Inga Magnusson

... funkar bra nu! Det gäller att försöka hitta smarta lösningar i olika sammanhang, lösningar som stämmer med den maskinutrustning som står till buds. Så här blev det och det funkar bra. Nu är det klart, all ved är färdig!

Nu är första ensilageskörden för året bärgad. Arrendatorerna invaderar ett par dagar med sina stora maskiner och så är det strax färdigt. På den här åkern nerom Prästgården är det alltid mycket gräs, så i år också. Där uppe bor Daniel med familj. Han har en jättetraktor av märket John Deere.

Man kan göra saker och ting på traditionellt jobbigt sätt eller hitta på nya som är mer lättvindiga. Roland gillar att leta efter bättre lösningar.  Så nu funkar vedhanteringen så här:

Veden huggs och körs hem under vintern med traktor + vedvagnen som syns i bakgrunden här. Den läggs upp efter vägen nära huset. Nu ska den alltså kapas, klyvas  och hamna i vedskjulet. Det första momentet var att hämta vedmaskinen hos Lars i Svensbyn. Den är kollektivt ägd med flera delägare, så det går inte att söla när den väl är på plats, nästa man väntar på sin tur.


Med hjälp av vedvagnen och kranen hämtas ett vedlass i taget från högen, körs hit till vedmaskinen. Med hjälp av kranen så läggs några stockar i taget upp på det nyinköpta avlastarbordet. På det finns en rulle längst häråt och ett svart matarband (heter säkert något proffsigt).


Nu är det lätt att rulla ner en stock i taget och så dras den in i vedmaskinen på bandet.


Här kapas det i lagom längder, klyvs automatiskt och förs på transportband in i vedskjulet.


Sen måste man förstås gå opp och reda ut ved som staplar upp sig mot taket.

Detta underlättar vedhanteringen och nu får det bli veduppvärmning ett antal år framöver. Vi har ju funderat av och till på något annat, typ jordvärme eller bergvärme eller luftvärmepump. Men om vedhanteringen är lättvindig så funkar den rätt många år till har vi räknat ut. Med egen skog så är ved oslagbart ekonomiskt och dessutom skogsvård. Investeringarna i maskiner betalar sig redan på kort sikt. Det som återstår nu är att underlätta transporten av ved från vedskjulet in till huset. Men det får anstå ett par år. Tills dess är det skottkärra som gäller.

... så långt ögat når har vi sett än. Kärringar är glipor i sådden, men arrendator Olle har alltså fixat det här helt professionellt som vanligt.

Nu är det vårbruk på Liane! Arrendatorerna var här redan i morse när jag åkte till jobbet och det surrar fortfarande en traktor runt huset  fast det är mörkt och klockan är 22.05. Nu kanske det inte är samma traktor, de har flera igång samtidigt och inte heller samma gubbe, de är flera som turas om; de tre bröderna, söner och anställda på den stora gården i Långserud, gården som heter Guterud.

... trodde jag ett tag att jag hade fått - en ovanlig variant med ett lågfrekvent bullrande ljud som malde på i öronen hela kvällen. Men när strålkastarknippet svepte in över vardagsrummet  strax före läggdags så föll myntet ner:

Det är arrendator -O som har fått ett sånt där anfall av nattarbetslust igen. Nu ska åkrarna på Liane plöjas och det med sprudlande energi. Dygnet om går plogen, varv efter varv runt egendomen, tills varenda torva är vänd. 
Och mörker är inget hinder, hela maskineriet, fram, bak och åt sidorna badar i ett flödande ljus.

Jag vet inte om det ligger någon Rudolf Steiner- magi i att plöja just på natten och just det här dygnet, men jag böjer mig fromt för skälen, vilka de vara månde. Kanske något från bondepraktikan? 

Flitiga är de i alla fall våra kära arrendatorer från Långserud.  Och fint blir det. De är duktiga jordbrukare och såna växer inte på trän längre. Jordbrukare över huvudtaget växer inte på trän, de är nästan utrotningshotade. Vi är glada att våra arrendatorer är kvar i alla fall.  

... är det på en del av fälten här på Liane. Speciellt där vi hade flockar av 6 - 8 älgar samtidigt under flera veckor. Det var inte lönt att skörda. Efter ett par varv runt gav brukarna upp, det var inte lönsamt att ens försöka, så lite var kvar av havreåkrarna, bara ett fåtal korn på varje vippa. Så här ser det ut. Här lever nu flockar av gulsparvar istället. Älgarna har dragit vidare.

.... fanns det massor på Liane när Roland tog över gården. Det måste till för att dränera bort vatten, leda det till bäckar och vattendrag. Vi pratar ibland på hur många timmar anfäderna sammanlagt har använt för att hålla de här dikena öppna. Förr var det något som gjordes för hand, med spade. På en gård med så här många diken måste den uppgiften ha känts oändlig, även om jag antar att man inte dikade allt på en gång utan tog en mindre del varje år istället. Roland minns hur han fick gå till sin pappa med kaffe när han var liten. Då hade han en liten grön ryggsäck med smala läderremmar och de satt tillsammans på dikeskanten för att fika. Nu är det inte många diken kvar, Roland har lagt igen det ena efter det andra. Den här veckan som gått var det dags nere på det som kallas Smörhôla. Det är Roland, arrendator -Olle och Rasmus tror jag och någon mer som jag inte vet namnet på.

