Inga Magnusson

Ber att få önska all ett riktigt GOTT NYTT ÅR!
Vet inte om vi kan få telefon kontakt med alla barn runt 12-slaget som vi brukar försöka med. Vi finns i slakthuset i Snarkil för nyårsfirande med de gamla vanliga så vi kan väl nås på Rolands mobil eller min.

Vi har haft farmor o mormor här på nyårslunch i all enkelhet. Just nu är de båda hos Maj o dricker kaffe efter maten, vi ska väl köra hem mormor strax och skära grönsalladen som ska vara med tills i  kväll. Roland var ute o jagade hare o Leta jagade faktiskt en del, men inget blev skjutet (som vanligt). En till dök upp.  Han o Lars i Svensbyn o Gunnar i Svensbyn har jagat rådjur här upp idag. Det brukar ju vara allmän rådjursjakt på Liane på nyårsafton men vi var inte med i år eftersom det var för mycket snö för taxen. Det är ett par decimeter nästan nu. 

Alltså, Roland kallar det här strömavbrottsparanoia. Jag skulle inte vilja säga så, jag skulle snarare beteckna det som ett fullkomligt normalt förutseende när det snöar ordentligt. Om jag skulle raljera lite så skulle jag väl kunna sträcka mig till att det är ett uttryck för yrkesskada. Om man som jag undervisar 14-25 elever samtidigt så MÅSTE man var förutseende och hela tiden ett steg före ungarna.  Det sitter i ryggmärgen efter så många år.

Så här är det;
Vi bor på en normal svensk landsbygd och där är det ofta strömavbrott. Våra svenska elledningar tål inte inte regn, inte snö, inte blåst, ja egentligen inte alls nåt som är vanligt förekommande i svenskt väder. Så när det börjar snöa rejält ,som det gjorde nu under veckan, så vill jag ha beredskap för ett par dygns strömavbrott. Då handlar det framför allt om att ha vatten så att man kan "spola" i toaletten och lite varmt vatten till frukosten. Resten går bra att klara av ändå. Så då häller jag upp vatten i några hinkar och har ett par  termosar fulla med varmvatten på köksbänken för säkerhets skull.

Roland fick ett skrattanfall när han fick se att alla hinkar var grå utom en. Han hotade med att säga på 30 årskalaset att jag tränat in ett trollerinummer med Joe Labero och att jag kunde få en av hinkarna att försvinna från badrummet och dyka upp bland publiken på Tjolitta. Jag undrar var han får allt ifrån. Hans tankevärld är lite skruvad (men vardags-kul!). Fast lite putt är han över att få duscha i källaren så länge hinkarna ockuperar duschen här uppe i våningen.'

Apropå roligt så var vi med om något roligt när vi åkte hem från Diether ikväll. När vi kört en bit på Lianevägen i kolmörkret så mötte vi ljusen av en bil som kört av vägen och stod på sned helt nere i diket.  Inne i den röda Volvon satt Bengt på Döverud och Hjördis och skrattade med ljuset på inne i bilden. Det såg så dråpligt ut just att de skrattade. Man föreställer sig mer av panik o ilska när man halkat av vägen. Men de satt där helt lugnt o avslappnat och lät Roland koppla bogserlina och dra upp dem baklänges. Det hela var över på ett par minuter. Roland o Bengt utbytte några skämtsamheter och vi åkte vidare var o en åt sitt håll. Fyrhjulsdriven Mitsubishi är perfekt i livet på landet!

Vi har varit på "fira-att-helgen-är-slut-supé".  Det var det godaste jag ätit på mycket länge. Julmaten kan slänga sig i väggen!!

Vi åt alltså vildsvinsskinka, brynt i pannan runt om, ingniden i kryddor, in i ugnen  tills den var färdig. Till detta serverades kokt potatis, sås på rödvin med hemmagjord fond, kantareller, annanasbitar, annanasjuice, kokosgrädde. Nästan inget salt. "Spitzenkohl" kokt i drickbuljong och lätt kryddad med ett mjöl av blandade kryddor (hur läckert som helst!). Fast jag vet inte vad "Spitzenkohl" är på svenska. Finns det nåt som heter spetskål?. En finskuren sallad till med lite spännande grönsaker.


Nu till efterrätten. Det var finskuren fruktsallad med mycket kivi. I den var det russin marinerade i Gran Marnier. Ovanpå strött ett lager av mandel rostad i pannan tillsammans med socker. En höjdare! Skulle kunna ha varit vispad grädde till smaksatt med lite lime eller citron tror jag. Jag valde en extraportion dessert istället för den obligatoriska espresson.  Vi pratade en god stund, som vanligt var stämningen god, med många glada skratt o roliga historier. Det är skönt med gamla goda vänner. Vi har så många roliga minnen att skratta åt tillsammans. Och hela tiden blir det nya episoder.

