Till minne av Anton !
Idag har vi tänkt på allt roligt vi har haft med Anton. Alla fina minnen som vi får ha kvar av den tappre kämpen. Anton var en suverän rådjurshund, med ett kraftfullt och hörbart skall. Det blev lite sämre efter att han åt upp en Round up flaska men fortfarande helt ok. Han tog alltid upp vilt och hade ett sök som en stövare. Jakterna var precis lagom långa för att kunna släppa om under dagen, alltså så där drygt en timme. En tuff hund var han, som exempelvis ställde älg i timmar utan att förfäras av utfall och sparkande klövar i luften. .
Och en trogen, go kompis i alla väder. Våran bästa Anton!
Vi önskar honom lycka till i de sälla jaktmarkerna där det är lagom kallt, lite nysnö o färska rådjursspår varje dag.
På bordet har vi gjort en liten minnesplats med hans bild och ljus och han utställnings- och jaktmeriter. Tavlan med den broderade taxen på fick han när han var liten av min mamma. Det står "Kommer kallad fast ej strax, född till slav är ingen tax". Och det stämde bara allt för väl på Anton.
Det känns alltid bra för oss att ha att ha en den här platsen att stanna till vid under dagen ibland, tända ljuset och vara lessen en stund. Vi kommer att ha den kvar ett tag tills den inte behövs mer.
Det gör mig så ont att höra men Anton har det gott i sina nya jaktmarken.Det är alltid en svårt beslut att ta .
Sänder en tanke till dig och kära maken.
Tänk att man fäster sig så vid ett djur. Det blir ju som en familjemedlem. Därför blir också saknaden så stor.
Åhh..så fint..Mina tårar trillar...
Det är det värsta beslut man måste ta..och åren går så fort...Men bara hunden har haft det bästa liv han kunnat...så kan man glädjas åt det..
att avliva ett husdjur är dubbelt svårt... vore bättre om det dog själv i sömnen den sista tiden, eller är det en självisk tanke?
om kagegorin "M & R" - börja från början i botten så blir det enklare att förstå tror jag.
Alltid sorgligt när man måste skiljas från sina djur.
Vi har inga djur just nu men vi har haft utekaniner och bara det var sorgligt när de dog.
När jag växte upp hade vi katter och nån hund och jag minns att det blev alldels tomt flera dagar när de dog.
Vi var ingen djurfamilj våra djur blev bortskämda och ganska intensiva under min uppväxt.
/pimpim
Å gud så larvigt..... tycker en del.
Ett djur man haft i så många år ingår ju i familjen. Kanske mer en hund än en katt, eftersom man rastar hunden.... jag vet inte, har aldrig haft hund på det viset. Förra sambon hade hund, jag var "delägare" men hunden sprang lös så det var aldrig fråga om kisspromenader så...
Nuvarande sambons katt blev hastigt sjuk, fast egentligen inte - han var gammal och trött - 14 år. En morgon var det ingen återvändo.
Det är tungt. I vårt fall så sörjde "min" kisse Einar intill förtvivlan, trots att de bara bott tillsammans i några vuxna kattår...
Jag blir alltid glad över människor som tar ansvar för sina älsklingar och vårdar dem intill döden ... många ser djurens liv som en leksak ungf.
Slit och släng...
/L
Så fina minnesord över Anton! En riktig vän har gått ur tiden.
Minns fortfarande hur svårt det var när min hund som jag fick som barn blev gammal och sjuk och måste avlivas. Jag var vuxen och utflyttad men så sorgligt det var.
Ja, vi förlorade ju redaktionshunden Kalle i förra veckan och det var ju hur sorgligt som helst...han var också 14 år och stod stolt på benen tills han stöp.
Vi tycker det är nog så sorgligt att vinka adjö till kattungar när de flyttar hemifrån! Alltid den gnagande tanken att de inte ska få det bra, att nya ägaren får för sig att avliva efter några veckor.
Alla: Tack för deltagande ord o hälsningar!