Inga Magnusson

 

Det är präktiga tassar och djuren är förstås stora. Det är inga små schäferhundar. Det är förstås jobbigt för dem som drabbas av närgångna rovdjur, djur som dödar katter, hundar och får.

 

I Värmland och Dalarna har människor levt med det i decennier nu och möjligheterna till skyddsjakt för att kunna ta bort djur som väljer att vanemässigt hålla sig nära människorboningar har minskat allt mer. Man har måst tåla stora skador på det man håller allra kärast i livet och sånt som utgör en del av försörjningen. Om man vill uttrycka det med finare ord så kan man säga socio-ekonomiska faktorer.  Vi har riksdagsbeslut på att de ska tas hänsyn till i skyddsjakt och förvaltning men genomslaget för det har varit minimalt hos verk och myndigheter. Det upplevs inte sällan som att tjänstemän kan agera utifrån egen agenda, inte utifrån politikernivåns  intentioner. 

 

Det finns också riksdagsbeslut på att fördelningen av varg i landet  ska bli bättre. Värmland har mest, är i stort sett fullt av revir och har haft så under många år. Men Naturvårdsverket väljer att spika förvaltningsnivåerna  länsvis utifrån vad vi hade för flera år sedan, 2013 / 2014. Det innebär att fördelningen sitter fast och hela förvaltningsprocessen går i stå. Riksdagsbeslutets ambitioner om rimligare fördelning och anpassning till lokala förhållanden struntar man i helt och hållet. 

 

Visst undrar man hur länge politikernivån ska finna sig i att bli ignorerad av verk och myndigheter???

 

För övrigt så kan man som boende i Värmland tycka att det är bra om befolkningen i huvudstaden också får handfast kunskap om hur det är att leva med varg nu när varg tycks ha etablerat sig i Riala, Tyresta.  Det tycks vara så att  entusiasmen över varg  minskar med avståndet till den, vad det nu kan komma sig. ;-)) Verkligheten stämmer inte alltid med balkongperspektivet.