Inga Magnusson

My hometown är namnet på Lotta Hammars fina fotoutställning i Årjäng. Den är inrymd bredvid biblioteket i f.d. systembolagslokalen.

Lotta har jobbat med reklamfotografi på olika sätt. Nu har hon gjort en fotoutställning från sin uppväxtort Årjäng.  Alla bilderna är porträtt som på något sätt kan sägas anknyta till Bruce Springsteen, människor som klarar sig bra men som inte har fått allt serverat. Hon skriver också väldigt fint om hur och varför hon ville göra den.

Här finns polisen Johan, egenföretagaren Kerstin, Nischen med raggarbilen och många andra.

Vi fick också chansen att träffa Lottas lilla bebis, bara några veckor gammal.

"I was eight years old and running with a dime in my hand
Into the bus stop to pick up a paper for my old man
I'd sit on his lap in that big old Buick and steer as we drove through town
He'd tousle my hair and say son take a good look around this is your hometown

Bruce Springsteen, My Hometown

Sedan några år tillbaka har jag blivit Springsteen-frälst. Det jag tidigare avfärdat som golvstampande gubbrock har nu kommit att bli vad jag helst har i lurarna, oavsett situation. Man skulle kunna säga att jag har en långvarig förälskelse till Bruce. Varför? Det är svårt att förklara. Det klickade helt enkelt. Jag föll för det storslagna, ogenerade öset i Born To Run, det utsökt lågmälda i Racing in the Street, den sorgsna men hoppfulla tonen i Bobby Jean, men framförallt det rena, enkla i texterna. Bruce Springsteen är från början (och är fortfarande) en helt vanlig snubbe från vischan som sätter värde på hederlighet och bonnvett. Att sätta sig i bilen och köra, utan någon speciell plan. Ta med sig en god vän och dricka bakluckevarm öl i solnedgången. Det behöver inte vara mer än så. Många av låtarna handlar just om det där, att se det stora i det lilla. Men framförallt handlar de om längtan och drömmar.  Människorna i Springsteens texter är, i likhet med honom själv, vanliga landsortsbor som var och en har en egen historia. Det är Wild Billy, Hazy Davy, Joe Roberts, Johnny 99, Jersey Girl och Wendy för att nämna några. Personer som tampas med jobb, relationer, hjärtesorg och hopp om bättre tider men som också mår gott, lever livet med nervevad ruta på oändliga vägar.

De här människorna finns på riktigt och jag har valt att i mitt fotoprojekt föreviga en samling av dessa karaktärer.

Jag är uppväxt i Årjäng, en liten håla nedsänkt i en grantät dal i Värmland med 5000 invånare i centrum, 10 000 i hela kommunen. Där finns Storgatan och en rondell där raggarbilarna puttrar runt om helgerna. Man jobbar på sågverket eller den stora elektronikfabriken. Det öppnas affärer med kort bäst-före-datum. Det var inte längesedan bokhandeln slog igen. Ett stort shoppingcenter har byggts nära norska gränsen några mil bort och det är dit folk åker för att handla numera istället för i Årjäng. Här bor Thomas, som jag jobbat med på Konsum. Han har mustasch, är runt femtio och har jobbat på Konsum så länge jag kan minnas. När jag träffade honom senast hade han avancerat från frukt & grönt till charken. Han har två barn och bor utanför samhället vid en sjö. Här bor också Johan, den lokale polisen, Viktoria som jobbar på fabrik, skild med tre barn och bröderna Bragge, den ene har en bilverkstad och den andre jobbar som stenläggare. Kerstin fick barn tidigt och har startat egen städfirma. Ulf har varit bonde och ägnar nu sin fritid åt att åka runt på countryfestivaler i sin specialinredda van. Jimmy, 26 och Bittan, 20 år har byggt sig ett timmerhus ute i skogen där de bor med lilla Tindra, 1 år. De gifte sig nyligen och snart kommer ett nytt litet barn. Jimmy kör lastbil. Niklas ”Nischen” Andersson är känd för sitt långa hårsvall och kan ses på vägarna bakom ratten på sin feta amerikanare. Hans elvaårige son Tommy har långt hår som sin far och äkta sporrar på stövlarna.

Dessa är några av de människor jag har valt att avbilda i mitt fotoprojekt. De har alla gemensamt att de skulle kunna ha figurerat i Springsteens texter. De har valt att stanna kvar när andra drog från småstadens tristess. De arbetar, tar hand om sina familjer, eller hänger med sina vänner, oroar sig för framtiden, låter framtiden vara, går på MC-klubben Hillbillies sommarfester och ser fram emot marknaden i september. Dessa människor är helt vanliga småstadsbor som vilka som helst. Men jag har valt ut varje karaktär som unik för mitt projekt. De har ett livsöde som helt enkelt är Springsteenskt. Man skulle kunna säga att mitt fotoprojekt är en hyllning till arbetarklassen och alla människor som inte haft förspänt för sig, som inte har sett till några räkmackor att halka in på och som klarat livet ändå. Framförallt är det en hyllning till de medverkande och till Bruce Springsteen själv. Om man ska vara helt ärlig är det även en kärleksförklaring till Värmland och mina uppväxtår i Årjäng.

Bilen har spelat stor roll i Springsteens texter och symboliserar ofta frihet, att ha möjlighet att ta sig någonstans(och nästan en förutsättning för att kunna leva i ett mindre samhälle på landet). Jag har därför haft ambitionen att fotografera varje karaktär tillsammans med sin bil/motorcykel/arbetsfordon. Utöver det har jag försökt att arrangera så lite som möjligt. Då jag tidigare arbetat som reklamfotograf har det varit en befrielse att inte behöva ge order. De har fått ställa sig vid sitt fordon och inte göra så mycket mer. Jag ville ha det rent och enkelt. Arbetet med fotograferingarna har pågått sedan juli 2008."