Nya statyer!?
Nu har jag dividerat om gamla statyer, såna som redan finns. Hur skulle nya bra statyer vara??
Då måste man först fråga sig:
Vad ska vi ha dem till? Varför vill vi ha en staty?
Jag frågade gubben och han sa:
- Den ska påminna om nåt bra och så ska den vara ett konstverk.
Alltså något positivt och nåt estetiskt.
Mmmm, det kan det väl vara.
Om man då går till Årjäng? Vad skulle Årjäng behöva för staty?
- Det måste vara nåt med häst, säger gubben.
Och det vore väl inte helt orimligt. En hel del av bygdens välstånd och samhällsbygge har sin grund i det gamla skogsbruket. Det var nordsvenska hästar , pigga och starka, som drog ut varenda stock ur skogen. De fick slita och släpa hela vintrarna i skogen och sedan under sommarhalvåret i jordbruket. Det är ingen slump att trakten här är travets vagga. Man började att tävla med sina vältränade skogsbrukshästar på isarna. Här fanns många hästar och många sjöisar. Travbanan i Årjäng är en av landets första.
Alltså är slutsatsen att den staty vi behöver i Årjäng är en häst. Det kanske ska vara en jättehäst efter E18 vid travbanan? Eller ett snyggt hästekipage som ersätter Trollet på torget? (Trollet är en av många hjärtligt avskydd plastskapelse som står på torget. Det håller fram en bricka som är lämplig för uppträdanden och den har en rutschkana för barn på baksidan. Man kan tycka vad man vill om trollet men om man betraktar det med glimten i ögat så kan tycka att den var kitsch långt innan ordet ens var påtänkt!) Men alltså, kanske ett hästekipage med timmerkälke? Eller kanske två hästar i rörelse mot varandra. Det är snyggt. Vi brukade förr ha hästar på bete. Då släpptes alla 10-15 på en gång och det var en fantastisk syn att se alla de här springa runt på 5 hektar och göra upp sina grupperingar.
Eller kanske ska man belöna människor som gjort nåt bra för kommunen med en staty? Kommunalrådet Kjell Ericsson som skakar hand med köpcenterbyggaren Thon på torget i Töcksfors? Fast det är visst riskabelt att göra staty av folk som ännu lever. Tänk om de gör bort sig ordentligt innan de dör?. Då måste man ta ner statyn.
Nej, det är nog lugnare att avbilda avlidna människor eller allmänna företéelser försåvitt man inte har en billigare och enklare variant av staty som går att sätta upp och ta ner efter ett tag och byta ut. Eller måste det vara samma hela tiden? Det kanske är en del av statyns uppgift; att höra till det bestående?
Statyerna i det gamla Grekland hade säkert samma syfte som gubben påstod; att hylla något positivt och att vara konst, dvs uttrycka något mer än bara vara en avbild. Då hade man liksom inget annat än sten att använda. Idag skulle vi ju kunna ersätta detta med tillfälliga stora digitalbilder på en jättevägg. Det kanske skulle ersätta statyn som fenomen? En jättevägg centralt placerad och här kunde man visa stora bilder, ev tredimensionella med samma syfte som statyn. En modern statyvariant.
Det går ju för min del inte att avsluta ämnet statyer utan att ta upp en lokal bildkonstnär som var helt självlärd och som jag tror aldrig var utom Silleruds gränser, men som drevs av ett enormt behov att uttrycka något med sina hembyggda enkla figurer. Men det får bli en annan gång.
Då måste man först fråga sig:
Vad ska vi ha dem till? Varför vill vi ha en staty?
Jag frågade gubben och han sa:
- Den ska påminna om nåt bra och så ska den vara ett konstverk.
Alltså något positivt och nåt estetiskt.
Mmmm, det kan det väl vara.
Om man då går till Årjäng? Vad skulle Årjäng behöva för staty?
- Det måste vara nåt med häst, säger gubben.
Och det vore väl inte helt orimligt. En hel del av bygdens välstånd och samhällsbygge har sin grund i det gamla skogsbruket. Det var nordsvenska hästar , pigga och starka, som drog ut varenda stock ur skogen. De fick slita och släpa hela vintrarna i skogen och sedan under sommarhalvåret i jordbruket. Det är ingen slump att trakten här är travets vagga. Man började att tävla med sina vältränade skogsbrukshästar på isarna. Här fanns många hästar och många sjöisar. Travbanan i Årjäng är en av landets första.
