Zaremba igen då...
Jag försökte komma ihåg vad det heter när man snedvrider fakta medvetet genom sitt urval. Det lär undervisas om sånt när man går på journalisthögskolan. Men det kanske Zaremba aldrig gjort, eller också sov han sig genom den lektionen.
Jo, nu kom jag på: URVALSFÖRFALSKNING!
Så kallas det när man utger sig för att vara journalist, men egentligen sysslar med att torgföra egna budskap genom att välja ut exempel och fakta som ´passar. Och samtidigt aktivt väljer bort det som inte passar.
Det är ett bra och belysande ord: Urvalsförfalskning!
Z väljer att beskriva kalhyggen som grannar protesterat mot (dom är det synd om, dom gråter och barnen gråter) och kalhyggen som är stora. Han använder dem som stöd för den egna åsikten att kalhyggen är fula samt att kreti och pleti med åsikter om vad som är vackert i naturen ska få styra skogsbruket.
Jag framhärdar i att kalhyggen med begränsad storlek är ett fint komplement i landskapsbilden, om man nu väljer att se estetiskt på det hela. (Och det kan man som individ göra, eller se skogen ekonomiskt eller som naturresurs, det finns många perspektiv på vår vanligaste naturtyp) Om vi inte hade några kalhyggen alls så skulle vår landskapsbild vara mörk och enahanda. Kalhyggen av begränsad storlek öppnar upp och man ser ut över sjöar och vattendrag och byar. Det är faktiskt fint, när det kompletteras med skogsområden av annat slag; ungskog, gammelskog, blandskog. När skogsägarna själva får bestämma mycket om skogens brukningsmetoder så blir det så här, det blir bra. Man gör olika och skogen befinner sig ständigt i olika växtfaser och förändras. Med olika brukningsmetoder, som dagens lagstiftning öppnat upp för, så får vi mångfald i skogen. En del djur och växter trivs bäst på kalhygget, andra trivs i andra skogsformer. Det är bra om det inte är precis lika överallt.
Zarembas sätt att se det hela skulle ge mig´rätt att överklaga om en skogsbrukare inte vill kalhugga! Ganska många människor som bor i ett sjörikt landskap vill ha bort skogen för att se vattenytor, men det har Z inte tänkt på. Hans tankar går i egna smala spår. Han tycker kalhyggen är fula och då tror han att alla andra också tycker som han. Det faller honom inte in att någon kan tycka annorlunda och vilja ha lite av varje, så att så många åsikter bland människor kan få som dom vill samt djur och växter kan välja sin favoritskog. .
Jag skräms av Zarembas perspektiv där andra än de som äger skogen ska ha möjlighet att överklaga avverkningar, stora som små. Det kommer genom överklagansmöjligheter av typ Mikael Karlssons i Naturskyddsföreningen innebära ekonomisk ruin både för enskilda skogsägare och för Sverige som nation. Skogen är vårt gröna guld, det som vår nationalekonomi och vårt välstånd vilar tungt på. Att hålla på med tidsödande rättsliga processer ända upp till EU som jag antar att han vill ha, kanske över årtionden, är förödande.
Sen träffar Zaremba rätt när han uttrycker många landsbygdsboendes skepsis mot naturorganisationerna. För att göra det konstaterande krävs ingen faktasamling, det räcker med att prata en stund med jägare och jordbrukare. Ungefär så säger man och ungefär så tänker man som det beskrivs. Med rätt. För de s.k. naturorganisationerna har saboterat mycket av livskvaliteten för vanligt folk i glesbygden genom att enbart hävda de rödlistade djurens rätt och se naturen ur ett mänskligt betraktarperspektiv, inte ett mänskligt brukarperspektiv.
Men det Zaremba vill, är ju inte att naturintressenas makt ska minska. Det är en synvilla som han lockar fram i artikeln genom sitt urval igen. Tvärtom så vill han att WWFs, Naturskyddsföreningens, Naturvårdsverkets tjänstemäns makt ska utökas till att omfatta inte bara biologin utan skogens kulturella värden och estetiska värden. Då, menar han, är deras makt rättfärdigad. Då företräder de både naturen och människorna och kan i Zarembas ögon äntligen ha legitimitet att minska skogsägares makt över den egna marken och ta ifrån dem deras rätt att förfoga över skogens brukande. Och ta ifrån staten makten att skydda skogen som nationalresurs från naturdiktaturens mäktiga företrädare i samhället.
-Jag kan acceptera och förstå att skogsägaren vill förfoga över den skog och mark som han / hon äger, och ofta har ärvt, som kanske ägts av släkten i generationer.
- Jag kan acceptera och förstå att staten har ett intresse i skogen genom att skydda den som nationalekonomisk resurs.
-Jag kan acceptera och förstå att det finns naturintressen som behöver sitt skydd i skogen (även om det för närvarande har gått till överdrift och gränsar till fjantigheter).
