"Havsmannen" ....
....av Carl -Johan Vallgren har jag läst. Grundstoryn är väldigt mycket realism, bitvis tung och grym. Men den bärs hela tiden fram av hoppet om något bättre: "Det som har en början har också ett slut och det måste bli bättre". Vallgrens grepp är den klassiska litteraturens dramaturgiska knep med spådommar och förutsägelser.
I den realistiska historien ingår så småningom en sagovarelse, Havsmannen, som han placerar i en sjöbod, på en minkfarm och till slut i en jordkällare. Och på nåt underligt sätt så är varelsens närvaro helt ok. Jag vet inte hur Vallgren bär sig åt för att åstadkomma det, men det känns helt i sin ordning när man läser boken att det plösligt finns ett godhjärtat monster med i en annars totalrealistisk story.
Temat fuling / monster kontra sårbar ung kvinna finns på något sätt med i Vallgrens böcker. Det förekommer i "Den vidunderliga kärlekens historia" också.
Boken är precis som Vallgrens andra böcker en spännande sträckläsarbok, lättläst men med goda kvaliteter. Det lönar sig emellertid att stanna upp läsningen ibland och fundera över symboliken i de människor han tar fram och de händelser han beskriver. Det finns en uppenbar risk att man läser alldeles för snabbt igenom texten för att den flyter på så bra o lockar till vidareläsning omedelbart. Jag har gjort så med tidigare Vallgren-böcker, men upptäckt nya bottnar när jag läst om böckerna. De tål det! De vinner på eftertänksamhet o reflektion.
Kommentarer
Trackback