Vargdödad hund igen...! (Varning starka bilder!)
Det går en kall rysning genom kroppen när jag ser bilderna av människor som sörjer sin älskade hund. Och jag vet att det kunde ha varit jag eller Roland som suttit där i stor förtvivlan och vanmakt. Vi som bor i vargområden måste få hjälp att lösa det här. Ok, lösa det helt går inte, det inser vi, men det måste bli väldigt mycket bättre än det är nu. Vi måste få lov att ta bort de vargar som är benägna att ge sig på tamdjur och hundar, få en vargjakt värd namnet, en jakt som kan hålla nere vargstammen på en rimlig nivå nationellt och som kan fördela bördorna av en svensk vargstam geografiskt och över tid.
Bilder Bo Beckman. Schillertik vargdödad igår tror jag i Sandbackarna, Norra Skoga, söder om Ekshärad här i Värmland. Ägaren är lärare. Hunden dödades under jakt. Det är Britt - Marie Nordqvist, länsstyrelsens besiktigare som håller upp det som är kvar av lilla Nova.
Tänk om det nästa gång är vår lille Jazz eller syster Snoa!
Det går nästan inte att tänka tanken fullt ut!
Säg inte att vi ska sluta jaga, för det finns inte på kartan! Jakt är inte en hobby, det är ett sätt att leva. Det infiltrerar hela våra liv från valet av bostadsort, valet av bostad, valet av ekonomiska prioriteringar, valet av familjemedlemmar (hundarna), valet av jobb, valet av fritid osv. Det är en del av våra liv. Det är en stor del av vår livskvalitet.
Detta inget man varken vill se eller höra talas om!!!Men jag kan ändå inte tycka att man skall utrota vargen, lessen men så är det, önskar att de ville hålla sig i de djupaste skogar och leva på vilt......
Jag blir bara så jäkla f-bannad!
Ha dé!
Ingrid: Ofta ställs i media ytterligheterna mot varandra antingen hur mycket varg som helst eller utrotning. Men de flesta av oss inser att vi på ett eller annat sätt har varg i landet och att det gäller att hantera situationen så klokt som möjligt. Då går det inte att se de här frågorna enbart ur djurens perspektiv, man måste ta hänsyn till att det finns mänskliga intressen i vargrevir; djurhållning, jakt, friluftsliv osv. Genom en vettigt genomförd vargjakt med exempelvis stafettprincipen kan det bli möjligt för människa och varg att dela område under en period för att sedan ta bort just den flocken o låta dem föröka sig på annat håll. Ingen människa ska då behöva drabbas mer än några år av sitt liv, sedan kan allt återgå till det normala. Och en annan vinst med stafettförvaltning är att vargarna blir jagade och därmed skygga för människor och man kan välja att ta bort de som oftast dödar tamdjur.
Åsa: Detta orkar vi bara ta till oss ibland, sedan måste man förtränga det för att kunna leva vidare.
Jag läser och tar till mig, jag är väldigt kluven i frågan!
Jag saknar ord! Skulle vilja skicka ditt inlägg och bilder till Sven-Erik Alhem......
Mia: För den som inte är drabbad och bara har medias bild att gå på så måste det hela verka förvirrande.
Lena: Ja, han är en av de mest förblindade och smalspåriga rovdjursfantaster jag känner till. Glädjer mig att han inte är kvar som miljöåklagare längre. Med ett så känslomässigt engagemang i en speciell fråga så var han inte lämplig.
Det är många känslor som rusar runt inuti mig när jag läser ditt inlägg. Jag skulle bli galen om det var min hund och vara ständigt orolig om jag bodde så nära vargtätt område, fast vi har dem ganska nära numera. Samtidigt tycker jag de ska få finnas med i faunan och för mig som icke-jägare och stadsbo är det enklast att inte lägga sig i debatten, för jag är för okunnig. Känslan av vanmakt när jag tittar på resterna av lilla Nova måste väl ändå alla människor drabbas av? Svårt!
Suss: Tyvärr är det stadsbor och icke-jägare som beslutar i de här frågorna, inte de berörda. Så har det blivit som det har blivit också. Känslan av vanmakt är stor hos människor som bor i vargrevir. Man är utlämnad till besluten i Stockholm på Naturvårdsverket (NV har avslagit ansökningar om skyddsjakt i det här området trots att ett antal tamdjur har dödats)och regering / riksdag när det gäller lagstiftning.
