Förvaltningsjakt ....
... är ett nytt påfund från utredare Lars- Erik Liljelund. Den ska enligt honom handhas av länsstyrelsen i respektive län och med Naturvårdsverket som yttersta ansvarig. Det är alltså frågan om en jakt som bedrivs av staten i så fall.
Det finns ett juridiskt krux i det hela; staten har inte jakträtt på privatägd mark enligt gällande lagstiftning. Jakträtten är hårt knuten till markägandet och ingår i det som en markägare köper när han / hon köper mark. Den rätten kan markägaren behålla eller arrendera ut till någon annan. Men staten har alltså bara jakträtt på sin egen mark. Hur har nu Liljelund tänkt sig att detta statliga intrång på privat mark ska hanteras? Ska staten sluta avtal med i stort sett Sveriges alla markägare? Och är man beredd att betala för detta intrång? Vad kommer det i så fall att kosta samhället? Detta måste vara en gigantisk administrativ apparat och jag har svårt att tänka mig att man kan få ihop de stora sammanhängande markområden som krävs, ett enda vargrevir berör hundratals markägare och i dagsläget ser det ut som om många är minst sagt skeptiska till statens rovdjurspolitik, bl.a. tack vare just Liljelunds utredning som kom som ett slag i ansiktet med förslaget om 450 vargar som miniminivå.
Det finns också ett ekonomiskt krux; det går åt massor av folk och mantimmar för att fälla en enda varg enligt de beräkningar som gjorts; c:a 2000. Om man räknar lite lågt med att det måste fällas c:a 100 vargar per år för att hålla stammen vid 450 så krävs ungefär 50 statligt anställda jägare (om det nu räcker?) + utrustning i fordon och annat. Det skulle i så fall kosta 36 - 41 miljoner per år att hålla stammen där (förutom vad skyddsstängsling och ersättningar för dödade tamdjur går på). Vem ska betala detta? Vem som än ska betala kan man fundera över om det inte finns klokare användningsområden för de pengarna; skola, vård och omsorg.
http://www.vargfakta.se/nyheter/forvaltningsjakt-ekonomiska-och-juridiska-aspekter/
Websidan Vargfakta är alltid läsvärd i alla de här sammanhangen
http://www.vargfakta.se/nyheter/besvarande-koppling-mellan-svenska-djurparksforeningen-och-vladimir-bologov/
Det finns ett juridiskt krux i det hela; staten har inte jakträtt på privatägd mark enligt gällande lagstiftning. Jakträtten är hårt knuten till markägandet och ingår i det som en markägare köper när han / hon köper mark. Den rätten kan markägaren behålla eller arrendera ut till någon annan. Men staten har alltså bara jakträtt på sin egen mark. Hur har nu Liljelund tänkt sig att detta statliga intrång på privat mark ska hanteras? Ska staten sluta avtal med i stort sett Sveriges alla markägare? Och är man beredd att betala för detta intrång? Vad kommer det i så fall att kosta samhället? Detta måste vara en gigantisk administrativ apparat och jag har svårt att tänka mig att man kan få ihop de stora sammanhängande markområden som krävs, ett enda vargrevir berör hundratals markägare och i dagsläget ser det ut som om många är minst sagt skeptiska till statens rovdjurspolitik, bl.a. tack vare just Liljelunds utredning som kom som ett slag i ansiktet med förslaget om 450 vargar som miniminivå.
Det finns också ett ekonomiskt krux; det går åt massor av folk och mantimmar för att fälla en enda varg enligt de beräkningar som gjorts; c:a 2000. Om man räknar lite lågt med att det måste fällas c:a 100 vargar per år för att hålla stammen vid 450 så krävs ungefär 50 statligt anställda jägare (om det nu räcker?) + utrustning i fordon och annat. Det skulle i så fall kosta 36 - 41 miljoner per år att hålla stammen där (förutom vad skyddsstängsling och ersättningar för dödade tamdjur går på). Vem ska betala detta? Vem som än ska betala kan man fundera över om det inte finns klokare användningsområden för de pengarna; skola, vård och omsorg.
http://www.vargfakta.se/nyheter/forvaltningsjakt-ekonomiska-och-juridiska-aspekter/
Websidan Vargfakta är alltid läsvärd i alla de här sammanhangen
http://www.vargfakta.se/nyheter/besvarande-koppling-mellan-svenska-djurparksforeningen-och-vladimir-bologov/
Kommentarer
Trackback