Så här mycket snö har vi nu Mattias, stackars Dig som sitter där borta i LA utan snö med 20 grader varmt!!
Igår åkte dotter Malin  och fyramånaders Isak hem till Umeå med stor dramatik; buss från Svensbyn till Karlstad, tåg till Sthlm, sedan flyg till Umeå. Det var bara det att tåget var försenat så hon skulle inte hinna med planet. Men hon hade tur att åka med någon flygbolagschef ut till Arlanda och fick en handskriven lapp hur hon skulle bete sig för att komma igenom en stängd gate o ut till ett ev. försenat plan. Hon sprang genom hallen. Gaten var stängd, hon visade lappen och hon fick besked att ta en hiss för att komma in
men hamnade fel o kom tillbaka i centralhallen, blev funnen av en flygvärdinna, fick order att spring efter henne till planet, Isak charmade alla medan Malin plockade in barnvagn o allt i planet. De kom hem i rätt tid till Umeå. Svärson Linus med Moses 4 år skulle åka bilen upp och fastnade igår kväll i Delsbo med en havererad generator. Tack o lov så har våra barn vänner över hela SVerige så han stannar där tills imorgon o lagar bilen för att åka vidare till Umeå.

Markus o Johanna åkte med Peter Smirnakos oSophie till Stockholm idag. De packade in alla julklappar startade bilen o Mp3 spelarna o åkte. Jag antar att Mrkus var utrustad med även dator i bilen så att han kunde se film där också. De ringde vid ankomsten i Stockholm och tackade så mycket för en trevlig vistelse. Det värmer att de uppskattat våra ansträngningar. Vi gillar verkligen att ha dem här, det piggar upp oss gamlingar här ute i bushen...
Men i eftermiddag låg vi allt ´på soffan och sov en sväng. Väcktes av Rune o Åse-Britt som kom med grönsaker. Vi ska nämligen göra salladen till morgondagens nyårsfirande i slakthuset i Snarkil.
Pratade bort en stund, sov en stund, bloggade lite och nu ska vi åka ut till Diether och äta en "skönt-att helgen-är-över-supé!!

Jens o Thomas hade diktat en fin visa om Markus liv o leverne i Stockholm och vi förstod att allt de sjöng var alldeles sant. Där ingick också rader om Markus hemlängtan till Sillerud, familjen och till farmors kaka. Det är lite roligt för Markus brukar få med sig farmor Majs kaka till Stockholm och då bjuder han väl ibland sina vänner på det. Thomas, som är en mästerlig amatörkock, ville ha receptet på kaka. Han fick det av Maj och bakade ett par omgångar. De var helt ätbara enligt vännerna men själv tyckte han inte att det var helt likt.  Det var en fin visa och vi var imponerade av sång o spel.

Det var inte så lätt att välja underhållning till ett så blandat sällskap. Barbara Streisand hade väl imponerat på alla men hennes gage rymdes inte inom festbudgeten, så det blev Grisnils (Stellan Olofsson från Sunne). Han imponerade på alla och def. på våra tillresta Stockholmare. Han kommer att bli ett kultbegrepp på ´tidningen Cafés redaktion. Grisnils berättar historier under bältet, sjunger och spelar. Han gjorde ett Elvisinslag och ett Fogertyinslag som var suveräna. Dessutom avslutade han värdigt med O helga natt. Till Grisnils show släppte vi in övriga delar av bygdens befolkning. 

Här sitter fr. v. Ömer, Stockholmare med tjänst hos de socialdemokratiska riksdagsledamöterna, Thomas också Stockholmare o reklamtextskrivare (det heter nåt på engelska som jag inte minns), Anders campingägare Grinsbyn i Sillerud och Annelie, Anders fru och Rolands systerdotter. Annelie är den ängel som hjälpte mig med festen med dukning och matlagning och goda råd. Det var hon som lugnt lotsade oss igenom när jag bara hispade omkring och det var hon som enträget erbjöd sig att vara med o städa fast jag sa att jag tyckte hon gjort nog med arbete. Tack Annelie! Tack också till hennes två döttrar Matilda och Märta som hjälpte till med dukning o diskning. Tack till Markus farmor Maj som gjorde sin goda tårta o hjälpte till att städa, till mormor Maj-Britt som gjorde den goda gräddtårtan som Markus gillar, till faster Gun-Britt som hjälpte till att städa. Det är bara att inse att utan goda o snälla vänner är det svårt att ha fest.

Jennifer Mc Shane, Jens Stenberg, Markus pappa Roland Kylén tittar på när Markus öppnar sina presenter.