Alltså är slutsatsen att den staty vi behöver i Årjäng är en häst. Det kanske ska vara en jättehäst efter E18 vid travbanan? Eller ett snyggt hästekipage som ersätter Trollet på torget? (Trollet är en av många hjärtligt avskydd plastskapelse som står på torget. Det håller fram en bricka som är lämplig för uppträdanden och den har en rutschkana för barn på baksidan. Man kan tycka vad man vill om trollet men om man betraktar det med glimten i ögat så kan tycka att den var kitsch långt innan ordet ens var påtänkt!) Men alltså, kanske ett hästekipage med timmerkälke? Eller kanske två hästar i rörelse mot varandra. Det är snyggt. Vi brukade förr ha hästar på bete. Då släpptes alla 10-15 på en gång och det var en fantastisk syn att se alla de här springa runt på 5 hektar och göra upp sina grupperingar.
Eller kanske ska man belöna människor som gjort nåt bra för kommunen med en staty? Kommunalrådet Kjell Ericsson som skakar hand med köpcenterbyggaren Thon på torget i Töcksfors? Fast det är visst riskabelt att göra staty av folk som ännu lever. Tänk om de gör bort sig ordentligt innan de dör?. Då måste man ta ner statyn.
Nej, det är nog lugnare att avbilda avlidna människor eller allmänna företéelser försåvitt man inte har en billigare och enklare variant av staty som går att sätta upp och ta ner efter ett tag och byta ut. Eller måste det vara samma hela tiden? Det kanske är en del av statyns uppgift; att höra till det bestående?
Statyerna i det gamla Grekland hade säkert samma syfte som gubben påstod; att hylla något positivt och att vara konst, dvs uttrycka något mer än bara vara en avbild. Då hade man liksom inget annat än sten att använda. Idag skulle vi ju kunna ersätta detta med tillfälliga stora digitalbilder på en jättevägg. Det kanske skulle ersätta statyn som fenomen? En jättevägg centralt placerad och här kunde man visa stora bilder, ev tredimensionella med samma syfte som statyn. En modern statyvariant.
Det går ju för min del inte att avsluta ämnet statyer utan att ta upp en lokal bildkonstnär som var helt självlärd och som jag tror aldrig var utom Silleruds gränser, men som drevs av ett enormt behov att uttrycka något med sina hembyggda enkla figurer. Men det får bli en annan gång.
BRA STATYER IGEN DÅ!
Nu när jag ändå snöat inne på statyer så är det lika bra att jag tar en annan favorit också, en som får mig att med jämna mellanrum dra till Danmark.
I Danmark finns ett suveränt vackert ihopkommet konstmuseum som heter Louisianna. Det ligger vid kustvägen mot Köpenhamn en liten bit från Helsingör. Den vägen åker vi bara för att kolla in alla vackra hus.
Louisianna har en stor skulpturpark med ett sparsmakat urval av figurer. Här finns en slog-mig-i-magen-första-gången-jag-såg-den-skulptur. Då hade den rätt placering, dvs nästan omgiven av höga träd och buskar. Den här figuren är ganska hög och när jag såg den på lite håll första gången så gav den intryck av att vara en stor omkullvält skrovlig sten som svävade högt uppe i luften. Det här intrycket åstadkoms av att den vilar på en pelare klädd med blank metall. Eftersom metallen återkastade spegelbilden av buskarnas grönska så syntes den inte först. Stenen såg alltså ut att sväva där upp tyngdlös.
Flott arrangemang, men nu har den en något sämre plats närmare muséeväggen. Fast den är klart sevärd ändå.
Fortsättning om andra sorters statyer följer..
I Danmark finns ett suveränt vackert ihopkommet konstmuseum som heter Louisianna. Det ligger vid kustvägen mot Köpenhamn en liten bit från Helsingör. Den vägen åker vi bara för att kolla in alla vackra hus.