Jag kan bara beklaga vad som hänt.
sorgligt att det ska få gå så långt som det har gjort.
Är ju inte drabbad av vargar men jag kan sätta mig in i dessa stackars människor situation, då jag både jagar och har egen hund.
Man kan ju undra varför dom utrotade vargarna/rovdjuren för 100 år sedan?
Jag är helt emot nöjesjakt, och trots att jag tror att ni är yrkesjägare, så har jag svårt ibland med vissa inlägg där det finns fotografier på döda djur eller beskrivningar av jakt. Jag kan inte förstå hur man kan skjuta t.ex. så vackra djur som rådjur (nu vet jag inte om ni gör det). Men för mig är det t.o.m. jobbigt att döda blomflugorna, trots att jag är tvungen att göra det. Jag brukar be om ursäkt när jag dödar en geting.
Är helt emot jakt på varg.
Men, det är möjligt att jag skulle resonera annorlunda om jag vuxit upp och bott länge i dessa områden. Men nu gör jag inte det, så därför är frågan hypotetisk.
Mitt problem är snarare kamphundar som sliter sönder småhundar. Än vargar som jagar för att få mat för dagen.
Självklart är det taskigt när hundar blir dödade, vilken art som än dödat dem.
Monika: Jag får inte ihop logiken i Ditt resonemang:
1. Om Du är emot att djur dödas så måste Du också vara medveten om konsekvenserna av att alla djur på jorden får föröka sig fritt (även råttor och getingar). Jakt är bl.a. ett sätt att reglera djurpopulationer globalt sett .
2. Eller är det bara speciellt söta djur som ska få leva, typ rådjur?
3. Är det bara särskilt små djur som ska dödas, typ getingar?
4. Eller är det bara djur som just Du upplever som obehagliga som förtjänar att dödas, typ kackerlackor, råttor osv?
Om Du tror att djurs dödande av varandra är barmhärtigare än en kula från ett vapen, eller snällare än kamphundars dödande av småhundar så har Du fel. Om jag vore rådjur eller älg så skulle jag mycket hellre dö rätt smärtfritt av ett skott mitt i det fria livet, än pinas ihjäl långsamt i ett vilt djurs naturlig död vilken innebär liggande i svält och törst tills det är slut, medan fåglarna hackar på främst ögonen. Eller att bli levande uppäten av varg eller björn. De börjar ofta äta levande djur bakifrån. Jag har ett par videoklipp eller bilder på min blogg någonstans som visar exempel på hur det är. Den moderna människan har ofta tyvärr en romantisk bild av djurens liv, rätt mycket präglad av Disney.
Jag försökte visa respekt för yrkesjägare trots att jag har svårt för allt dödande. Statsbo som jag är! Även om jag inser att det är nödvändigt att hålla populationen nere vad gäller både stora djur och insekter av alla de slag.
Men jag vet inte om min syn på det hela blev behandlade med respekt. Därför kommer jag heller inte svara mer än jag gjort på din kommentar. Jag har sagt det jag ville säga.
Sorgligt, sorgligt att få sin hund (eller annat tamdjur) dödad, oavsett av vem/vad eller hur.
Nog behöver vi hålla efter djurstammarna och detta finns det folk som vet och kan hur det ska göras.
Amerikasvägerskan bodde i ett skogsreservat som överbefolkades av rådjur. Staden beslutade att rådjuren skulle skjutas men se, då kom djurrättsaktivisterna in. Rådjuren fångades in och transporterades till en annan stat. Hur många benbrott, andra skador, ångest och förtvivlan rådjuren fick utstå rapporterades det endast om i mycket små bokstäver.
Monika: Du skrev inget om att Du accepterade jakt i Din kommentar. Du skrev att Du var emot det Du benämner nöjesjakt och emot all vargjakt. Jag argumenterade varför jakt är acceptabel och nödvändig både på varg och andra djur. Jag tycker att jag har visat Dig respekt.
Att Du sedan inte själv vill ägna Dig åt jakt är ju helt och hållet Din ensak, det kan jag inte argumentera om.