Fr.v. Markus farmor Maj Kylén, faster Gun-Britt Andersson, sedan Martin Roos numera Ericson anställd i Rom med flickvän Roweena  också Ericssonanställd men i London (längst till höger  Markus hand.)
Jag funderade mycket över bordsplacering till festen och tänkte efter hur det varit på fester är jag själv trivts bäst. Principen fick bli att hålla ihop de som var par. Då utgick jag ifrån att jag själv känner mig lätt övergiven utan Roland en hel fest oavsett om jag känner mina bordsgrannar eller inte. Roland är ju den av oss två som är social och som gärna blir medelpunkten i sitt sällskap, medan jag nödforftig klarar att konversera någon timme så där. Och födelsedagskalas tenderar ju att bli några timmar långa.

Barnen fick bli ett eget bord eftersom de har roligast tillsammans. Släktens barn från orten är ju redan samlekta och de nya; syster Malins Moses och Johan och Petras lilla Lova blev genast upptagna i gemenskapen. De sprang på det stora Tjolittegolvet och hade roligt. Det var ok.

Därefter inställde sig frågan; blanda oss ortsbor med Stockholmskompisarna eller inte? Jag valde att blanda. Det blev 8 personer vid varje bord och 4 av varje kategori. Det tror jag var bra, det verkade som om de flesta pratade och hade trevligt. Det blir lite nya impulser att träffa nya människor samtidigt som man känner någon väl. Runt enbart engelsktalande Roweena placerade jag människor som jag visste pratade bra engelska så att hon hade en chans också. De par som hade barn med fick sitta närmast barnbordet för att enkelt kunna hjälpa till med mathämtning, skärandet och sånt.

Roland och jag behövde sitta nära köket för att ha koll på maten.

Jag tror att detta funkade bra. Sen blir det ju alltid så att vartefter en fest pågår så kan man byta platser och ändra och så blev det här också.

Det skulle bli ett 30 årskalas på bygdegården här ute i hembygdens mörka skogar med de närmaste släktingarna trodde sonen Markus (t.h.). Men flickvännen Johanna hade ordnat en överraskning åt honom. Plötsligt ramlade kompisarna från Stockholm in; arbetskamrater på tidningen Café; Jens Stenberg med fru Jennifer, Peter Smirnakos med Sophie, Johan o Petra med lilla Lova, Mats, Thomas, Ömer. Så småningom anslöt även gamle vännen Martin Roos med amerikansk flickvän Rowena (som i Ivanhoe).
Så värst mycket till Stureplanslejon är de väl inte längre. De gamla vännerna börjar bli både stadgade o gifta och har under de senaste åren med tindrande ögon presenterat sina flickvänner. Och de verkar alla väldigt nöjda med läget.
  Efter välkomstskål här hemma på Lihaget följde inkvartering i våra hus. Sedan bar det av till Tjolitta bygdegården där jag fått hjälp av Annelie och hennes döttrar Märta o Matilda att förbereda maten. Här samlades nu både släktingar o de tillresta gästerna. Efter mat följde Grisnils uppträdande. Han är en genuin värmlänning med historier o sång o spel. Tyvärr gick nog en del av skämten förbi Stockholmsfolket eftersom dialektern ibland är svårbegriplig för den som inte är tränad att lyssna på den. Till sist blev det kaffe med farmors o mormors tårta.  Alla verkade ha trevligt och vi tror att det blev en uppskattad fest. Kanske inte i normal Stockholmsstil men troligtvis minnesvärd.
I morgon fortsätter firarprogrammet med rådjursjakt med Roland kl 10.00 och hottub (utebadtunna)- bad med grillning klockan 16.00 nere vid sjön. Därefter övernattar de flesta en natt till och reser sedan upp till Stockholm igen o tar med sig både Markus o Johanna.

Mvh Inga

God morgon! Idag är det den 28.e december 2005 kl 05.00.
Idag för 30 år sedan låg jag på intensivvård med dropp i armen o syrgas i näsan efter en besvärlig förlossning. Bredvid mig låg en gammal man som var förvirrad. Han skrek okvädningsord till de stackars sköterskor som närmade sig o slog efter dem.  Ibland vältrade han ur sängen och måste hjälpas opp. På den tiden var "intensiven" en stor sal med flera patienter i, antagligen för att kunna rent visuellt övervaka flera samtidigt. Idag kanske man övervakar med avancerad apparatur istället och de stackars sjuklingarna får ligga ifred för vildsinta medpatienter.

