Nästan alla kommentarer kommer in!
Nu har jag jobbar 4 timmar idag med att förbereda morgondagen. Det verkar ok även om jag var helt slut efter den arbetsinsatsen, åkte hem och åt mat och somnade förstås. Vaknade lagom till att se det TV program vi faktiskt prickat för för länge sedan att vi skulle se: Hästmannen.
Det är så fantastiskt att se berättelser om udda människor som överlever på helt andra villkor än de flesta av oss. Vi älskar också att se de gamla jordbruksredskapen i bruk, de som vi växte upp med både Roland o jag. Men naurligtvis inser jag också att den här mannen idag skulle ha fått en diagnos av något slag, eventuellt som högfungerande autist. Men jag vet inte om han blivit lyckligare av det.
Hm har funderat över det där med sena diagnoser. Två bekanta till mig har fått diagnos Adhd respektive Aspergers i vuxen ålder. De har definitivt inte blivit lyckligare av det och omgivningen är ganska utmattad. Hur många som helst kan ju inte livnära sig på att åka omkring och hålla föredrag om sitt liv med respektive syndrom heller! Den marknaden torde väl snart vara mättad.
Jaha, ännu ett tv-program jag missat!Hyrde film i går o satt o tittade på, men den där hästmannen har jag hört talas om...hoppas det går i repris. I dag lyckades jag göra ett inlägg, men alla kategorier o länkar syns ej, de ligger allra längst ner o inte syns. Kanske ska ta kontakt med han bloggmannen...Ha en fin vecka och...du har väl känt våraningarna, hur de liksom myllrar under snön? Anna
Jag tycker också att det är kul att se dokumentärer som den som visades igår. och jag håller med dig om att han nog inte hade blivit lyckligare med en diagnos
Annaa o Mildamakter: Det här med sena diagnoser har blivit vanligare på senare år, eller rättare sagt att diagnostisera vuxna med handikapp inom autistspektrat har egentligen endast förekommit på senare år. Jag vet inte om det är bra eller dåligt. För någon kanske det känns bra att få en förklaring till ett liv i utanförskap och ensamhet (inte sällan självvald) eftersom autism just är ett kontakthandikapp. Man tolkar inte in alla de där outsagda signalerna, kroppsspråket, antydningarna utan bara exakt bokstavligt vad som sägs och då faller det mesta av kommunikationen utan att någon egentligen begriper varför. Idag finns väl skyddade boenden att välja på som alternativ till den här mannens liv. Men hans stora intresse (fixering?) var ju hästar och det är svårt att inrymma i ett gruppboende förstås.
Anna: Det börjar bli lite lite vår i luften. Jag rekommenderar reprisen av hästmannen. Det är ett fint och ömsint porträtt av en annorlunda människa. Man har inte frossat i hans egenheter, utan redovisat dem som en naturlig del av hans leverne och då blir det inte stötande.
Jag tyckte han verkade ha ett skönt och förhållandevis bekymmerslöst liv som han själv valt och var nöjd med. Hur många passar in i den beskrivningen?