är enligt mitt förmenande det bästa som har skrivits i frågan på väldigt länge. Rovdjursdebatter tenderar alltid att dränkas av en mängd naturromantiker som framställer det hela som att alla jägare vill utrota alla vargar med alla medel osv och så idiotförklarar man alla som jagar. Så är det inte. Jägare lägger inte heller ut gift i skogen under pågående jaktsäsong. Jägare är heller inte genetiskt betingade att skjuta alla rovdjur (som Leif GW säger!)


 Det här är jägaren Gunnar Glöersens debattinlägg i Aftonbladet den 7:e april i år, alltså ganska nytt. Det är ett av få vettiga synpunkter som har publicerats. Det mesta som finns när det gäller synpunkter på rovdjur är vettigt men media tycks ha ett intresse av att polarisera rovdjursfrågorna för att få till mer show. Man väljer ut någon extrem person från den ena ståndpunkten och ställer den mot någon extrem person från den andra ståndpunkten och så brakar något lös som väldigt få känner igen.

De flesta accepterar varg om man kan få till en vettig förvaltning och ett inflytande i förvaltningen för dem som är berörda. När man börjar debattera på den här nivån kan debatten bli intressant: Hur många ska vi ha? Var ska de finnas? Vem ska bestämma? Hur ska det som kallas  inavelsproblemen lösas?


Publicerad: 2009-04-07

Man ska inte behöva vara varg för att få
 
äta älgkött


 
Ingen annan föda är så ekologisk, klimat­

smart och nyttig som viltkött, skriver

Gunnar Glöersen, här med jämthundstiken
Aika. Foto: Privat

Dagens debattör

Gunnar Glöersen

50 år, Karlstad,

jaktvårdskonsulent i Jägareförbundet Mitt

Gunnar Glöersen: Vi människor ska bruka naturen på ett långsiktigt hållbart sätt

Det går väldigt bra för alla de fyra stora rovdjuren. Många människor tycker att det är positivt att rovdjuren inte längre är hotade.

Visst ska vi ha stora rovdjur i Sverige. Men parallellt med rovdjursstammarnas ökning har också konflikterna ökat. Frågan är alltså inte "om" vi ska ha stora rovdjur i Sverige, utan hur många de ska vara.

För oss jägare, för samerna, för markägarna och för djurägarna innebär dagens stora rovdjursstammar väldiga påfrestningar. Vi förlorar otroligt stora ekonomiska och sociala värden. Markägarna och jägarna förlorar cirka en halv miljard varje år till de stora rovdjuren. Rennäringen tappar cirka 30 procent av hela årsproduktionen av ren, vissa samebyar förlorar hela årsproduktionen.

Djurägarna kan få bidrag, men inte alltid, för förebyggande åtgärder. Men för merarbete och oro för djuren ges ingen ersättning. Dessutom finns det många människor som känner olust och rädsla av att veta att de bokstavligt talat kan stå öga mot öga med något av de stora rovdjuren på den egna farstubron.

Samtidigt finns organisationer, som Rovdjursföreningen och Naturskyddsföreningen, som i princip motsätter sig all reglering av rovdjursstammarna. För dem tycks maximering av stammarna vara ett självändamål. I stället för att visa förståelse för de ovan beskrivna problemen försöker man förringa dem och misskreditera oss. Inte minst vi jägare utpekas som rovdjurshatare, bara för att vi vill begränsa antalet rovdjur. Inte hatar vi älgar bara för att vi även begränsar den stammen.

Nu senast är det Gunnar Gillberg, Göteborg, som i Aftonbladet bestämt uttalar sig. Gillberg titulerar sig biträdande forskare, forskningen visar sig dock inte handla om rovdjur utan om arbetsvetenskap. Precis som många andra debattörer polariserar Gillberg debatten genom att antyda att de bara finns två val, fri tillväxt eller utrotning. Så är givetvis inte fallet. Ingen, framför allt inte rovdjuren, tjänar heller på att svartmåla människor som ska leva med de negativa sidorna av rovdjursförekomsten, som Gillberg gör.

Hur kan det då komma sig att vi har så svårt att hitta en samsyn, när vi är eniga om att inga arter ska utrotas? Jag tror att det handlar om olika värdegrund. Vad vi egentligen diskuterar är hur vi ska förhålla oss till naturen. Ska vi vara betraktare eller brukare?

Vissa grupper, egentligen väldigt få, tycker att naturen sköter sig bäst själv med människan som utomstående betraktare. De talar ofta om att rovdjuren ska återta sin ekologiska funktion och menar att rovdjuren var här först. "Vargen har mer rätt till älgarna än ni", är en vanlig kommentar.

För mig som markägare, jägare, samlare och allmänt naturintresserad är det tvärtom självklart att vi människor ska bruka naturen på ett långsiktigt hållbart sätt.

Jag står för att jag tycker att det är bättre att begränsa antalet vargar och lodjur så att jag även i framtiden kan täcka mitt årsbehov av rådjurs- och älgkött genom jakt. Ingen annan föda är så ekologisk, klimat­smart och nyttig som just viltkött.

Ett vargpar dödar upp till 140 älgar om året, mer än vad de flesta jägare fäller under sin livstid. Det finns redan i dag områden där älgjakt inte längre är möjlig. Självklart måste rovdjuren också få äta, men man ska inte behöva vara varg för att få äta älgkött.

Jag har full respekt för att människor finner glädje och stolthet över vetskapen att det finns stora rovdjur i Sverige, även om man inte bor i rovdjursområden och kanske aldrig själv kommer att se dem.

Men jag har samtidigt mycket liten respekt för de människor som inte visar någon empati för de människor som faktiskt ska leva med dem i sin vardag och vars livsstil är hotad. Att vara jägare är sätt att leva och vi är stolta över vårt intresse. Att vi jägare, genom klok viltvård, lyckats bygga upp fina viltstammar som vi kan beskatta år efter år visar att vi kan viltförvaltning.

Dagens rovdjurspolitik äventyrar delar av denna viltförvaltning, till förmån för fundamentalistiska värderingar. Att fördubbla rovdjursstammen gör inte svenska folket dubbelt så lyckligt, men det kommer att finnas minst dubbelt så många olyckliga.

Gunnar Glöersen