Vi är inte yrkesjägare utan har andra jobb men jakten är ett sätt att leva som påverkar allt i våra liv för den är viktig.
Bra att Du inser att djurpopulationer måste hållas nere på rimliga nivåer. Om man godtar det resonemanget så blir den logiska följden också att man accpepterar jakt. Det finns inget annat sätt att reglera vilda stammar av djur. Hur tänker Du? Ge djuren p-piller? Fånga in dem och kastrera dem?
Men förutom att jakt är nödvändig för att vårda det vilda så är viltet en fantastisk förnyelsebar resurs som människan har använt i alla tider. Enbart älgjakten värderas i Sverige till 900 miljoner kronor per år.
Om jag äter kött så ser jag hellre att det djuret jag äter har fått leva vilt och lyckligt och fritt i naturen och sedan fallit i jakt, än att djuret har växt upp i fångenskap, körts över halva SVerige i transport och slaktats på slakteri och sedan transporterats igen kors och tvärs i landet innan det hamnat på min tallrik. Viltkött är det mest miljövänliga och smakliga kött som finns. Det tranportera i stort sett för hand hem till köket och är bra både för klimatet och ur andra miljöaspekter.
Vi äter nästan bara viltkött och vi har vänner som av etiska skäl äter enbart vilt och som jagar enbart för att få det kött som man behöver under året.
Jag utläser av Din kommentar att Du gör skillnad mellan yrkesjakt och det Du benämner nöjesjakt. Jag skulle ju gärna vilja förstå hur Du tänker då. Om Du nu i princip är emot jakt så blir den väl inte mer moralisk av att jägaren har jakten som yrke. För djuret som faller gör det ingen skillnad, jag lovar. Gäller det i så fall andra, i Dina ögon moraliskt tvivelaktiga, sysselsättningar som vi människor ägnar oss åt? Är det bättre att vara yrkestjuv än hobbytjuv eller...?
Anne: Ja, ibland blir det helt absurt när djur förväxlas med människor. Det skrämmer mig när barn av idag kan se människor misshandlas och dödas utan att reagera, men samma barn bryter ihop när de ser ett djur slaktas på ett helt schysst sätt.
Ja, jag gör skillnad mellan nöjesjakt och yrkesjakt, därför att när det gäller det första stoltserar man med sitt byte, samt anser att man gjort något fantastiskt. Vissa skriver tom att de får en kick av det. Som om det är något fint att döda en älg. PAH.
Sen är det inte svart och vitt. Vissa saker kan man förstå intellektuellt, men inte känslomässigt. Möjligen har jag inte fått fram att det handlar om att förstå men inte i meningen sympatisera. Jag förstår helt enkelt inte att man kan döda ett djur. Samtidigt som jag förstår att det är helt okey för andra att döda för att hålla beståndet nere. Så jag kan se saken från två sidor.
Kanske jag bör poängtera att jag inte ätit kött på tjugo år eftersom jag fylldels av vämjelse för hur djur behandlades. Så visst, om man nu äter kött är det naturligtvis bättre att djuren får leva i frihet och dödas.
Men att känna glädje och lustfylldhet över att döda djur, Nej, det kan jag varken förstå intellektuellt eller känslomässigt.
Och det har inget med Disney eller någon romantisk syn att göra, även om jag förstår att mitt exempel med rådjur förde tankarna till det. Men det handlar snarare om att vi har rådjur i skogen mitt emot mitt bostadsområde. Jag har sett dem på nära håll.
Det finns människor som faktiskt inte tycker om att döda, inte ens om de behöver födan. Det har ingenting med romantik att göra. Jag uppfostrades till att bära ut insekter som kommit in i lägenheten istället för att döda dem. Men getingar måste jag döda eftersom jag är allergisk. Tyvärr!
Nu har jag väl varit tillräckligt detaljerad.
Men logisk - nää, det kan du inte räkna med att jag kan vara.
Monika: För mig är det självklart att människan har ett människovärde som skiljer henne från djuren. Det är lika för alla indvider.
Djur är också värdefulla på olika sätt (känslomässigt, ekologiskt, biologiskt, ekonomiskt exempelvis) men de har inte människovärde.