Louisianna har en stor skulpturpark med ett sparsmakat urval av figurer. Här finns en slog-mig-i-magen-första-gången-jag-såg-den-skulptur. Då hade den rätt placering, dvs nästan omgiven av höga träd och buskar. Den här figuren är ganska hög och när jag såg den på lite håll första gången så gav den intryck av att vara en stor omkullvält skrovlig sten som svävade högt uppe i luften. Det här intrycket åstadkoms av att den vilar på en pelare klädd med blank metall. Eftersom metallen återkastade spegelbilden av buskarnas grönska så syntes den inte först. Stenen såg alltså ut att sväva där upp tyngdlös.
Flott arrangemang, men nu har den en något sämre plats närmare muséeväggen. Fast den är klart sevärd ändå.
Fortsättning om andra sorters statyer följer..
BRA STATYER???
Det här med statyer är inte särskilt bra i Sverige Annaa! Du har rätt! Jag har aldrig tänkt på statyer förut alls.
Jo, faktiskt i ett sammanhang och jag tar det först:
Jag såg för många år sedan en utställning i Tyskland, i en dammig by utanför Berlin (ok en gammal förstad då) Salvador Dali-skulpturer. Utställningen var inhyst i något som mest liknade två sammankopplade lador och det hela var arrangerat i två våningar. Det var en brännhet sommardag, drygt 30 grader varmt och jag fick gå långt från busshållplatsen på en dammig grusväg för att komma dit.
Men det funkade! Alla statyer stod i varsitt litet "rum" provisoriskt gjort av upphängda svarta tygstycken. Golvet var klätt med mörkgrå träfiberplattor. Alla figurerna var individuellt och snyggt belysta med ordentliga spottar på ett sätt som verkligen gjorde dem rättvisa. Och alla stod på golvet, de flesta på tjockt tyg, lite slarvigt utlagt.
Statyerna var säkert inte original, men det var välgjorda kopior. Dali var ju hejdlöst generös med att lova andra att kopiera hans verk och göra det utan ekonomisk ersättning.
Jag minns elefantobelisken, byråerna, klockorna. Men det fanns en figur som jag aldrig sett förut och som slog knock- out på mig i samma ögonblick som jag lade ögonen på den; snigeln med den lille bågskytten! Snigeln som ligger där så stor och klumpig, långsam och tung, men ändå så stannar den lille spröde bevingade bågskytten kvar på honom och gör honom sällskap, fast han hur lätt som helst kunde ge sig ut i världen. Och han står där alltid.
Detta händer ibland; att en bild eller en figur liksom klipper till i magen direkt. *Det är ju det det handlar om för min del att gå på en konstutställning; att nollställa intellekt / hjärna och låta känslan / maggropen liksom ta emot intrycken. Det tog ett tag innan jag lärde mig att koppla bort "förståndet" och ge plats för en mer direkt kommunikation. Numera går det ganska snabbt, men det kräver ett visst lugn i betraktandet, det går inte att rusa in och vara jäktad eller arg.
Jag stannade länge på utställningen där i Tyskland och återvände gång på gång till snigeln.
Många år senare annonserades en utställning i Norrköping med Daliskulpturer. Jag rusade naturligtvis dit med andan i halsen och hoppades att få se min snigel igen. Halvsprang ivrigt in i utställningslokalen full av förväntan bara för att mötas av en skitutställning rent ut sagt.
De här ganska stora stayerna presenterades så tätt inpå varandra att de upplevdes som en enda skog. Belysningen var ett kallt allmännljus. Och, värst av allt, de stod alla på platåer 30 - 60 cm höga!! Min älskade snigel flög plötsligt omkring upp i luften och hade förlorat all tyngd. Alltså hade statyn tappat hela sin balans och all spänning. Det var bara en snigel vilken som helst med en fånig liten gubbe på. Skitt!!
Inte blev helhetsintrycket bättre av att utställningen egentligen syftade till att utbjuda kopior i valfri storlek till försäljning!
Tröstade mig med att gå på konsert istället i Norrköpings fina konserthus med yngste sonen Mattias o hans kompis Gabriel. Vi fick oss den klassiska Carmina Burana till livs minns jag. Inte fy skam!
I Norrköping kikar jag alltid på en slog-mig- i-magen-första-gången-jag-såg-den-tavla som heter "Ingens hundar" , men den får jag väl orera om en annan gång.