Så småningom kom en sköterska in o sa att min man kanske skulle komma klockan det och det. Jag visste att det inte var sant. Roland skulle aldrig säga att han "kanske "skulle komma. Roland skulle naturligtvis komma när han mjölkat korna om inget allvarsamt inträffat. Och nu funderade jag på om något allvarsamt inträffat eller vad som stod på. Hade något hänt med Malin? Efteråt konfronterade jag sköterskan med hennes lögn och då förklarade hon att Roland visst hade sagt att han skulle komma men att hon hade modifierat budskapet lite ifall han inte skulle komma så jag inte skulle bli så besviken (!?)  Så puckat!! Jag har aldrig förlåtit henne och minns det ännu efter 30 år.

Samtidigt mäste jag undra över logiken i  att minnas en 30 år gammal oförrätt!! Jag skulle gärna sudda ut den ur minnet för att ge plats för en del annat.

Snart ska vi i alla fall gå upp och sjunga "Ja, må han leva...." för den 30 årige sonen.

Mvh Inga

Handgjord choklad i läckra förpackningar kom överraskande från Mattias japanska  X-flickvän Risa.  Risa heter egentligen Risako Taneda, en snäll tjej med goda varma ögon och hon  jobbar också på Pandemic i LA. Risa köper chokladen i en speciell butik i Seattle där hennes föräldrar bor. Att det finns affärer för bara choklad är en märklig tanke för oss som bor här ute i skogen. Vi är jättenöjda med en lanthandel och en bensinmack. Chokladen är smaksatt på olika sätt och smakar suveränt. Förpackningen är precis så amerikansk som man föreställer sig från Kalle Anka -tidningarna; hård kartong med tjocka vackra sidenband.
Mvh Inga

Här är en jättefin duk som vi fick av Malin o Linus. Den är bra eftersom den är röd och går att ha till jul men ändå inte julmönster så den går att använda hela året. Den är lång vilket gör den användbar,  har bara så långa dukar i vit hemvävt linne förut och de är nästan omöjliga att använda eftersom min mangel inte orkar ta dem. De blir för tjocka. Verkar vara en tjock strykfri kvalitet, men vi får väl se efter första tvätten. Ska lägga på den idag.
Mvh Inga

Isen har lagt sig ordentligt på Sönnare Murstenstjärn uppe i skogen, så det blev utflykt med korvgrillning dit idag med familjen . Roland körde racer med Isak i barnvagnen. Isak grinade upp sig och vi var inte riktigt säkra på om det var av glädje eller skräck. Det gick verkligen undan. Grannarna Kennet och Monica på Litorpet med barnen Rasmus o Marcus var också där. De hade kört i flera timmar när vi kom så nu ville pappa Kennet hem o leka med juklappslegot sa han. Moses var lite arg o frusen o nyvaken.

Mvh Inga

Så här söt o glad är barnbarnet Isak 4 månader när Roland pratar med honom. Han är verkligen en ovanligt god och glad kille. När han var nyfödd gav han oss alla hjärtsnörp. Han hade en i det närmaste total magmunförträngning och hann bli alldeles för dålig innan det blev konstaterat och opererat.  Skäms de läkare i Umeå som slarvade med det!! Efter ingreppet piggnade han till snabbt och har sedan dess verkligen varit glad o social. Han skrattar och pratar jättemycket.  Det är fantastiskt roligt att få ha honom här under julhelgen tillsammans med storebror Moses, mamma Malin o pappa Linus. 

Mvh Inga

Här är Roland i sin julklappswesternskjorta. Den har kommit hit på underliga vägar.  Roland önskar sig alltid två saker till varje jul; knivar och westerngrejer. För några blogginlägg sedan var vi på hockey i Karlstad. Då råkade Roland få se en man med en snygg westernskjorta. Sen råkade jag få sitta bredvid den här mannen i restaurangbänkarna. Då frågade jag var han köpt skjortan och han berättade att han köper skjortorna i USA Texas, men att det fanns en bra affär i St Monica i LA på tredje gatan. Det skrev jag om i min blogg och det läste min son som åkte ut till St Monica, hittad affären, köpte skjortan och skickade den hit som julklapp. Världen är märkligt liten ibland i slumpen obegriplig.
 