Människor har rätt att döda djur, tamdjur och vilda djur. För människan kan djur fylla olika funktioner men en är som sagt som förnyelsebar resurs; gäller både tama djur och vilda djur.
Men människan har inte rätt att plåga, misshandla eller pina djur. Människan är skyldig att ta vård om djuren så gott det går, vi har ansvar för dem och deras leverne.
Om jag ska kort sammanfatta min grundläggande etik i sammanhanget så ser den ut så.
Den skillnad mellan hobbyjägare och yrkesjägare som Du beskriver i Din kommentar finns inte. Jag känner människor av båda kategorierna. Alla som jagar känner tillfredsställelse när en spännande och bra jakt har avslutats med ett välriktat skott och djuret har fallit direkt. En jägare väljer inte jakten som yrke om det inte finns ett rejält mått av lust att jaga för spänningens skull och en lustfylld känsla av tillfredsställelse när bytet faller. Och det handlar alltså inte om någon lust över själva dödandet i sig, utan att vara nöjd med att ha lyckats med jakten. Det är ju så att i många jaktsammanhang så överlistar djuret jägaren istället för tvärtom, så när jägaren väl lyckas så är det lite av triumf. Troféer i jaktsammahang (horn av älg, tänder av vildsvin, fjädrar av fågel osv) tjänar som minnesgivare, jägare visar upp sina troféer och berättar om jakten den gången och gör det naturligtvis med stolthet. Jaktlusten och samlarlusten är basinstinkter som jag tror att människan har inbyggt i sig från mänsklighetens historias start.
Det jag nu har skrivit om handlar om hur och varför enskilda människor väljer att bli jägare. Den förra kommentaren handlade mer om varför vi, ur ett samhällsperspektiv, behöver jakten.
Monika: Jag har nu fått ett par omfattande kommentarer till ifrån Dig i det här ämnet. Båda har ett innehåll som bl.a. sveper osakligt och fördomsfullt över vida områden när det gäller djur, natur, jakt och jägare. Det skulle kräva ett mycket omfattande svar från min sida för att bemöta och korrigera allt detta. Det har jag varken tid eller lust att göra just nu eftersom jag har en hel del annat jag vill skriva om på min blogg; bl.a den pågående älgjakten. Jag är inte intresserad av att ge ytterligare spridning åt felaktigheter när det gäller jakt och varg, rena felaktigheter som redan florerar ymnigt i olika media. Därför väljer jag att inte publicera Dina två senaste kommentarer och jag betraktar den här dialogen oss emellan som avslutad för den här gången.
Jag tackar dig för dialogen i mina kommentarer, vilket gav mig en mer nyanserad bild. Det är synd att du bemöter detta tack på det här sättet. Och ger dina läsare en bild av att det jag skriver om är så osakligt och fördomsfullt att du väljer att inte publicera det.
Någon mer dialog blir det inte mellan oss, eftersom man aldrig vet när du stoppar den och på vilket sätt, utan att man har någon som helst möjlighet att göra något åt den saken.
Monika: Jag beklagar om Du tar illa vid Dig för att jag väljer att avsluta dialogen. Men min blogg är min och jag måste få välja hur jag hanterar den samt vad som publiceras här. Och det finns i Din opublicerade kommentar bl.a. (inte bara, men just bl.a.) osakligheter som jag inte vill ge ytterligare spridning åt utan att ha tid att bemöta dem och det har jag inte nu. Min tid är ofta knapp och jag väljer i bloggandet rätt kräset vad jag använder den till.
Dialogen med Dig här på kommentarplats har gett mig också fördjupade insikter i hur man kan resonera i de här frågorna. Jag förstår att Du har präglats av Dina erfarenheter och Din uppväxt när det gäller synen på jakt och natur. Det respekterar jag självklart.
Kan hålla med om att fel folk tar besluten om rovdjuren,men jag själv som stockholmare har full förståelse för alla de som råkar bo i vargområden. Det fanns ju en anledning till att man utrotade vargen i Sverige. Jag betvivlar inte att det var det rätta beslutet mot bakgrund av alla incidenter med varg som varit i sverige och tom har människor blivit jagade av varg även i sverige. Man kan ju undra när varg lyckas döda människor även här hos oss? Om en vargkramares egen hund eller kanske tom barn blir dödat av varg ja då blir det nog annat ljud i skällan. Min uppfattning är att ju färre vargar vi har desto bättre. Om alla jägare förenar sig och jagar varg i det tysta så kanske en nollvision kan uppnås. Vargen är som vilken hund som helst så länge den är tam och i en djurpark men en vild varg kan man inte kela med och den är inte snäll den ser även människor som mat. Därför gör sig vargen bäst i ett varghägn. Lycka till alla jägare!!
