Min lille tax jagar uppe på Alperna kl 5 em...
idag söndag och jag är jätteorolig. Vi släppte på rådjur på eftermiddagen och det drog iväg först upp emot Sand. Sedan försvann skallet och vi tappade honom på pejlen. Avbröt jakten direkt för att leta upp honom. Körde runt med bilen och lyssnade men inget. Jag stannade då hemma för att se om han dök upp här och Roland fortsatte att leta. Nu ringde han. Han fick signal uppe på Alperna!!! Min stackars lille Oskar jagar för fullt uppe på det högt belägna och stora bergsområde som vi kallar Alperna.
Han är jättemörkrädd och det kommer han att märka när han tappar villebrådet. Det är kolmörkt ute nu och jag kan inte företa mig någonting mer än att vanka fram och tillbaka över golvet, rastlös som ett avdankat kommunalråd, och tänka ut allt hemskt som kan drabba Oskar i mörkret; uppäten av varg, drunknad i myrarna där uppe, ihjälsparkad av älg osv. Går bara och väntar på att höra Roland ringa och säga att han har fått tag på honom, hur man nu får det i ett stort sammanhängande otillgängligt skogsområde utan vägar.
Uppdaterat klockan halv 6. Tack o lov var det inte Alperna.!Det var en baksignal på pejlen. Verkade ju helt orimligt också. Det kan vara Bäcken, var han nu har gått över? Ålven? Vägen? Roland lämnade bilen och går nu med pannlampa rätt in i skogen i totalt mörker för att hitta honom. Han kan ha satt sig någonstans och bara är rädd. Han har verkligen varit mörkrädd sedan han var liten valp.
Uppdaterat klockan fem över 6. Nu ringde Roland och meddelade att han hittat Oskar. Han satt still uppe i skogen öster om Bäcketjärn, högt uppe på en bergskam och ylade! Rädd förstås och tog sig inte ner. Vi kommer att undra vilken väg han tog dit. Vid Brobacken, vid Tjolitta, vid Bäckekorset, på Udden? Och Oskar kommer inte att berätta! Glad är jag i alla fall att han är på väg hem. Men det tar en stund genom skogen innan de kommer fram till bilen. Hoppas de inte går vilse.
Uppdaterat klockan 8 kvällen . Så här ser det ut nu! Vi har just ätit söndagmiddag; älgfärsbiffar, såsröra av med kantareller och lök, potatis, morötter och sallad. Och nu har både Oskar och gubben kantrat!
Men så hemskt. Hoppas att han dyker upp snart. väntan är det värsta.
Stackars lille Oskar, det är inte lätt att vara liten och mörkrädd..
Byrackan, han var också mörkrädd, så pass att vi hade nattlampa...
Hoppas att Oskar har kommit hem igen./Ha dé!
Vilken tur! Nu slipper han sitta ensam i skogen i natt. Att vara mörkrädd är inte roligt. Det är vår katt också...
Fin bild och vilken tur att han blev hittad
Vilken tur! Jag kan tänka mig att en sån liten goding blir som ett barn i familjen.
Stackars lille oscar men nu såg ha ut att ha det mysigt värre....
Måste varit en pärs! men det ser inte ut att ha gått någon nöd på någon av dem!
Va skönt att han kommit tillrätta den lille slarvern./Ha dé!
Alla: Vi är jättelyckliga att han är hemma igen och har fjäskat för honom hela kvällen! Kliat och berömt honom. Han mår som en riktig liten prins! Och gubben är glad att vi har en jakthund som inte ger upp i första taget. Oskar ska ju jaga rådjur och gör det med besked. De senste tre gångerna i skogen har han gjort alldels utmärkt ifrån sig. Med beröm godkänt för att använda den gamla betygsskalan.
Oj, vilket äventyr...oj så stressande!! Jag skulle inte heller ha velat haft min man i skogen i mörkret, det var ju otroligt skönt att allting löste sig till det bästa tillslut.
Vet du, det är så roligt med dig...jag läste inte din blogg igår kväll (jag bloggade inte överhuvudtaget) och sedan skrev jag mitt eget inlägg i morse om bestyren med min lilla mörkrädda hund som satt ensam ute. När jag var klar gick jag in på din blogg och läste om bestyren med er lilla mörkrädda hund som var ensam ute...det är helt fantastiskt egentligen... Hur ofta har vi inte skrivit om i "stort sätt" samma sak ungefär samtidigt?? Vad är oddsen på det egenligen? Det börjar bli helt otroligt!
Åh, läste om Oskar precis nu. Skönt jag slapp oroa mig, utan fick hela historien på en gång. Vad jag önskar att jag kunde få höra djuren berätta vad de sysslat med. Tänk bara vad häftigt det skulle vara.
Jag ÄLSKAR Lyckliga slut ;-)
Trolda - =D
Åh, så härligt det ser ut! Lyckligt återförenade, mätta och njuta av varandras närhet. Vilka jaktkamrater!
Usch, jag minns dessa stunder av oro när hunden varit borta. Ovissheten är värst - vad kan ha hänt, om nu något har hänt...
Stackars er! Stackars Oskar! Vilken tur att han hittades och att du befriades från avdankat kommunalrådstillståndet!
Marie: Jag var inne och läste på Din blogg. Vilket märkligt sammanträffande!
Trolda: Gissa om vi gör!!
Gubben: Så är det! Man måste bara få veta vad som hänt, inte gå där och oroa sig.
Anne: Ha ha... liknelsen var kanske inte så välvald. Den bara dök upp i huvudet från ingenstans.