Mvh Inga

Hjääälp! Alla har missförstått allting! Tomten har inte sex med den vita julharen!! Det är fel, fel, fel, fel.....
För ett par bloggar sen la jag ut vårt julkort, ja ett av de två, och alla har tolkat det som att tomten har sex med den vita julharen!!!! Men så är det inte, eller jag menar så var det inte menat!  Det skulle bli ett anständigt julkort! Det var ett anständigt julkort ända tills nyss.
Låt mig förklara!
Vi gör alltid två upplagor av  julkort som vi skickar ut med vanlig snail-mail. Det är en fräckare/ roligare/ dråpligare för de närmaste vännerna.  Sen gör vi ett mer neutralt kort för den vidare bekantskapskretsen typ barnens svärföräldrar in spe, arbetskamrater, föreningslivskontakter, företag o så. Och detta var alltså det anständiga, neutrala kortet!! Sen fick vi plötsligt ett mail från Markus` flickvän Johannas föräldrar Bengt o Lotta Karsten i Älmhult där dom fnissande skriver nåt om att det var roligt att se att "även tomten fick sitt i Värmland"! Då tittade vi på julkortet en gång till och fick se det som alla andra utom vi sett nämligen att det ser precis ut som om tomten "sätter på" haren. Och inte nog med det, det ser ut som om stövaren Schottis lystet ser på!!!
Men det var alltså inte alls meningen och nu skrattar vi så vi kiknar både jag o Roland över vårt misstag och mellan varven så rodnar vi och funderar över vilka vi egentligen skickat det till. Det går ju så snabbt att klicka iväg ett kort.

Kortet tog jag julaftonen för precis ett år sedan och haren var verkligen skjuten på den dagen för hamiltonstövaren Leverhögens Schottis som syns på bilden. Tomten skulle vara med på bilden tyckte vi eftersom det var jul. Men eftersom han är en fräckis som blottar nederdelen så ville Roland  att det liksom inte skulle synas. Så han arrangerade haren framför tomten för att skymma tomtens ädlare delar och först nu inser vi det fatala misstaget! Kortet tog vi egentligen för att illustrera den jubileumskrönika som Roland just då skrivit till tidningen Svensk Jakt under temat; "Mitt jägarliv om 25 år" eller nåt sånt. Tidningen använde mycket riktigt bilden till krönikan, men de tog bort haren o tomten! Och nu först förstår jag ju varför!!

Mvh Inga

Vi fick en web.kamera i julklapp av sönerna och det gav oss en fantastisk julafton. Vi kunde ha sonen Mattias uppkopplad på julaftonskvällen hela tiden nästan. Sen byttes vi åt att prata /chatta med honom och vi kunde se honom live under tiden. Det var nästan som att ha honom här! Hans röst fanns med i vimlet av röster under kvällen. Vi såg när han packade upp våra presenter och han såg när vi packade upp hans presenter. Vi kunde också få se Jimmys mamma som lagade julmat åt de två gossarna i förskingringen (i Los Angeles). Här på julaftonen var vi; Inga Magnusson o Roland, Kylén  samt dottern Malin med sambo Linus Sjöstrand, barnen Moses 3år o Isak 4 mån, sonen Markus Kylén, mor Maj-Britt Magnusson, svärmor Maj Kylén, samt då via webben sonen Mattias Kylén.  Det var rätt suveränt att hela tiden i sorlet av röster också höra Mattias röst!  Vi är redan web.kamerafrälsta och tror att alla andra också snart kommer att bli det. åtminstone alla som har nära och kära alldeles för långt bort.
Mvh Inga

Srkiver som vanligt upphissad i sängen och det är julaftons morgon klockan kvart i 8. Dagens uppgifter är givna. The same procedur as last year, as every year. Vi äter av tradition julmaten mitt på dagen. Det betyder att jag snart går upp ur sängen och gör en sallad, gör en Jansson, ev. en omelett med svampstuvning och fruktsallad till efterrätt. Det andra, potatis, skinka, korv, sylta, köttbullar osv är redan klart och står på kylning ute på altanen. Vi upptäckte förra året att den gröna stora förvaringslådan som vi har där ute är perfekt för matförvaring när kylskåpet inte räcker till och det gör det ju aldrig vid jul. Förutom familjen kommer mor Maj-Britt, svärmor Maj, och ytterligare två personer. 

Precis nu kom Roland iin och sa hej då. Han väg ut för att jaga hare. Det är också en tradition på julaftonen. Däremot är juldagen fredad för jakt..
 
Mvh Inga

God Jul och Ett Gott Nytt År!
Det är egentligen förra årets julhare. Helt autentiskt från julaftonen. Hamiltonstövaren på bilden är Schottis.

Igår hade vi traditionsenligt jullekar i sporthallen för de yngsta barnen på vår skola. Det har vi sista dagen före jullovet. Jag har aldrig varit med förut, har alltid lyckats slingra mig och gjort andra arbetsuppgifter istället, men nu i år var jag tvungen. Och det är precis lika vidrigt som jag föreställt mig. Fast det är möjligt att det är som kollegorna säger; -barnen tycker att det är roligt. Så jag offrar mig utan knot. Men alla barn gillar det inte. En av mina elever hoppade upp o ner av ilska och viftade med armarna i luften av upprördhet och vrålade  - Varför måste jag hålla på med såna här dagisgrejer. OOOOH!! När vi var framme vid raketen så var han i upplösningstillstånd.

