Mer om autism-Asperger-ADHD
Den som har ett autisthandikapp behöver ju inte vara förståndshandikappad. Autism av olika grader och slag finns; exempelvis Asperger syndrom, ADHD osv. De kan se lite olika ut men gemensamt för alla är att det finns ett kontakthandikapp. Den drabbade har svårt att tolka kroppsspråk, "halvkvädna visor" och ironier. Och därmed faller stora delar av kommunikationen. 80 % av vår kommunikation lär ju vara kroppsspråk. Vi signalerar på olika sätt vad vi vill och tänker och känner utan att säga något. Detta lär sig redan små barn, ja faktiskt redan nyfödda barn börjar träna instinktivt på det här samspelet.. Man kan se att ett spädbarn rör sig i takt med förälderns prat. Spädbarn reagerar också genom att hjärtfrekvensen ändras när rytmer ändras, olika rytmer vid olika åldrar. Barn rör sig på ett speciellt sätt med massrörelser när föräldern gossar med det. Det blir stilla o avvaktande vid nya röster.
Man kan förenkla det med att säga att vi bygger in språket /kommunikationen i kroppen från början och att grunden är kroppspråk och satsmelodi. Om detta fallerar så som det gör vid autism, så blir livets kommunikation svår. Det blir ofta missförstånd och resulterar inte så sällan i en självvald ensamhet. Den upplevs ofta som behagligare än alla de otrevliga överraskningar som följer med ett vanligt samspel med andra människor. Skoltiden är ofta den svåraste tiden för människor med den här typen av handikapp och rasterna värre än lektioner. Man tvingas till att hela tiden samarbeta och samspela med många.
I vuxenlivet kan man ju alltid välja att bli lastbilschaufför eller något annat ensamt jobb och slipper undan det värsta.
Sedan hör väl jag till dem som tror att vi alla befinner oss någonstans på en skala här. Det är inte så enkelt som att man är antingen eller, utan jag tror att alla är mer eller mindre. Sedan blir svårigheterna tydligare om personen i fråga hamnar i en komplicerad livssituation. De sociala genierna klarar sig alltid, de med hög EQ, hög social kompetens.
Som lärare har jag haft anledning att följa några barn med de här bekymren på nära håll under längre tid och sett hur svårt de kan ha det. Framför allt så kan kontaktlösheten under längre tid bli plågsam, framför allt för barnet självt, men också för föräldrar och omgivning. Man är så maktlös!
Det är svårt med de dolda handikappen. Om du inte tittat in hos tårtans mamma tycker jag du ska göra det. tartmamman.blogg.se HOn skriver jättefint om sitt liv som mamma
Vad gäller barbapappa så hittade jag den på en tradera-auktion.. du kankse skulle in där och bjuda? *blinkar*
Det bloggas friskt om barn som plötsligt tycks lida av ett slags kultursjuka, en bristande förmåga att koncentrera sig och kommunicera rationellt med omvärlden. Det oroliga barnet som tidigare kallats vanartigt, bråkigt eller stökigt blev ett damp-, adhd- eller aspergerbarn.
Dessa diagnoser kan förklaras som kultursjukdomar eller kulturrelaterade diagnoser.
Men barnen kan inte vara avvikande i sig själva, utan först i relation till
kulturella normer, önskningar och strukturer ? vilka delvis förändras
över tid.
Samtidigt som vetenskapare och andra experter försöker urskilja,
räkna, förklara och korrigera avvikande barn tenderar ständigt förutsättningarna
för detta urskiljande att tonas ned. Barn, sägs det, har
diagnos, har störningar, har funktionshinder, är omotiverade, har livsstilar
som är riskfyllda och ohälsosamma, och så vidare. Men givet
vad då? I strikt mening är alla bristtillstånd (också kroppens sjukdomar
och abnormiteter) socialt, och därmed moraliskt konstruerade:
Gränsen för övervikt är en relation, där gränserna för det sunda sätts
i enlighet med sociala normer ? och i den meningen godtyckligt.