Per O: Ja det är ju ett sätt att se på saken. Jag tror i motsats till Dig inte att tjuvjakt löser några problem. Jag accepterar en vargstam på de 210 som beslutats men det viktiga är hur man förvaltar och fördelar dem. Det är 20-30 vargrevir och om alla de ska vara i ett smalt bälte i mellansverige så blir det för mycket, de måste få fördelas upp över hela landet genom stafettförvaltning. Då kan de drabbade slippa varg ett tag också mellan varven och det behövs. Samtidigt kan alla som gillar varg också få chansen att umgås med dem på nära håll och det tror jag är bra för att fler ska få en mer nyanserad bild hur det kan vara.
På ett sätt så är ju vargen ett väldigt vackert djur men det som oroar både mig och alla andra är ju att vargen jagar våra tamdjur såväl som vilt och jag tror att det bara är en tidsfråga innan människor blir dödade av varg i sverige. Förra året hade ju en man blivit jagad av varg när han befann sig på isen på en sjö i sverige. Att alla sveriges riksdagsmän tvingar på oss en vargstam på 210 djur är ofattbart. Det hade räckt med en stam på 100 djur totalt. Hittade uppgifter på nätet att en vargflock på 4-6 vargar fäller ca 130 älgar på ett år. Minns inte vilken sida jag var inne på men du hittar säkert om du letar lite. Om de uppgifterna stämmer så kan man ju bara tänka sig hur många älgar som blir vargmat. Ungefär 21 per varg och med 210 stycken går det åt ca 4410 per år. De flesta är kalvar enligt det jag läste och då blir det ju ingen föryngring av den svenska älgstammen. Vi har ju haft gott om älg i sverige men hur blir det sen om vi har 210 vargar? Alla har ju sin uppfattning om vad som är en lagom vargstam. Men som jag sa ovan räcker det med 100 djur totalt om vi absolut måste ha varg. Visst var det på 80talet ni fick era första vargar i värmland då den återinvandrade? Tiden går så fort och jag minns inte riktigt när det var. Jag tycker vi hade klarat oss bra utan utan varg i hundra år till om jag fått bestämma. Man skall ju känna sig trygg i skogen när man jagar eller plockar svamp. Enlig rapporter så finns det minst ett vargpar i stockholm nu. Om vi har otur då har även vi fått vår första vargflock i vår kanske. I taxinge/nykvarn där har två vargar synts till. Min särbos ponnyhästar rymde i panik ur sin hage och vi misstänker att vargen varit framme och skrämt dem. Det var mycket spår i kring hagen men eftersom det snöat lite gick det inte att fastställa vad det var för spår. Dock var hundarna väldigt intresserade. Jag har inte tagit jägarexamen än och har därför inte vapen än. Hur bär man sig åt för att skydda sina djur då? Kan man kontakta nån jägare??
PeO: Jag kan inte detta på mina fem fingrar, det är gubben som är en levande uppslagsbok när det gäller vargens historia. Jag tror att det var på 80-talet de första vargarna dök upp här i Värmland. Tja, 100 eller 210 är ju en smaksak. Om man kan rädda stammen från inavel med andra metoder än att göra den jättestor så spelar det ingen roll egentligen. Ja, det finns ett revirmarkerande vargpar strax norr om Stockholm och det finns goda chanser till föryngring där nu i vår. Jag tror att Du kan ta kontakt med någon jägare som hjälper Dig att skydda djuren. Förr var det bara ägaren som fick men nu tror jag att det går bra med någon annan.
Det har under de här åren med varg i landet funnits flera incidenter med människor som känt sig hotade av varg. Jag skrev om några av dem i tidningen Jaktjournalen för ett antal år sedan. Ofta kommer de här berättelserna inte ut offentligt. Man vill inte bli uppmärksammad.