Men snälla Zaremba; det är omöjligt att lagstiftningsvägen skydda skogens estetiska värden! Det finns lika många åsikter om vad som är skönhet i skogen som det finns människor. Vi har ingen gemensam norm för skönhet som går att åberopa ur lagstiftningsynpunkt - döma utifrån i rättsliga instanser - lika lite som vi har en lagstiftning som skyddar oss från fula målningar och fula skulpturer.
Det Du skriver om är sant så till vida att skogen har, för den enskilda människan ett estetiskt värde och ett kulturellt värde, men det går inte att lagstifta om det eftersom det inte går att fastslå för hela nationen vad som är estetiskt värdefullt och vad som är kultur i skogen.
För någon är det gammelskogens mossa och mörker, för någon är det kalhyggets öppenhet och ljus, för någon är det blandskogens omväxling, för någon är det de raka lika stammarnas i en 40-årig tallplantering.
Av den anledningen blir hela den här artikelseriens syfte bara blaha, blaha. De här textmassorna Du har producerat blir en gigantisk drapa i eget intresse, för att hävda Din alldeles egna tolkning av skogens estetik och kultur som den enda sanna och den enda riktiga, den som det enligt Din åsikt ska lagstiftas om.
Sammanfattningsvis kan man säga att Zarmba vill förutom naturdiktatur i skogen alltså också ha en kulturdiktatur. Stackars skogen och skogsägaren som ska vara alla till lags!
http://www.dn.se/kultur-noje/skonheten-och-odjuren-sa-drivs-manniskan-ut-ur-skogen
Detta är ett ur Zarembas synpunkt fult kalhygge på vägen ut till Harnäs. Det är ett kalhygge efter några år och jag tycker det är helt ok. Här trivs älg och rådjur samt ett antal växter som gillar ljuset och den rika näringen. Snart kommer det att finnas träd i storlek med julgranar här och det gillar också klövdjuren, det ger skydd och samtidigt mycket mat.
På andra sidan vägen finns det här skogspartiet. Jag gissar att det är planterat för så där 30 - 50 år sedan. Himla vackert är det med de här raka fina stammarna mot den blå bakgrunden och mot granskogen. Också snyggt och, i mina ögon, eftersträvansvärt ur rent estetisk synpunkt.
Jag älskar skogen, det är nog ingen överdrift att påstå. Jag har hela mitt liv, sedan jag var barn, tillbringat mycket tid i skogen och alltid bott i stort sett i skogen. Allt annat har varit otänkbart.
Jag har växlat mellan att vara ägare av skog och betraktare av skog. Skogen har varit min boendemiljö, min fritid, mina estetiska upplevelser - obeskrivliga med alla sinnen inblandade; hörsel, syn, dofter och ibland har skogen varit en del av min utkomst. Jag har varit flitig betraktare och flitig brukare av skog. Som brukare har jag använt skogen till att bedriva traditionellt skogsbruk men också arrangerat naturturism med utländska gäster och deltagit i jakt. Det är en viktig del av skogens värde för mig, inte bara de ekonomiska värdena.
Därför har jag engagerat mig i Zarembas artikelserie och lusläst alla artiklarna. Han har fel, rejält fel.
Om du hade läst artikelserien, eller för den delen varit insatt i samhälls- och nationalekonomi så hade du vetat att turismen är en ofattbart mycket viktigare näring än skogsindustrin för sverige, både nu och ännu mer i framtiden. Lika lite som vi låter lantbrukare idka svedjebruk eller låter människor föra in skadedjur och farliga parasiter i landet, lika lite har en skogsägare rätt till egenmäktigt förfarande med en resurs som faktiskt tillhör alla, som är livsviktig för alla, både människor och djur. Äganderätten är inte, och får inte vara ovillkorlig.
jo då jag hade med en fräckis i fredagsinlägget!hoppas du inte har blåst bort i helgen kramen
Du kan ju inte vara på riktigt.
Anonym och andra kommentatorer:
Jodå, jag är på riktigt; 61 kilo gravt medelålders kärring!
Det finns så många andra som går naturdiktaturens ärenden i media så jag sällar mig inte till dem och publicerar inte alla kommentarer. Men gör ett kollektivt svar.
Säkert har andra länder andra skogbruksmetoder som passar där och en annan lagstiftning än vi har i Sverige. Det ska nog vara olika eftersom vi har olika natur och olika förutsättningar.
Jag är medveten om att skogen inte är Sveriges enda försörjning. Turismen är också viktig. Vi är själva i högsta grad i turistbranschen med i huvudsak utländska turister och de uppskattar den omväxlande natur vi har här och det rika djurliv som det senaste århundradets skogsbruk gett oss.
Jag tror mig också veta att exempelvis dataspelsindustrin är en stor exportvara, så vi lever inte enbart av skogen, det vet jag utan att vara nationalekonom.
Men faktum kvarstår att skogen är en stor och viktig basresurs, en råvarutillgång som genererar många arbetstillfällen över lång tid och stor kringproduktion av andra varor, exempelvis möbler, pappersmassa, sågade trävaror.