Även vid sidan av de mera ?strikta? medicinska diagnoserna vilar
alltså omfattande problematiseringar av vad vi kan kalla för mänsklig
och samhällelig moral: föreställningar om vad som är rätt, sunt, bra?
Dessa normativa utgångspunkter gäller alla problemdefinitioner: gränsen
för dyslexi dras vid hur väl man lyckas läsa och skriva i förhållan de till ett tänkt ?vanligt?, genomsnittligt barn, gränsen för DAMP dras
bland annat vid (o)förmåga att hoppa tillräckligt bra på ett ben, gränsen
för överaktivitet, bristande social smidighet, läsförståelse ? allt
bygger på samhälleliga föreställningar om hur barn bör vara.
Vi kan på ett plan säga att detta handlar om en individualisering av
problem.13 Samtidigt är det alltså inte elevers unika, personliga, karaktär
som är grunden för särskiljandet ? det handlar istället om att
barn klienteliseras, det vill säga fogas in i (handikapp)grupper som
dyslexi, DAMP, ADHD, och annat. Via definierade brister i barnens
olika ?funktioner?, skapas olika klientel. Personlighetens beståndsdelar
läggs på bordet genom testningar och observationer, och långt
borta är den ?helhetssyn? som, i och för sig, är ett annat aktuellt
honnörsord.
Mvh Återställ
Jag kan på ett sätt hålla med Dig. Om ett barn med en DAMP-diagnos kan tillbringa sitt liv hemma tillsammans med en eller två föräldrar hela dagarna och få allt rutinmässigt tillrättalagt efter eget humör och egna önskemål så skulle nog inte svårigheterna märkas så mycket.
Men nu har vi ju krav i samhället på att barn ska fungera i grupper av olika slag; dagis, fritis, skola, osv. Och då dyker problemen upp. Så visst kan man säga att problematiken är kulturbetingad och man kan också säga att samhällets krav förändras över tid.
I vår kultur förutsätter vi att barn ska fixa gruppvistelser. Därmed följer regler och normer för beteenden som alla måste följa om det ska fungera. Därtill kommer krav på lärande ensam och i grupp vilket ställer höga krav på koncentration.
Du skriver att allt bygger på samhälleliga föreställingar om hur barn bör vara. Ja, det bygger på insikten om vad barn behöver kunna klara av för att ingå i de vanliga samhällsmönster som vi har byggt upp varav dagis o skola är ett par exempel. Det handlar inte om att stämpla barn med diagnoser för diagnosens egen skull eller för att kunna peka ut dem och stoppa in dem i fack. Det handlar ju om att försöka utifrån kunskapen om var svårgheterna ligger kunna anpassa omgivningen så att det blir så lite problem som möjligt för det enskilda barnet.
Sen vill jag bara tillrättalägga ett missförstånd. Du skriver att man DAMP-diagnostiserar utifrån hur bra ett barn hoppar på ett ben. Det är ett av flera moment som ingår i bedömningen av motoriken. Och det handlar inte om att oförmågan att hoppa på ett ben, i sig är något slags kriterium för DAMP. Det handlar om att man bl.a. letar efter kvardröjande primitiva reflexer som kan göra vanliga vardagsbestyr besvärliga; en huvudvridning kan i så fall orsaka att händerna dras med och man tappar saker.
Nu låter det som om jag gillar tester, vilket blir lätt absurt. Jag har som lärare jobbat på habilitering / omsorg, särskola, grundskolans specialundervisning så länge att jag nu som klasslärare i vanlig grundskola inte behöver skicka barn för diagnostisering för att veta vad jag ska göra.
Men en del av de här barnen behöver en diagnos för att kunna få en medicinering som underlättar deras vardag och som ger dem förutsättningar att bygga upp normala relationer till jämnåriga och vuxna i sin omgivning.
Lite olustigt at hitta denna Återställ här också. Nu glömde Återställ nämna att texten är kopierad från en forskare.