Statyerna var säkert inte original, men det var välgjorda kopior. Dali var ju hejdlöst generös med att lova andra att kopiera hans verk och göra det utan ekonomisk ersättning.
Jag minns elefantobelisken, byråerna, klockorna. Men det fanns en figur som jag aldrig sett förut och som slog knock- out på mig i samma ögonblick som jag lade ögonen på den; snigeln med den lille bågskytten! Snigeln som ligger där så stor och klumpig, långsam och tung, men ändå så stannar den lille spröde bevingade bågskytten kvar på honom och gör honom sällskap, fast han hur lätt som helst kunde ge sig ut i världen. Och han står där alltid.
Detta händer ibland; att en bild eller en figur liksom klipper till i magen direkt. *Det är ju det det handlar om för min del att gå på en konstutställning; att nollställa intellekt / hjärna och låta känslan / maggropen liksom ta emot intrycken. Det tog ett tag innan jag lärde mig att koppla bort "förståndet" och ge plats för en mer direkt kommunikation. Numera går det ganska snabbt, men det kräver ett visst lugn i betraktandet, det går inte att rusa in och vara jäktad eller arg.
Jag stannade länge på utställningen där i Tyskland och återvände gång på gång till snigeln.
Många år senare annonserades en utställning i Norrköping med Daliskulpturer. Jag rusade naturligtvis dit med andan i halsen och hoppades att få se min snigel igen. Halvsprang ivrigt in i utställningslokalen full av förväntan bara för att mötas av en skitutställning rent ut sagt.
De här ganska stora stayerna presenterades så tätt inpå varandra att de upplevdes som en enda skog. Belysningen var ett kallt allmännljus. Och, värst av allt, de stod alla på platåer 30 - 60 cm höga!! Min älskade snigel flög plötsligt omkring upp i luften och hade förlorat all tyngd. Alltså hade statyn tappat hela sin balans och all spänning. Det var bara en snigel vilken som helst med en fånig liten gubbe på. Skitt!!
Inte blev helhetsintrycket bättre av att utställningen egentligen syftade till att utbjuda kopior i valfri storlek till försäljning!
Tröstade mig med att gå på konsert istället i Norrköpings fina konserthus med yngste sonen Mattias o hans kompis Gabriel. Vi fick oss den klassiska Carmina Burana till livs minns jag. Inte fy skam!
I Norrköping kikar jag alltid på en slog-mig- i-magen-första-gången-jag-såg-den-tavla som heter "Ingens hundar" , men den får jag väl orera om en annan gång.
BILD TILL ANNAA!! FERLIN PÅ SOFFAN I FILIPSTAD!!!
Här är han nu då Annaa, Ferlin på soffan i Filipstad, Du undrade ju var i Värmland han "sitter staty".
När jag fann honom igår fredag så var han redan i gott sällskap.
För alla eventualiteter, det är Ferlin till höger!!
ENDAGSSEMESTER I VÄRMLAND nr 3 ! Jörgen Zetterquist-utställningen
Först var vi alltså på villamässan i Sunne. Där var kön till kaffet jätte-jättelång när vi kom så Roland fick inget kaffe nu heller. Det började bli kris. Men till slut lättade det på lite och då lyckades vi buffla oss fram till kaffe o ett bord.
Efter Sunne åkte vi tillbaka till Karlstad o hann in på Konstfrämjandets Jörgen Zetterquistutställning. Vi gillar hans bilder, framför allt hans tecknade porträtt. På utställningen var det med ett suveränt tecknat självporträtt.
Eftersom det var första utställningsdagen så var Jörgen själv där och även hans fru. Jörgen är en känd värmlandsprofil och bor i Arvika. Vi pratade lite med dem och konstaterade att frun skulle åka på fjällsemester med en gemensam bekant bördig från Årjäng. Jag fick ta ett kort.
Konstmuséet i Göteborg!
Tog en tur till konstmuséet i Göteborg, men bara den moderna avdelningen. Jag tror att det var verk ur muséets egna samlingar som visades.
När jag kikar på bilder så här så försöker jag att inte se för mycket på en dag, ögonen orkar liksom inte ta till sig det. Så jag väljer ut en avdelning, den som känns viktigaste. Sen går jag en första runda ganska snabbt och tittar. Därefter går jag tillbaka och stannar till där jag blivit intresserad första vändan. Det är också lite tidsbesparande; slippa stå och hänga vid en ointressant bild.
