"The Dirt" om Mötley Crüe ...
... sammanställd av Neil Strauss. Det är storyn om just lorten som finns runt och kanske delvis är förutsättningen för ett rockband av den här kalibern. Deras image handlade ju till rätt stor del om att omhulda bilden av det destruktiva. Detta förstörande vände bandmedlemmarna både mot sig själva som personer, mot varandra som grupp och mot sin närmaste omgivning så som familj, släkt och vänner. Kittet som ändå höll ihop dem under ett par decenniers musiktillverkning var nog deras genialitet och hängivenhet mot det som var deras speciella musikstil.
Jag har läst boken av nyfikenhet på människan, samma nyfikenhet som gör mig intresserad av vad som kan döja sig bakom en bloggidentitet. (Inga andra jämförelser dock efter vad jag har förstått ;-)Vad har format just den här individen till att bli det jag kan se av den, för det synliga är ju alltid en fasad? Det handlar alltså inte alls om nostalgi, så som med en del andra biografier av kändisar, för jag har inget förhållande till M C. De var kända på 80-talet och då syssslade jag enbart med att vara mamma parallellt med ambitiöst yrkesarbete. Jag kan inget om deras musik eller deras liv egentligen och jag tror inte ens att någon av barnen hade dem som idoler. Det var nog mer Kizz och Guns N` Roses och sånt.
Det blir onekligen lite märkligt att läsa den här boken direkt efter "Sirila gentlemän sökes", boken som doftar pelargoner och kokkaffe. I "The Dirt" finns vare sig blomdoft eller kokkaffe. Det är boken om just smuts och om det alls doftar i den så är det av hasch, sprit, narkotika, kvinnor, spyor och blod. För bandmedlemmarnas liv överträffar nog till och med den egna extrema imagen. De satt verkligen i fängelse för diverse brott, ett par av dem slogs verkligen på riktigt med vänner och fruar, någon överdoserade nästan till döds flera gånger. Jag har förstås lånat boken av Kathrine och jag håller med henne om att det bitvis blir för mycket. Om man vill kan man rationalisera bort bitar i mitten av den här tegelstenstjocka boken på bortåt 600 sidor för att läsa enbart början och slutet, dvs hur de växte upp och blev kända och sedan hur de tog tag i sina liv och rättade upp det efter karriären.
Boken får en extra dimension genom att de olika bandmedlemmarna för historien framåt i varsina kapitel, det blir en slags flerdimensionell bild av händelseförloppet. De skildrar samma sak lite olika, precis som livet uppfattas olika av oss alla. Jag läste först en och ens berättelse rakt igenom, men gick sedan tillbaka och läste om del avsnitt där jag behövde få mer sammanhang. Det funkade för mig men man kan ju läsa den rakt igenom också.
Boken skrevs 2001, översattes till svenska 2006 och kom som pocket 2008 tror jag. Översättningen av Niclas Nilsson är inte den sämsta jag har läst men inte den bästa heller. Det finns en del grodor som till och med jag upptäcker trots att jag inte är världsbäst på ungdomlig amerikansk-engelska.
Håller med äldste sonen; biografier är läsvärda och intressanta.
Jag har läst boken av nyfikenhet på människan, samma nyfikenhet som gör mig intresserad av vad som kan döja sig bakom en bloggidentitet. (Inga andra jämförelser dock efter vad jag har förstått ;-)Vad har format just den här individen till att bli det jag kan se av den, för det synliga är ju alltid en fasad? Det handlar alltså inte alls om nostalgi, så som med en del andra biografier av kändisar, för jag har inget förhållande till M C. De var kända på 80-talet och då syssslade jag enbart med att vara mamma parallellt med ambitiöst yrkesarbete. Jag kan inget om deras musik eller deras liv egentligen och jag tror inte ens att någon av barnen hade dem som idoler. Det var nog mer Kizz och Guns N` Roses och sånt.
Det blir onekligen lite märkligt att läsa den här boken direkt efter "Sirila gentlemän sökes", boken som doftar pelargoner och kokkaffe. I "The Dirt" finns vare sig blomdoft eller kokkaffe. Det är boken om just smuts och om det alls doftar i den så är det av hasch, sprit, narkotika, kvinnor, spyor och blod. För bandmedlemmarnas liv överträffar nog till och med den egna extrema imagen. De satt verkligen i fängelse för diverse brott, ett par av dem slogs verkligen på riktigt med vänner och fruar, någon överdoserade nästan till döds flera gånger. Jag har förstås lånat boken av Kathrine och jag håller med henne om att det bitvis blir för mycket. Om man vill kan man rationalisera bort bitar i mitten av den här tegelstenstjocka boken på bortåt 600 sidor för att läsa enbart början och slutet, dvs hur de växte upp och blev kända och sedan hur de tog tag i sina liv och rättade upp det efter karriären.
Boken får en extra dimension genom att de olika bandmedlemmarna för historien framåt i varsina kapitel, det blir en slags flerdimensionell bild av händelseförloppet. De skildrar samma sak lite olika, precis som livet uppfattas olika av oss alla. Jag läste först en och ens berättelse rakt igenom, men gick sedan tillbaka och läste om del avsnitt där jag behövde få mer sammanhang. Det funkade för mig men man kan ju läsa den rakt igenom också.
Boken skrevs 2001, översattes till svenska 2006 och kom som pocket 2008 tror jag. Översättningen av Niclas Nilsson är inte den sämsta jag har läst men inte den bästa heller. Det finns en del grodor som till och med jag upptäcker trots att jag inte är världsbäst på ungdomlig amerikansk-engelska.
Håller med äldste sonen; biografier är läsvärda och intressanta.
Kommentarer
Postat av: Znogge
Det håller jag med om. Läser Keith Richards just nu. Bilden är väl inte helt nyanserade men boken är ändå intressant på något vis.
Trackback