Inga Magnusson

Jag tänkte igenom möbleringen noga innan jag tog emot en ny klass. Det bidrog  till lugn. 

 

Det finns olika alternativ förstås och det gäller att utforma möblering så att den passar det egna arbetssättet.

 

Att skapa en halvcirkel eller hästskoform av barnens bord har fördel att man får en tom yta i mitten som går att använda till samlingar o lekar. Nackdel är att en del barn tappar koncentrationen av att ha andra elever ständigt i blickfånget, vad kompisarna  gör blir intressantare än skolarbetet. Det blir också en lång väg för elever att gå för att komma fram till  fröken och eventuellt få hjälp med något och den vägen kan också fresta till kontakt med de elever som ska passeras bakom ryggarna. Alla elever kommer att hela tiden har en klasskamrat nära sig på båda sidor vid den här möbleringen.  Kan återigen vara ett störningsmoment för dem som har svårt att styra den egna koncentrationen.

 

En och en elev i varsin bänk / varsitt bord vända mot fröken kan vara bra om klassen är orolig. De barn som har svårt att hålla uppmärksamheten under kontroll gynnas av att ingen annan sitter nära. Eleverna kan också snabbt komma fram till fröken för hjälp, behöver inte passera så många andra. 

 

Jag brukade  föredra att placera eleverna två och två eftersom mitt arbetssätt i klassrummet byggde  på pararbete. Pararbete landar förstås i Vygotsky som menade  att vi lär oss bäst tillsammans och genom språket.  Men det blir alltså viktigt då att få till bra par. Jag brukade kolla med förskoleklassens personal för att få  det så bra som möjligt redan från början och slippa byta mycket. Mitt tänk var att de som sitter tillsammans ska vara olika varandra både när det gäller lärandet och graden av lugn. Jag vet att det finns invändningar mot att göra så, bl.a. mot att den som är duktig ska lära den som inte är så duktig.  Men jag är tillbaka på Vygotsky som hävdade att just detta att lära någon annan höjer den egna nivån. Medan man förklarar för någon annan så tvingas man själv att strukturera sin kunskap och nå en högre nivå av förtrogenhet och förståelse. Det är inte bortkastad tid. Sen finns ju gränser förstås och man får vara uppmärksam.

 

Jag ville gärna ha en vägg att sätta bänkar / bord mot. Ibland har jag börjat med att slänga ut högskåp för att få den där väggen till höger eller vänster i klassrummet fri.  Vid den väggen placerade jag de elever som hade svårt att hålla armar och ben i styr. För dem är det jätteviktigt att ha något stabilt att luta sig mot, det är absolut lugnande. Och om de sen kunde få en trygg parkompis bredvid sig ut mot klassrummet så blev förutsättningarna de allra bästa. 

 

Elever som behövde hjälp ofta var ju bra att placera långt fram och elever som hade en egen resursperson kunde ha en fördel av att sitta nära utgång till grupprum om det var så att de behövde gå ut ofta. Fast jag har nog aldrig haft det så att resurspersonen har suttit bredvid eleven och de har gått ut. Men då är vi inne på en annan avdelning, kanske en annan käpphäst ;-))

 

Bänkar eller bord var förr en fråga. Det var ofta bökigt att ha bänkar med lock som skulle fällas upp för att få tag på grejerna. Men fördel var förstås att eleven inte behövde vandra runt i klassrummet till sitt skåp för att hämta.  Jag föredrog bord med plats för två elever bredvid varandra, rätt höga med höj- och sänkbara stolar till och med fotstöd.  Jag brukade placera en liten korg på bordet hos var och en så de kunde ha ordning på pennor, vässare,  sudd och sånt. Under den lilla plastkorgen lade jag en tillklippt bit av sånt där gumminät som man har under mattor för de inte ska halka. Då brukade korgen  bli kvar på bordet och inte halka ner så ofta.  Det fanns ibland dessutom en trådback  under stolen där eleven kunde placera eget materiel. Bra för att slippa vandra omkring för att hämta grejer. Men om det var skåp som gällde så försökte jag dela upp dem så att inte alla skulle trängas på samma ställe vid lektionens början och slut. 

 

I hallen där barnen hängde sina kläder gillade jag att ha bestämda platser och det har nog de flesta. Bra med en korg eller så på hatthylla för diverse och namnet tydligt. Här är det också bra att inte få alla oroliga elever bredvid varandra. Om det finns barn med bekymmer inom autistspektrat (autism, adhd, add, asperger ex) så kan det vara bra att ge dem en plats lite ifrån närmaste.  De barnen är ofta beröringskänsliga och har problem med om någon flaxar med armar och ben nära den egna kroppen. 

 

Sen är det svårt att få till den ultimata placeringen av elever och möbler från början. Som lärare får man vara beredd på att ändra vid behov och vara lyhörd för hur eleverna har det på sin plats. Men om det inte fanns anledning så ändrade jag inte ofta. Vi hade i princip samma möblering och placering under två år. Jag stuvade inte om för själva ändringens skull, men kunde självklart göra om vid behov.