Efter skinksmörgås i matsalen fick eleverna en lång uterast. Vår skola är byggd på en höjd så vi har fantastiska åkbackar runt huset. Barnen utnyttjar det verkligen och nu var det fart i isbanan som 5-6orna gjort. Tyvärr är det nästan ingen snö.

Jag fick en jättefin korg med frukter, glögg o choklad av barnen och föräldrar. Det känns trevligt att få och jag uppskattar det verkligen.

Igår bjöd Roland de som arrenderar vår gård på jultallrik på travmuseét. Det är alltså bröderna Jacobsson; Olle, Göte och Kent. Ja, jag blev också bjuden. Det var trevligt och gott.

Mvh Inga

Idag onsdag har vi slagit in julklapparna. Roland vek och jag tejpade och skrev på etiketterna. Köttbullarna är också stekta till julaftonen. De var suveräna, Roland gjorde dem när jag var på skolan. Vädret vänder, nu blaskar och slaskar det. Hoppas att det inte är för halkigt imorgon när jag ska till jobbet.

Mvh Inga

Ok ,dom är stora nu, runt 30 så där. Men dom är alltid mina barn och mina bekymmer. Mattias ringde ikväll från Los Angeles, lunchtid för honom då. Han bor där sedan några år tillbaka o ritar dataspel på Pandemic Studios. Han kommer alltså inte hem till jul och det kan ju slita hjärtat ur kroppen på en mamma. Han har ju nästan alltid varit hemma här. Men nu ska han vara kvar i LA och inte ens ha någon flickvän att fira jul med. Lite trösterikt är det ändå att Jimmy som han delar lägenhet med, får dit sin mamma. Jag tänker att hon gör nog riktig jul åt gossarna med köttbullar och skinka och så. Vårt julpaket hade i alla fall kommit fram. Jag vågade inte slå in julklapparna för tullen är så kitslig. Man får inte skicka choklad eller en massa saker. Rädslan för terrorattacker tar sig begripliga och obegripliga uttryck. Markus åker dit ibland för att hälsa på och då är det inte bara pass utan fingeravtryck, fotografering och personligt förhör som gäller vid inresan. Vilken fantastisk apparat för alla resenärer!

Sen ringde vi till dottern Malin och hennes familj dels för att gratulera vårt barnbarn Moses som har namnsdag idag, dels för att höra hur resan går. De är på väg från hemmet i Umeå ner till Järna för att fira julafton där och sedan komma hit hem till Värmland. Det lät som om det var jobbigt på resan och det är verkligen vansinnigt långt från Umeå till Stockholm.  Jag är mör i hela kroppen efter så lång bilresa, det känns som träningsvärk efter ett långt dagsverke. Tack o lov så har de inte hunden Sione med utan bara barnen Moses 3 år och lille Isak. Men det är väl inte så bara förstås. Vi håller tummarna att det ska gå bra och att vädret ska vara ok hela vägen. Det var risk för snö.

Mvh Inga

Jag märker att när jag tänker på julen som ska komma o på det som är positivt så är det förstås att barn och barnbarn kommer, men sen är det midnattsmässan i Missionskyrkan i Årjäng som är höjdpunkten. Det är ändå ingen gammal tradition för vår del, bara några år. Men julen skulle kännas fattig utan den.
Kanske har det i botten något med tro att göra. Utan att vara aktiv kristen har jag alltid trott på Gud som en påtaglig och god kraft. Den tron har alltid haft en sorts plats i mitt liv, alltid funnits där parallelt med allt annat och fyllt en funktion.  Men jag har inte alltid trott på den etablerade kyrkan. När jag var ung i slutet på 60-talet var kyrkans skepsis mot ungdomskultur och ungdomsmusik typ Beatles, Rolling Stones obegriplig. Likaså kyrkans märkliga avståndstagande mot samboförhållanden och sex före äktenskapet. Kyrkan idag är  mer med sin tid och idag kan jag se den som en viktig bärare av goda traditioner. Den finns ju också alltid där i både sorg och glädje. Mitt barnbarn Moses dop i Ytterjärna kyrka var exempel på en fin familjehögtid  som jag alltid kommer att minnas med glädje.  

Mvh Inga

Det här är en kvinnobild utskuren i ek tror jag av Leif Andersson i Snarkil. Den är inte heller suddig i verkligheten. Jag köpte den i somras. Hade länge tänkt köpa något av Leif. Han gör fina träsniderier. Den här är gjord redan på 80-talet.  Visst är den glad och kraftfull?!! Samtidigt finns naturligtvis den stabila urmodren där. Jag har den gärna på väggen. Tyvärr har jag fler bilder än väggar så tavlorna får turas om att hänga på väggarna. Men hellre det än att det blir för plottrigt och trångt.