Efter den obligatoriska snabbrundan den här gången så stannade jag till vid norrmannen Odd Nerdrums stora bild "Dying couple"; det nakna paret som ligger döende i ett ödsligt landskap med fötter och ansikten vända uppåt i kramp. Jag faller alltid i farstun för hans Rembrandtska sätt att måla porträtt och framför allt hud. Det är fascinerande att försöka se i detalj hur han bär sig åt för att avbilda hud med så rätta färger och sån otrolig lyster. Sen får jag väl erkänna att jag inte så ofta förstår hans ödsliga och dramatiska motiv. Ja, kanske jag kan föreställa mig budskapet i det erotiskt "fingerpekande" och konungsliga självporträttet som han målade i den vevan det norska konstetablissemanget tvingades att erkänna hans konstnärskap, men annars är det svårt för en okunnig amatör som mig.
En annan ny bild som jag inte sett förut var ett självporträtt av Lena Cronqvist. Hon sitter ensam i glasbur med bar överkropp, speglande sig i en tom spegel och utanför glaset står en dimfigur som betraktar henne spefullt uppfordrande. Mmmm, en bild som sätter fantasin i spel....... I den bilden finns hur mycket dramatik som helst.....
Den tillfälliga utställningen i konsthallen var därmot totalt intetsägande för mig, installationsmummel i svarta rum och trådar hit och dit i entrén. Nej, inget för mig som saknar insikt och kunskaper i konstbranschen! Jag fattade absolut inget. Rusade snabbt ut igen.
När jag kikar på bilder så här så försöker jag att inte se för mycket på en dag, ögonen orkar liksom inte ta till sig det. Så jag väljer ut en avdelning, den som känns viktigaste. Sen går jag en första runda ganska snabbt och tittar. Därefter går jag tillbaka och stannar till där jag blivit intresserad första vändan. Det är också lite tidsbesparande; slippa stå och hänga vid en ointressant bild.
Efter den obligatoriska snabbrundan den här gången så stannade jag till vid norrmannen Odd Nerdrums stora bild "Dying couple"; det nakna paret som ligger döende i ett ödsligt landskap med fötter och ansikten vända uppåt i kramp. Jag faller alltid i farstun för hans Rembrandtska sätt att måla porträtt och framför allt hud. Det är fascinerande att försöka se i detalj hur han bär sig åt för att avbilda hud med så rätta färger och sån otrolig lyster. Sen får jag väl erkänna att jag inte så ofta förstår hans ödsliga och dramatiska motiv. Ja, kanske jag kan föreställa mig budskapet i det erotiskt "fingerpekande" och konungsliga självporträttet som han målade i den vevan det norska konstetablissemanget tvingades att erkänna hans konstnärskap, men annars är det svårt för en okunnig amatör som mig.
En annan ny bild som jag inte sett förut var ett självporträtt av Lena Cronqvist. Hon sitter ensam i glasbur med bar överkropp, speglande sig i en tom spegel och utanför glaset står en dimfigur som betraktar henne spefullt uppfordrande. Mmmm, en bild som sätter fantasin i spel....... I den bilden finns hur mycket dramatik som helst.....
Den tillfälliga utställningen i konsthallen var därmot totalt intetsägande för mig, installationsmummel i svarta rum och trådar hit och dit i entrén. Nej, inget för mig som saknar insikt och kunskaper i konstbranschen! Jag fattade absolut inget. Rusade snabbt ut igen.
Frida Fjellmanutställningen på Röhsska i Gbg= suveränt kul!!
Frida Fjellmanutställningen på Röhsska är en höjdare. Hon leker i området mellan bruksföremål och konst och hon gör det helt respektlöst med olika material. Det är mycket glas; som blått "spunnet socker"-moln, som bäverglaslampor med pepparkornsögon på golvet , som ugglor på glashylla, som lampor i form av stora körtlar (fast de kallas gasmoln och vulkaner), men för mig är de stora körtlar. Hon använder också trä, keramik och neon. Hennes föremål andas en befriande självdistans som jag föreställer mig måste vara lite ovanlig hos en så ung konstnär. Ofta finns djur med i hennes föremålsgrupper och de ser på tingen med häpnad, förvåning och / eller med kritiskt granskande blickar. Det skapar spänning.