 Arrendatorerna hade strängat vallarna för att ta en andraskörd ensilage. Gräset ska torka lite i strängarna sedan ska det samlas in i lastbilar och köras hem till Långserud, drygt 2 mil. Hämtproceduren klaras av på en dag på hela Liane och prästgården. Det är god organisation och nu är det klart.

 

Flera bilar kör i skytteltrafik, jag gissar på 3 bilar och 6 containrar.


Vid ett tillfälle krånglade det. Den här maskinen hade fått in en stor metalldel i maskineriet och den slog sönder flera knivar. Egentligen ska det inte kunna hända för det sitter i metalldetektor där som ska stoppa det hela då, men det hade inte fungerat. Det var bara (inte så bara kanske) att skruva isär hela härligheten och byta. Bönder är dock utrustade på med verktyg och muskler så det gick bra.

Idag tisdag kom arrendatorerna med full maskinutrustning och skördade ensilage, första skörden. Det är jättemaskiner numera och fort går det. Den här maskinen slår gräset och strängar det. I det här fältet har en råget med två killingar gått några veckor nu, men Roland hängde upp sopsäckar dagen innan så de höll sig borta och klarade sig. Annars är risken alltid att de små kiden ligger och trycker i gräset och dödas av maskinen.


Här är en maskin som hackar gräset och blåser det i krokbilscontainer. När den  är full placeras den vid vägkanten och en lastbil kommer och krokar på den och kör hem till Långserud. Skörden ser bra ut.

De sista jordbruksredskapen säljs nu. Här en harv. För vår del är epoken med eget lantbruk def. över. Och vi är glada att vi har duktiga arrendatorer som tar hand om jorden. Det ser fint ut efter sådden, men vi får åka upp till Prästgården endera dagen och speja efter "kärringar". Det börjar bli dags nu.

... det som arrendatorerna sådde. Efter regnet växer det snabbt. Nu försvann tranorna också och vi såg två i kväll som gick längre upp och åt havrekorn, där det ännu inte grott. På turen runt Lisslerud - Liane såg vi 5 älgar, 4 rådjur, två tranor och en stor vråk.

Nu är det igång, vårbruket på Liane. Fredag kväll körde Rasmus, arrendator Os son,  dynga tror jag och någon harvade ner direkt. Perfekt ur alla aspekter, vi slipper känna lukten och all näring, framför allt kväve som annars är lättflyktigt, blir kvar i jorden istället för att gå rakt upp i luften.


Lördag var arrendator- Olle här och harvade och sedan kom Erik, arrendator-Götes son, och harvade. Det var lite stenplocking också mellan varven. Till o med stor sten gick att få upp om man är tillräckligt stark.
Olle stannade upp och gav sig tid att dela kvällsmat med oss och prata bort en stund.





Nu är vårbruket avslutat i alla fall, här är sådden med arrendator Olle.


Nu är allt sått, 23 hektar, varav 3 hos grannen och 20 hektar här på Liane.

...går några av arrendatorernas sinkor, ja sin-kor på kvällarna. Alltså kor som är i sin. Det är ett svårt ord att läsa och förstå rätt om man inte avstavar det. De betar på Sellersänga och verkar trivas bra. De är lite lugnare än den flocken ungdjur som gick här förut och som rymde till Lisslerud. Man ser dem skymta mellan träden.



Kråkorna samlar sig till gigantiska flockar nu på hösten. De mumsar sig väl feta och lär känna varandra före flytten.


Bilderna är från min friskvårdstimmespromenad i onsdags. Skönt att det kan fungera nu igen. Jag behöver komma ut regelbundet och friskvårdstimmen är perfekt mitt i veckan.

... har Lena skrivit. Den är så klok så jag gör ett inlägg av den här nedan så syns den bättre. Hon har mer fakta än jag har och de gäller Arlas mjölk.

"Jag håller helt med dig om att djuromsorgen är något vi aldrig ska tumma på.

Däremot undrar jag varför ett av världens största mejeriföretag, Arla, försöker svälta ut sina svenska leverantörer genom att betala dem 2.30 kr/l, samma pris som på 1970-talet. Alla insatskostnader, diesel, el, maskiner, arbetskraft har blivit väldigt mycket dyrare sedan dess.

I butiken kostar mjlken strax under 10 kr/l. Vart tar den mellanskillnaden vägen? Försörjer den Arlas 23.000 tjänstemän? Jag tycker det är rent ur skamligt och försöker alltid köpa mjölk från andra mejerier. I Göteborg finns det Wapnö- och Falbygdens mjölk med mindre dieselutsläpp = kortare transporter.De lokala småmejerierna behöver också allt stöd de kan få.