Mvh Inga

Hon som gör mina textilbilder var inte alls från Säffle / Långserud som jag skrev utan heter Britta Lööf och är från Åmål. Den här blå köpte jag för ett par år sedan när hon ställde ut på Esters Kafé i Långserud. Nu blev den suddig, vet ej varför men i verkligheten är den så fin, blått siden i olika nyanser och silvertråd och så. 

Mvh Inga

Här är Roland o Anton. Anton är den gamle trotjänaren av hundarna. En jaktchampion med fantastiskt sök, nästan som en stövare. Han har bra skall, eller hade åtminstone tills han lyckades äta upp en flaska ogräsmedel. Anton jagar fortfarande bra och lagom länge; ett par tre timmar. På slutet är det väl mer promenerande än jagande förstås. Sen kommer han hem själv. Vi bor ju i jaktmarken.  Jakt med tax är roligt. Det går sakta och rådjuren blir inte stressade. De stannar ofta lugnt, äter och ser sig omkring. Har lite koll på var taxen är och springer sedan pliktskyldigast några hundra meter när han börjar komma nära. I våra marker med skogtungor in på åkermark buktar det trångt och drar inte så ofta iväg.

Mvh Inga

Tolite hostias ur Oratorio Noel av Saint-Saens donar ur stereon. Jag spelar den om o om igen o uppskattar fjärrkontrollen som gör att jag  slipper gå fram till musikmaskinen varje gång. Jag passar på när Roland är borta för volymen är hög. (Han är på årets sista kommunfullmäktige i missionskyrkan o äter landgång. Han har julklappskavajen, slips och snygg skjorta, jag lovar). Funderar ibland varför jag måste höra det här stycket  om o om igen. Kanske ett autisktiskt drag med behov av upprepning, eller bara ren skär  musikabstinens., eller något med jublet i sången. Det kanske är genetiskt. Jag minns att min son Markus en gång berättade att han o kompisen Jens satt i Jens lägenhet på Fridhemsplan o spelade på gitarr samma låt om o om igen. Till slut kom en granne ner, ringde på. De trodde genast att hon var störd i den sena timmen, men hon undrade bara om de inte kunde byta låt.

Åter till Tolite hostias; den är ett maffigt körverk som stacks i min hand en gång för sådär 7-8 år sedan. Det var en ren slump, knappast en låt som jag skulle gå ut o köpa. Jag är inte speciellt bevandrad i kyrkomusik även om jag gärna lyssnar på den "live". Vi var i Berlin, i Dalem,  och hälsade på goda vänner. Samtidigt passade vi på att uppsöka alla möjliga musikevenemang. Berlin var ju suveränt då med dubbelt av allting sedan delningen. Vi skulle på en kammarkonsert i Filharmonin men den var inställd. Istället hamnade vi på en konsert med "Polnische Philharmoniker" och Berlin Studio Chor under ledning av Stefan Bevier. Med anledning av körens 25 årsjubileum delades en liten gratis-cd ut och där finns bl.a. Tolite hostias. Den är numera i stort sett utsliten o jag har beställt en den i en ny variant.

Vårt besök i Filharmonin kom att gå till historien och har återberättats om o om igen i vår familj. Så här var det. Vi satt där i den vackra stora konsertsalen. Det var mycket folk och alla sorlade lite förväntansfullt. Då kom konsertmästaren in. Han hade en kul frisyr med långt blont vågigt hår och stora spetsiga mustascher. Roland böjde sig åt sidan viskade till vår vän Eberhardt Hoffmann att "The man on the first violin looks exactly like Buffalo Bill". Det var menat som en viskning, men just då upphörde sorlet och det blev ganska högt sagt eftersom både Roland o Eberhardt är lite halvdöva efter ett långt livs jagande. Så orden hördes vida omkring och två bänkrader framåt bara bröt ihop i gapskratt i den annars andäktiga salen. 

Mvh Inga

Visst är bilden fin! Köpte den nu på Gerd Wahlströms utställning. Det är en äldre kvinna från Säffle /Långserud som gör dem och de har ofta motiv av ungdom o kärlek. Jag har en förut.
En del bilder blir man glad av och det här är en som gör mig glad. Jag väljer nog egentligen bara såna bilder, sen spelar det inte så stor roll vem som gjort dem eller vad de kostar eller om de är "fin" konst eller så.