Jättekul utställning som man blir glad av! Jag kunde inte låta bli att gå tillbaka tre gånger och kolla; först när jag kom in, efter rundvandringen i 1900 talets industridesignavdelning och till slut igen efter fikat.
Den rekommenderas varmt till alla Götebogare och Göteborgsbesökare!
Jättekul utställning som man blir glad av! Jag kunde inte låta bli att gå tillbaka tre gånger och kolla; först när jag kom in, efter rundvandringen i 1900 talets industridesignavdelning och till slut igen efter fikat.
Den rekommenderas varmt till alla Götebogare och Göteborgsbesökare!
BILD - FIN KUDDE!!
Det syns inte så bra på bilden men det är en sidenkudde med djupa vackra färger och en fiskare med ett glittrigt nät. Uppskattad gåva av dotter Malin.
bild vackra stenar
Vi har ofta stenar framme. Antingen finns de på något fat eller utlagda mitt på bordet i mitten på en linneduk eller så. De är sköna att ta i och se på; guldglimrande svavelkis med kanske lite guld i från guldgruvan här i Harnäs, vit kalkaktig flintasten med sitt svarta innehåll. En del stenar bär på minnen; en bit av Berlinmuren påminner om det kalla kriget, vitskimrande stenar från besöket i Dalhalla, absolut rundade stenar från semestern i norra Jylland, en flat skrovlig mosstäckt från högsta punkten på Liane, en ortoceratit köpt i Norge som påminner om min barndoms skola med kalkstensgolv fullt med ortoceratiter och trilobiter.
Här finns också rosenkvarts, bergkristall, bärnsten (egentligen kåda då om man ska vara noga) och vacker granit.
Bild-helgblommor
HELGENS BLOMBUKETT!
Visst är dom vackra!
Jag använder blommor på samma sätt som en del människor använder mat, droger och alkohol ; Jag belönar mig själv med dom.
Tänker att "nu har jag varit så snäll / duktig / sjuk (You name it....) så jag förtjänar blommor". Sen kommer jag hem med en bukett, ofta till helgen när jag har chanser att verkligen få njuta av den. Har jag tur så står den hela veckan sen. Under blommorna ligger en vacker broderad duk som modren Maj-Britt gjort. Den är jättefin och jag förstår inte hur hon kan brodera så fint fast hon är en bra bit över 80 år.
Fördelen med att "missbruka" blommor framför de andra alternativen är väl kanske att det finns ingen tillvänjning, det måste inte vara fler och fler för att nå samma belöningskick. Dom ställer inte heller till framtida besvär genom att lägga sig i en ring runt midjan utan låter sig snällt förpassas till komposten när de vissnat. De ruinerar mig inte heller, det håller sig under en hundring per vecka.
Bild.Damen i hatten
Damen i hatten är ett grafiskt blad gjort av Evert Lundberg, Årjäng. Han är en mycket duktig grafiker och undervisade på vår estetiska folkhögskola Kyrkerud. Jag visste inget om bilden men ringde och pratade med Everts fru. Hon berättade att bilden gjordes på Fårö och damen är en engelska som de träffade där. Hatten provade hon på skoj och då kom ideén till porträttet.
Bilden fanns med på en utställning som vi såg för ett par år sedan. Vi tänkte köpa något då, men Roland ville ha ett båtvrak och jag ville ha porträttet. Vi kunde inte enas om något tredje alternativ så vi köpte inget. Dagen efter gick jag tillbaka och tittade igen och köpte tavlan. Men sen visste jag inte riktigt hur jag skulle förklara för Roland att jag köpt bilden i alla fall så den fick hänga på jobbet till förra hösterminens början. Då måste jag röja ur mitt rum i källaren och då fick det komma hem o upp på väggen.
Evert Lundberg är bäst med porträtt tycker jag De är enkla, levande och uttrycksfulla. Kvinnan på bilden utstrålar tillförsikt och stolthet; en stark kvinna. Den är det första jag ser varje morgon när jag vaknar och den är bra att möta dagen med.