Till slut: Nej jag delar inte åsikten att skogen är allas egendom. Det vore förfärligt om förfoganderätten till skogen skulle delas ut till alla och envar att besluta om. Skogsbrukandet kräver ett rättsligt ansvarstagande som är mycket tydligt i vår lagstiftning och det är först med ägandet som det långsiktiga ansvaret ¨får en chans att slå igenom. Jag tror inte att centralt placerade miljöorganisationer kan ta ansvar för det svenska skogsbruket, eller Naturvårdsverkets tjänstemän. Det vore katastrofalt. Det är få länder i världen som har så varierat skogslandskap och så mycket blandad gammal skog som Sverige och det har vi tack vare att skogen har varit privatägd och skogsägaren har fått förfoga över skogsbruket i den egna skogen.
Sammanfattningsvis bra och balanserat,Inga!
Skogen är ju främst en produktionsresurs som bidrar till vårt gemensamma välstånd och ska därför skötas så att den ger avkastning.
Ett kalhygge är ju inte något för evigt bestående utan
bara en fas i omloppstiden.
Vissa , av olika anledningar, värdefulla områden kan undantas från vanligt skogsbruk och så är enl. min mening fallet i Sverige i alldeles tillräcklig
omfattning.
I söndagens artikel visar ju Z. ett mer nyanserat synsätt, men jag förstår inte att man kan ondgöra sig över avverkning ner till vattnet men samtidigt förorda husbygge inom strandskyddat område.
Utmärkt satir, fast all denna sarkasm kan vara lätt att ta på allvar. "Himla vackert är det med de här raka fina stammarna mot den blå bakgrunden och mot granskogen" gillar jag speciellt.
Peter: Ha ha... jag är inte ironisk, jag är gravallvarlig. Jag tycker verkligen att det är ett vackert skogsparti, jag har åkt förbi här ofta de senaste åren och tyckt så varje gång. Skog som omväxlar är fint att se på, det ger variation för ögat och för biologin.
Planterade träd, raka rader, ingen variation, kortomloppstid som ger dåligt virke.
Noname: Tack för vänliga ord. Ja skogen är en ekonomisk resurs både för ägaren och för landet Sverige. Sen är den mycket annat också. Och den svenska skogen finns i mitt hjärta. Som den är med variation i tillväxtfaser och i brukningsmetoder. Jag har aldrig sett ett landskap med likadan skog överallt så som Zaremba vill ha den, men jag tror inte att jag skulle tycka om en så stereotyp anblick, lika överallt. Och nu tänker jag enbart estetiskt, inte ekonomiskt. Jag har varit inne och läst en del länkar som skickas mig i kommentarer men finner inget stöd för att kontinuerligt skogsbruk som man kallar det skulle vara det mest ekonomiska överallt. Det finns belägg för att det kan löna sig under vissa förutsättningar, ja. Men att använda det som underlag för en lagstiftning är att gå för långt.
Det räcker bra med det regelverk vi har nu.
Lennart: Tja, smaken är som sagt olika. Jag tycker det här är vackert, i ett begränsat område, med de raka lika stammarna. Det finns massor av variation om man står där uppe och ser sig omkring. Jag skulle inte tycka att det vore fint om alla skog såg likadan ut. Mångfalden är stimulerande både för ögat och för biologin.
Sen är jag inte säker på att omloppstiden för just det här skogspartiet är så kort, det är ganska karg och bergig mark. Det behöver inte bli dåligt virke. Med de rakar och kvistfria stammarna kanske det blir massor av kubikmeter senvuxen välbetald knivfura.
Jag tycker inte heller att all skog ska se likadan ut! Men de stora massavedsskogarna gör ju just det: likåldriga träd. monotont, mörkt och dystert. Jusat därför behöver vi skog med döda träd, inslag av lövskog, gamla träd (äldre än 100 år). Varje träd blir en personlighet. Det moderna skogsbruket skapar ju just skogar som ser likadana ut överallt.
Lennart: Jag vet inte var Du har tittat på skog som brukas med våra vanliga metoder. Men om Du åker omkring här i Sillerud, eller andra delar av Årjäng så¨är det ett väldigt varierat skogslandskap. Det finns inga stora massiva massavedsskogar som är mörka och dystra. Det varierar hela tiden mellan skogspartier i olika växtfaser. Inslagen av björk är stora i halvvuxna skogar, björken är ju granens moder och får finnas där för att skugga och skydda de små plantorna. Sen gallras de bort för att det ska bli ljus och växtkraft åt barrskogen.
Det är inte sant att det moderna skogsbruket skapar likadana skogar, det är en myt som man kan odla om man bor i Stockholm på söder, som det verkar som om de flesta journalister i Sverige gör.
Det som Zaremba föreslår, ett kontinuerligt skogsbruk, ger däremot en skog som ser likadan ut i hela Sverige. Inget ska ju kalhuggas, inga skogspartier i olika växtfaser. Alla skogar är och förblir blandskogar med samma typ av träd, med åldersfördelning (samma överallt). Så måste det på lite sikt rimligen bli om man ska bedriva ett kontinuerligt skogsbruk där bara de mogna avverkningsfärdiga träden tas ut, inte de andra. Det blir inga hyggen som öppnar upp landskapet mot sjöar och vattendrag, som gynnar sina växter och djur.