Inga Magnusson

När vi var två vuxna som jobbade i klassen så delade jag klassen i två grupper när vi gick till lunch. Då använde jag den fasta gruppindelning som innebar att ena halvan var lugnare elever förutom kanske någon enda lite livligare och den andra halvan oroligare elever. Resurspersonen fick gå först med den lugnare halvan. Det var så trångt i hallen att det var skönt att slippa ha alla elever där samtidigt, det räckte med hälften. När de var klara så gick jag ut med min halva klass. När alla fått på sig ytterkläderna och vi var ute så brukade jag vända mig bort och be eleverna att ställa upp sig två och två i de par som var fasta. Och be dem tala om när de var klara. Det var mycket effektivare än att tjata.  Jag minns att jag mätte tiden för kolla. Tjatet bara gav tråkig stämning.

 

I matsalen hade vi helst fasta platser förstås om det gick, men tyvärr inte alltid möjligt.

 

Lunchrasten innebär många barn tillsammans på vår stora skola. Den första tiden med en ny klass försökte jag att vara ute och kolla så att det gick bra. Eleverna hade varje dag då ett uppdrag; att försöka upptäcka om någon gjort nåt bra på rasten, eller om de själva hade gjort något bra. Vi hade innan pratat om och gjort lista på bra beteenden på rasterna. När eleverna kom in efter rasten så frågade jag förstås om de sett nåt och vi pratade om det och berömde. 

 

Annars så var rutinen efter lunchrasten klassisk musik. Alla elever hade en liten kudde vid sin plats. De fick lägga den på bänken framför sig och lägga huvudet på den. Eleverna i de vänstra raderna fick vända huvudet åt vänster och de i högra raderna till höger. Det skulle inte ha funkat att de kunde se varandra under det här momentet. Jag ville att de skulle koncentrera sig på musiken och inte på varandra. 

 

Jag valde enkla musikstycken som jag innan kunde berätta en historia till typ "I Bergakungens sal", "Moldau". Vi spelade samma stycke en vecka, men bara så där fem minuter. Syftet med det här momentet var förstås bl.a. att uppfylla kursplanens krav på musikundervisning, men framför allt att samla ihop elevernas tankar och koncentration efter rastens lekar och stim.  Under tiden eleverna vilade och lyssnade så hade jag en rutin. Jag gjorde inget planeringsarbete vid det här momentet utan lät blicken vandra mellan eleverna och försökte låta tankarna stanna vid någon av dem som jag behövde förstå bättre, någon som kanske hade problem och som jag behövde tänka ut hjälp till. Det var ett sätt att försöka motverka att någon blev bortglömd och föll mellan stolarna.