Kortet kom på mms.
Dinosaurieägget har kläckt ...
... det som barnbarnet fick på födelsedagen. Och nu har han kommit ut, den lilla dinosaurieungen. En söt och stillsam krabat meddelas det. (Roligt att känna igen tallriken i bakgrunden!). Bilden kom via mms
