Inga Magnusson

Jag läser gärna hans böcker. De är välskrivna och framför allt underhållande. Filmerna däremot känns som våldspornografi, så dem klarar jag mig utan.

Men han är ju bara så trist som person! Nu senast gör han bort sig med utspelet omkring bloggandets fördärvlighet. Han gör samma fel som många andra proffsskribenter: mäter bloggen med journalistiska mått. Bloggen är ingen journalistisk produkt och ger sig heller inte ut för att vara det. Den är bara en enda stor eruption av skrivlust hos alldeles vanliga människor. Och det är alldeles tillåtet att skriva som man vill utan krav utifrån. Det är till och med tillåtet att göra stavfel och grammatiska fel om man nu inte är stensäker.

Samtidigt förstår jag när jag hör berättelser om verkliga episoder med honom inblandad att det förmodligen handlar om en människa med svåra känslomässiga skador från en svår uppväxt. Och som vanligt så har jag svårt att bli riktig arg då. Det är liksom begripligt att våld o förtryck under barndomen kan leda till ett nästan sjukligt självhävdelsebegär och en total enögdhet när det gäller den egna personens betydelse.

Det finns en historia om hur Guillou är inbjuden till ett företag. Han tas artigt omhand av en av de anställda. De sitter vid bordet och äter i ett sällskap. Samtalet kommer in på vin och Guillou frågar då om man dricker vin i de här trakterna. Den anställde  svarar då att han o hans fru gärna dricker rödvin. Då replikerar Guillou föraktfullt:
- Jaha, det är väl Parador då förstås!

Det är bara lågt att göra en sån kommentar.