För intresserade är annars Vanna Beckmans nya bok väldigt bra och den tar upp på ett pedagogiskt sätt hur Kärfveoch Brante manipulerade, en del skulle säga ljög, för kammarrätten och forskningsrådet i den s:k damp striden.
En strid mellan okunskap och forskning.
Jag återvänder hit eftersom jag återigen har fått en märklig kommentar av "Återställ" och nu på ett blogginlägg som inte alls handlar om detta ämne. Jag valde då att ta bort den. Det är alltså pga att den här texten är kopierad från ett annat sammanhang som den är svår att förstå. Jag har inte fördjupat mig i det vetenskapliga käbblet om ADHD, DAMP osv utan nöjer mig med det jag redan läst och det jag sett i mitt jobb med barn. Det får räcka.
För det första så ingår inte ADHD inom Autismspektrat, det är en helt annan form av npf diagnos.
Inom Autismspektrat ingår Atypisk Autism, , Asperger Syndrom,autismliknande tillstånd, Autistiskt syndrom.
Asperger Syndrom är en autismspektrumstörning hos personer med i regel normal eller hög begåvning och med följande svårigheter:
* Begränsad förmåga till socialt samspel
* begränsade intressen
* Tvångsmässighet och speciella rutiner
* Verbala och icke-verbala kommunikationsproblem
* Motorisk klumpighet
Funktionshindret medför framförallt stora problem i sociala situationer, men leder oxå till svårigheter att utan anpassning klara vardagens, studietidens och arbetslivets krav.
Flertalet betraktas av sin omgivning som udda, ovanliga och excentriska personer.
Ett stort problem är ojämnheten i funktionsnivån.
Mkt kunniga och framstående på vissa områden som ofta har med ett specialintresse att göra, samtidigt som de saknar grundläggande kunskaper eller förmågor i andra sammanhang.
Denna ojämnhet gör att svårigheterna ofta misstolkas som tex lättja eller bristande intresse av omgivningen.
Personer med Asperger Syndrom har ofta svårt med såväl stora förändrningar som små.De kan även reagera starkt och annorlunda på sånt som omgivningen uppfattar som bagateller.
De har även ofta mycket försämrat korttidsminne men ett mycket bra detaljsinne.
Även vanligt med ticks som kommer av en närliggande diagnos vid namn Tourette Syndrom.
Vi med Asperger har svårt att avgöra om du är ironisk eller menar allvar.
Svårt att förstå poängen i något roligt som sägs.
Redan som barn har många med AS en störd sömnrytm, lider av bristande uppmärksamhet och är överaktiva.
Eller tvärtom att de är stillsamma, har dålig kroppslig följsamhet och stirrande blick.
Många barn och ungdomar har svårt för den kroppsliga hygienen, så föräldern i det här fallet måste gång på gång påminna om duschning eller bad, tvätta håret, borsta tänderna för att det ska bli gjort.
Även de med AS har svårt med beröring, en lätt klapp på armen kan uppfattas och kännas som ett hårt slag.
Att borsta tänderna kan göra ont, likaså att tvätta håret då man duschar eftersom duschstrålarna är smärtsamma.
Numera finns olika duschmunstycken man kan testa just för detta ändamål.
Jag vet vad jag pratar om , min son är 15 år och har Asperger Syndrom, Tourette Syndrom och ADHD.
Jag själv är 42 år gammal och har Asperger Syndrom och Tourette Syndrom.
Det finns mycket att berätta om oss med diagnoser inom autismspektrat, men detta är ingen sjukdom utan ett osynligt handikapp/ funktionshinder.
Man kan heller inte ha "en släng av Asperger" utan detta ska ha funnits med många år å vara mkt påtagliga bekymmert för att för det första överhuvetaget få en diagnos, inte alla får chansen heller till utredning.
De flesta får stå i utredningskö i mellan 1 1/2 år upp till 4 år innan utredning kan starta.
Vi har även ofta svårt med ljuskänslighet, ljudkänslighet.
DAMP finns inte längre, det var en diffus diagnos och många som nu omdiagnotiserats har fått Aspergers men framförallt A.D.H.D