Det vackra blå presentglaset
Hej barnbarnet Isak 4 månader där uppe i Umeå!
Det här fick vi av våra goda vänner /grannar på Prästgården till minne av Din födelse. Fint va!!
Kramar från Inga o Roland
Begeistrad i en bild-kolla!
Asch, det syns inte här men det är en bild tagen ute i Harnäs av D (han har jobbat ett helt liv som reklamfotograf, han är duktig) och sedan har han printat den på fint akvarellpapper. Helt suveränt, jag föll i trans när jag fick se den hos honom när vi var där på rådjursgryta. Och så fick jag den, han är en snäll man! Jag ska rama den med ljust brunsvart träram tror jag. Det borde bli bäst. Det bruna tar fram de blå vackra tonerna i bilden. D tittade in en sväng här idag och fick telefonmeddelande från sin mamma Ilse. Ds telefon är fortfarande trasig så hon kan inte nå honom. Sen kom Inga-Lill o Sofia o lånade taxen Anton för att gå ut och gå. Sofias bror Martin har idag flyttat till Göteborg. Det är en målmedveten ung man och han har fått jobb där som _ _ _ _ _ ? ja det var nåt med data som jag redan glömt. Lycka till Martin, både med att bo och jobba i Göteborg!
Bild mysljus 1
Visst är det mysigt när det det är mörkt ute och man får tända lampor och ljus! Vi förbrukar massor av stearinljus o värmeljus. Värmeljusen gör verkligen skäl för sitt namn o alstrar massor av värme. I går kväll blev det rejält varmt när vi var några stycken här på mat. För några år sedan satte vi upp en hel del lampor i taket för att belysa väggarna. Vårt hus ligger i skogen och har ett stort tak över altanen så det vill bli mörkt inomhus. Men när vi tänder väggbelysningarna och nu julljusen så är det hemtrevligt inomhus, fast det tar en god stund att tända allt. Det märks nu när jag är hemma varje dag och gör tändningsrundan på morgonen. Idag är sista lediga dagen och jag ska gotta mig i sängen länge. Jag gillar min säng. Den har motor och går att hissa upp och sen är det bara att lägga den barbara datorn i knäet och läsa dagstidningarna eller blogga eller läsa lektion.se eller kolla mailen.
Bilden visar hur lamporna i taket belyser vår mesta tavelvägg. Den är inte rutig i verkligheten, det är bara pixlarna som syns.
Träsnitt Skogsråa
Det här är en kvinnobild utskuren i ek tror jag av Leif Andersson i Snarkil. Den är inte heller suddig i verkligheten. Jag köpte den i somras. Hade länge tänkt köpa något av Leif. Han gör fina träsniderier. Den här är gjord redan på 80-talet. Visst är den glad och kraftfull?!! Samtidigt finns naturligtvis den stabila urmodren där. Jag har den gärna på väggen. Tyvärr har jag fler bilder än väggar så tavlorna får turas om att hänga på väggarna. Men hellre det än att det blir för plottrigt och trångt.
Mvh Inga
Textilbild 2 min favvobild
Hon som gör mina textilbilder var inte alls från Säffle / Långserud som jag skrev utan heter Britta Lööf och är från Åmål. Den här blå köpte jag för ett par år sedan när hon ställde ut på Esters Kafé i Långserud. Nu blev den suddig, vet ej varför men i verkligheten är den så fin, blått siden i olika nyanser och silvertråd och så.
Mvh Inga
Livet i Finnskogarna
Visst är bilden fin! Köpte den nu på Gerd Wahlströms utställning. Det är en äldre kvinna från Säffle /Långserud som gör dem och de har ofta motiv av ungdom o kärlek. Jag har en förut.
En del bilder blir man glad av och det här är en som gör mig glad. Jag väljer nog egentligen bara såna bilder, sen spelar det inte så stor roll vem som gjort dem eller vad de kostar eller om de är "fin" konst eller så.
Mvh Inga M
En del bilder blir man glad av och det här är en som gör mig glad. Jag väljer nog egentligen bara såna bilder, sen spelar det inte så stor roll vem som gjort dem eller vad de kostar eller om de är "fin" konst eller så.
Mvh Inga M
Textilbild min nya
