Inga Magnusson

... är temat för Zarembas senaste artikel i DN.

Den är liksom de tidigare artiklarna full av känslosam dramatik och budskapet är lindat runt människor som "det är synd om". Det är effektfullt i media; att plocka fram någon som blivit utsatt i något sammanhang, någon redig och trovärdig person och så beskriva dennes elände.

Zaremba har tagit fram skogsägare Holmberg som är ornitolog och äger en massa skog uppe i Norrland. Han ville plóckhugga sin skog för att spara fågellivet men fick nej av Skogsstyrelsen som ansåg att på den mark han ägde var det svårt att få till någon föryngring / bra tillväxt och då var det kalhygge som gällde. ( Han hade kunnat plockhugga om han gjort det på ett annat sätt så att hans uttag stämt överens med Skogsstyrelsens tabeller. Men det nämner inte Zaremba förstås)

När man läser den här artikeln så kan man förledas att tro att Zaremba förordar att den enskilde skogsägaren ska få större utrymme att förfoga över sin marks skötsel.
http://www.dn.se/kultur-noje/motorsagsmassakern-det-finns-alternativ-men-lagen-kraver-kalhyggen

Men si så är det inte alls. Zaremba vill att  grannar, miljöorganisationer och staten ska bestämma MER om skogsbruket i Sverige.  Han tycker att skogsägarna har för mycket att säga till om när det gäller bruket av den egna skogen. Holmberg ska enligt Zaremba inte alls få bestämma själv över avverkningsmetoderna i sin skog utan det ska andra göra (staten, grannar osv.) och dessa andra  ska bestämma att han inte får kalavverka något område. Det är Zarembas budskap.

Zarembas  artikelserie slår alltså på två fronter med all den osakliga snyftpropaganda som han är mäktig att uppbringa som vapen:

- Skogsägare ska bestämma mindre om den egna skogen - staten, grannar, miljöorganisationer ska bestämma mer (fast i just den här artikeln kan det se ut som tvärtom - en enskild skogsägare som tycker som Zaremba blir ju överkörd av staten i den)

- Skogsbruket ska först och främst drivas utifrån trivselaspekten, inte utifrån vad den enskilde skogsägaren bedömer som mest lönsamt och trivsamt.

Jag anser att självklart måste det finnas en lagstiftning som reglerar både att skogen i stora drag sköts på ett nationalekonomiskt vettigt sätt (med exempelvis tvång på föryngring efter avverkning)  och att den hanteras väl ur miljösynpunkt (spara träd vid vattendrag, behålla en del gammal ved för djurlivet osv). Lagen ska också se till att vi inte får jättestora kalhyggen och det tror jag redan finns reglerat.  Lagen bör också reglera att man hanterar exempelvis fjällnära skog på ett klokt sätt, så att man inte förstör möjligheten till skogsbruk på lång sikt.

Ser man det historiskt så är det den privatägda skogen som uppvisar den mångfald som Zaremba och en del andra efterlyser, inte den statligt eller allmänt ägda. Så man ska nog se upp med att ge staten och lagstiftningen totalt bestämmande över den svenska skogen.

Staten ska inte gå in och bestämma om en markägare ska luckhugga, plockhugga eller kalhugga. Det bör ingå i en skogägares förfoganderätt att få ha det avgörandet, för det är svårt att med hänvisning till forskning få ett totalt stöd för den ena eller den andra metoden. Och de lokala aspekterna är också viktiga.

Om man ska se till landskapet i helhet så ska jag sticka ut hakan i den här debatten genom att tycka att det blir finast om det finns en blandning av gammal skog, ung skog och rimligt stora kalhyggen. Den gamla skogen har sitt djurliv och kalhygget har sitt. Bra om det finns olika för olika arter. Just när det har kalavverkats så är det inte fint, men redan efter några år så blir det ett landskap som har sin speciella charm. Och ett kalhygge kan öppna upp i område, ge luft och ljus och utsikt över skog, sjöar och bebyggelse.  


Några år gammalt kalhygge nästan framme vid Harnäs.






På andra sidan vägen finns ett skogsparti som är väl gallrat och fint. Kan ha varit planerat en gång och bildar ett stycke monokultur som Zaremba skäller över och tycker är fult. Men skogbruket i Sverige kan nog inte inrätta sig utifrån vad en person tycker.