Milko har infört att 1 kr/l går direkt till bonden och konsumenterna stödjer detta helhjärtat. Det är "Rättvisemärkt mjölk" till några av Sveriges 9.000 stackars mjölkbönder för att ge dem ekonomisk rättvisa i st.f a mellanhänder lägger beslag på vinsten. Jmf u-landsproblematiken!

Jag köper alltid lokal mat eller ekologisk glass, ägg, mjölk, kött, grönt osv. Då vet jag att djuren och jorden har det bra och att producenterna sluppit arbeta bland kemikalier.

Dyrt? I en stockholmundersökning, S.M.A.R.T., kom man fram till att 45% av priset på varorna som såldes i matbutikerna utgjordes av tomma kalorier, saft, bullar, glass, chips osv. Det är dyrt, för hälsan, att äta saker och föda upp sina barn på mat som helt saknar vitaminer och mineraler.

Beklagar djup att ännu en mjölkbonde slutar. Jag hoppas att han åtminstonde kan fortsätta med köttdjur, så att all hans mark kan hållas öppen med mularnas hjälp.

Om ni inte det hormonstinna och billigare sydamerikanska köttet, som nu är på väg hit igen, konkurerar ut det svenska?"

En ologisk jakt på bönder har Sverige sysslat med i många år. Nu slutar Värmlands största mjölkbonde, med en besättning på 250 kor.  Djuren  är sålda till ett bondeaktiebolag i södra Sverige.

Mjölkproduktionen i Sverige är på väg att koncentreras till några få industriliknande enheter. Mjölk ska alltså fraktas längre och längre för att komma till konsumenterna. Först långt från gården till mejeriet, sedan långt ut till varje liten butik och varje hem. Man kan fråga sig hur det rimmar med bra miljötänk att så många stora tankbilar och långtradare kör omkring på mjölk. Det är ett par stora mjölkleverantörer till i länet som är nära ett definitivt avslut. (Dock inte våra arrendatorer, tack o lov!)

Och det handlar inte bara om att det betalas dåligt för mjölken. Det handlar om att Sverige ska vara bäst i klassen när det gäller miljön, bättre än andra länder. Det gör att produktionen blir dyrare här och då blir importerat billigare. Märk väl många gånger importerat från länder som inte alls har våra krav.

De hårda kraven på hönsuppfödning, förbud mot burar, har lett till att en stor del av svensk äggproduktion blev för dyr i förhållande till andra länder. Svensk glass och ostkaka görs numera på finska ägg från höns som lever i bur!

Jag menar inte att det är fel att värna om en god miljö för djuren, men det kanske inte fungerar alls att ha krav = kostnadsläge som är högre än andra länders. Kanske borde arbetet istället rikta in sig på att man kommer överens internationellt om vilka regler som ska gälla och att de införs med samtidighet.  Då finns en chans att ha kvar även ett svenskt jordbruk. Risken är annars att lagstiftning som ser god ut, bara blir ett spel för gallerierna om den leder till att svensk produktion slås ut och vi istället importerar produkter som framställts med låga miljökrav.

...hade vi igår. Nja, inte våra kor, men arrendatorernas kor, och inte kor heller utan ungdjur, 25 stycken.

De går annars nere på Sellersänga (tror det heter så), det obrukade området mellan Prästgården och Elgtån. Där har inte betat djur sedan Johannes brukade Prästgården eller möjligtvis Rune och Asta. Men häromdagen hägnades det in och djuren släpptes där.

När Roland skulle åka till jobb igår morse så såg han att eltråden låg nerriven ut över vägen och det var spår (skithögar!) efter djuren på vägen. Han, tillsammans med Weine i Bäcken, följde spåren (skithögarna!) på länsvägen mot Vårvik, förbi Prästgården, Signebyn, Gôre, ända till Harnässkylten och ungefär där hade de vänt och fortsatt upp mot Eskedalen. På morgonen hade de stannat hos Olof som undrade om han hallucinerade när han vaknade och tittade ut i sin trädgård. Där gick 25 ungdjur i godan ro och betade!!  Där hade de varit 10 minuter innan Roland kom.

De hade fortsatt genom skogen upp till Lisslerud och ut på vägen igen. Någonstans här så kom arrendator Olle från Långserud med en hink havre. Med hjälp av den före flocken och andra hjälpsamma motare här och där efter vägen, bl.a. Daniel på Prästgården så motades djurflocken hela vägen tillbaka till sin betesplats. Dock tog de upp hela vägens bredd så en och annan bilförare fick lite häpet stanna och släppa förbi dem, bl.a. dotter till Gunnar i Gyltenäs.

Roland hade ingen kamera med sig (har han aldrig när det behövs!) utan tog bilder med sin utslitna telefon.






På den här bilden tror jag att de är har passerat Signebyn och är på väg att passera skolan och avtagsvägen mot Hol.

Nu är det i alla fall exakt 30 stycken där nere på åkrarna! De där 19 som har varit där förut några dagar måste på något sätt ha kallat in några till. Nu har i alla fall Kanadagässen gett upp sen ett par dagar och lämnat över till den här skrangelbenta armén. Den fortfar att vandra spöklikt i knyckig slow motion, fram och tillbaka i öst - västlig riktning.