Till Karlstad och Ikea ...
Markus o Carin är alltså i Rom fortfarande och ikväll var de bjudna hem till Alessandro, vännen Martin Roos` italienske vän. Jag förstår inte att mina barn har ett internationellt umgänge. Geografiska avstånd tycks inte betyda något längre. Barnen umgås över nationsgränserna utan att fundera över det, både cybervägen och irl.
När jag var i början av tonåren på 1960-talet så reste jag i Europa på skolresor ( Saalfelden, Salzburg, Scheveningen, den Haag, osv) och ungdomsutbytesresor (Geseke i Tyskland) samt hade brevvänner över hela världen, men det var väldigt ovanligt då faktiskt, i slutet på 1960-talet, speciellt att ha brevvänner på andra sidan det som då hette Järnridån. Jag annonserade efter brevkontakter i en ungersk ungdomstidning som hette Vilag Ifjusaga, eller nåt sånt och fick över 800 svar! (Lokaltidningen Örebrokuriren, gjorde reportage om den stackars brevbäraren som kom till vårt hus med säckar av hundratals brev varje dag från Ungern och gränsländerna). Till slut valde jag ut några få brevvänner från Ungern (Ladislav Zsoldos som kom hit på besök faktiskt mitt under Ungern- revolten 1968 (?) och blev intervjuade av vår lokaltidning = Leontinas pappa), Rumänien och Jugoslavien. Jag behöll dem så länge det funkade och det blev några år, tillsammans med Hideo Kitahara från Kurono, Gifu City, Gifu i Japan, Philomena Antao från Zanzibar, en tjej från Skedsmokorset i Norge och Kerstin Harvenberg från Karlstad. Alltsammans hör väl idag till avdelningen värdelöst vetande och ihågkommande som jag gärna skulle deleta och byta ut mot fräschare kunskapslagring. Varför i all världen ska jag komma ihåg allt det här???? Men jag minns att det då var givande att få en inblick i ungdomars livsvillkor i andra delar av världen.
Ja ha .... och hur hamnade jag här nu då???? Det var ju Karlstad och Ikea det skulle handla om
Men jag brevväxlade ju med en kille från Gdansk i en väldans massa år. Tror han jobbar som läkare i Paris idag. Genom de breven lärde jag mig massor om livet i Polen på den tiden innan Lech Wałęsa.
Jag kämpade också på tappert med utländska brevvänner under 60-talet. Men det blev inte så bra. Vi hade helt enkelt inte så mycket att säga varandra. Dessvärre var jag nog inte så superintresserad av hur det var i andra länder när jag var 14-15, det var roligare med de svenska som levde ungefär samma liv som en själv, gillade samma band och läste samma böcker. Så inskränkt var jag... Ett lite lustigt inslag var när jag i slutet av gymnasiet satte in en annons i en israelisk tidning och fick mängder av svar från killar som gjorde lumpen. De var mer intresserade av brudar än brev så att säga, planerade för ens besök i andra brevet.
Hej,
googlade på skoj på mitt namn och hittade detta inlägg om brevvänner. Jag kommer inte alls ihåg dig, påminn mig! Däremot vet jag att jag i början av 60-talet hade en massa brevvänner, mest med samma hundintresse som jag.
Hör av dig om du vill!
Hälsningar
Kerstin