Mvh Inga M

Jo, jag har nog varit duktig idag i alla fall; hunnit putsa färdigt alla fönster, tvättat massor, strukit , skickat mail-julkorten o så. Roland jagade hare med Bosse o deras stövartik Valsa förstås hela förmiddagen idag också så jag fick vara ifred med mina sysslor.  Fast ändå har det varit mycket annat också när han kom hem, då bjöd vi in grannar på en kopp kaffe, sen kom han som arrenderar gården Olle Jakobsson med julklappsost, sen var vi en sväng ner till svärmor Maj o hämtade pressylta och rullekorv som hon gjort åt oss till jul. 

Nej nu måste jag sova, det blir tidigt upp i morgon, helst halv 6 om jag hinna till skolan i tid o förbereda dagens lektioner.

Gonatt / Inga

Lycklig är ett starkt ord. För mig är det ordet reserverat för den där bubblande känslan som kan börja nån stans nere i magen och leta sig uppåt i en kvillrande ström. Till slut landar den i mungipor som åker upp och i ögon som tindrar. Men jag är verkligen ofta lycklig på jobbet. Min klass är fantastiskt trevlig att umgås med. I fredags eftermiddag var det bara en höjdare; alla jobbade på med mattelab., flera elever kom fram o erbjöd sig spontant att hjälpa elever som hade problem att reda ut sina uppgifter, alla är glada och humoristiska och entusiastiska. Visst finns det delade meningar ibland, inte så sällan. Men de reder ut dem, oftast på egen hand utan min hjälp. Det finns inga underströmmar i gruppen av gammalt groll som jag kan uppfatta, med reservation för att jag naturligtvis inte uppfattar allt som försiggår. Just nu blir det väldigt tydligt att jag hämtar kraft o energi på jobbet för att orka gå hem o ta itu med julen. Jag gillar inte julen och förberedelserna är så sega och tråkiga. Jag är pigg och glad på fredag eftermiddag och lite tröttare på måndag morgon.

Mvh Inga

Isen la sig ordentligt för första gången denna vintern och sköt i kväll nere vid Bäcketjärn. När isen skjuter låter det som snärtiga pistolskott, ett spölikt ljud som tycktes fortplanta sig över isen, genom mörkret och upp i rymden.  Vi satt nere vid stranden vid Tjärnshaget under fullmånen med varm glögg och pepparkakor o lyssnade.

Goda vännerna  o grannarna kom ner på besök. Mikael och Anna kom också förbi med min nyreparerade dator som de var snälla o tog med från Karlstad.
 
Det var egentligen en kväll nere vid tjärnet  för att testa de nyinköpta brasorna. Vi har köpt två st  järnkorgar på ben som man kan lägga ved och tända på. När elden brunnit ut så går det bra att grilla på det hela.  En mysig anordning, ett komplement till sittplatsen, hot-tuben och den stora grillen vid Tjärnshaget.

Det är 10 minusgrader ikväll Mattias, men där borta i LA har Du  väl sommar som vanligt. Det var länge sedan Du hörde isen skjuta.

Mvh Inga

HEJ tidsplanen för idag funkade, i alla fall så där. Vi åt lunch på Freden i Karlstad med Markus o Johanna och dessa två kroglejon försäkrade att så bra mat kan man inte få på en lunchrestaurang i hela Stockholm. Vi åt lövbiffen förstås med vitkålssalladen till, suveränt är det. De har haft den på menyn så länge jag kan minnas och den smakar fortfarande bara fantastiskt.

Köpte den lilla väskan som modren önskar sig till julklapp och sen hann vi till kyrkan för att se Märta o Matilda i luciatåget i kyrkan. Modren orkade inte gå med men jag tror ändå att hon uppskattar att bli tillfrågad.

Luciatåg är roliga att se, dels för att man förstår hur mycket arbete och träning det ligger bakom att barnen kan så många sånger och verser och sen för att se hur en del barn gör helt annorlunda saker i luciatåget; gör spegelreflexer av stjärnan, leker med grannens glitter o så.

Snabbt hem o drog ut papper till översiktsplan, sen till Gertie o Sven inbjudna till en trevlig pratstund o fika med släkt o vänner, sen till Företagshuset för att tillsammans med en liten grupp diskutera kommunens översiktsplan.

Det finns mycket att tycka om översiktsplanen. Jag tycker; lägg planen på nätet i utskrivbart skick, avsätt plats för turistinfo vid de stora vägarna vid kommungräns, vart tog planen över Sanda vägen? Hur funkar strandskyddet i kommunen i förhållande till nya bestämmelser? Avsätt mark till bättre avfart vid E18 vid Svensbyn.

Lokala samhällsfrågor är intressanta att fundera över så här ibland, även om de ofta till sin karaktär är långsamma o segdragna processer. Det är svårt att hitta deras början och deras slut, det blir så långa tidsperspektiv. Se bara på vår skola som har läckt vatten i 30 år!! Men nu kanske om två år..........

Gonatt /Inga M