Lärare värjer sig instinktivt för påbud uppifrån.....
Jag kommer alltid att vägra skriva ingående upplysningar om mina elever i några skolpapper.
Min skepsis började när jag var nyanställd förskollärare i början på 70-talet. Förskoleverksamheten betraktades under de första åren i mångt och mycket som en social insats. Den skulle utnyttjas till att leta upp barn med "särskilda behov" som det hette och komplettera brister i hemmen.
Jag och mina kollegor i kommunen skulle bl.a. fylla i en blankett där vi på olika sätt skulle beskriva bostadsstandarden i barnens hem!! Vi skulle också betygssätta föräldrarnas kontakt med barnen och hur vi upplevde hemmet!!! Allt skulle skickas in till huvudmannen.
Vilket svammel! Jag vägrade att lämna ut barnens hemförhållanden till kreti och pleti, tyckte inte att någon hade med det att göra.
Ett lite senare exempel handlar om skolans s.k. åtgärdsprogram. De ska enligt skollagen skrivas på alla barn som har behov av särskilda insatser för att nå skolans mål. Målen är satta som uppnående och strävansmål i årskurs 5 och årskurs 9. Vi ska då redan i årskurs 1 och 2 gissa vilka som inte kommer att nå målen och sätta in åtgärder. Bara det!!! Allt sker självklart tillsammans med föräldrarna.
Sen avkrävdes vi i åtgärdsprogrammet en kartläggning och analys av eleven. Det skulle börja för ett par år sedan. OCH DET VAR TILLGÄNGLIGT FÖR EN VAR FICK VI VETA I FÖRSTA OMGÅNGEN! Jag vägrade igen. Jag skriver inte några beskrivningar av elever och lämnar ut dem till vem som helst att gå in och titta på. För de handlingarna är alltså i princip tillgängliga för alla, även om det går att sekretessbelägga delar av dem. Men hur det går till och reglerna för det är höljda i dunkel. Skolverket har inga bra svar på hur det ska gå till och hur vi kan skydda barnen.
Jag kommer aldrig att dagtinga med mitt samvete och beskriva elever i skrift och lämna dokumenten efter mig för vem som helst att se. Det spelar ingen roll om det är elever som behöver särskilt stöd eller om föräldrar har varit med och gjort dokumenten. Barnen blir ju vuxna en gång i tiden och då finns pappren kvar; öppna för blivande arbetsgivare, för media och för ovänner, precis som skolbetygen.
Ingen av oss vuxna skulle vilja få eventuella problem på arbetsplatsen kartlagda, analyserade och utlämnade till offentlighet för evigt!! Det är i de här lägena en bra måttstock att gå till sig själv. Skulle jag vilja att någon gjorde detta mot mig? Och då är barnen ännu mer försvarslösa än jag är som vuxen. Barnen kan inte alls försvara sig och kan inte förväntas se konsekvenserna av detta på lång sikt. Alltså borde de ha ett mycket bättre integritetsskydd än vi vuxna. Men i praktiken är det sämre.
I såna här erfarenheter ligger en del av lärares omtalade skepsis mot påbud uppifrån. Detta värjande brukar ges etiketter som "ovilja till skolutveckling" , "konservativt", "bakåtsträvande", "gammalmodigt".
Men ofta handlar det om att skydda den del av skolverksamheten som faktiskt fungerar och att skydda barnen.
Min skepsis började när jag var nyanställd förskollärare i början på 70-talet. Förskoleverksamheten betraktades under de första åren i mångt och mycket som en social insats. Den skulle utnyttjas till att leta upp barn med "särskilda behov" som det hette och komplettera brister i hemmen.
Jag och mina kollegor i kommunen skulle bl.a. fylla i en blankett där vi på olika sätt skulle beskriva bostadsstandarden i barnens hem!! Vi skulle också betygssätta föräldrarnas kontakt med barnen och hur vi upplevde hemmet!!! Allt skulle skickas in till huvudmannen.
Vilket svammel! Jag vägrade att lämna ut barnens hemförhållanden till kreti och pleti, tyckte inte att någon hade med det att göra.
Ett lite senare exempel handlar om skolans s.k. åtgärdsprogram. De ska enligt skollagen skrivas på alla barn som har behov av särskilda insatser för att nå skolans mål. Målen är satta som uppnående och strävansmål i årskurs 5 och årskurs 9. Vi ska då redan i årskurs 1 och 2 gissa vilka som inte kommer att nå målen och sätta in åtgärder. Bara det!!! Allt sker självklart tillsammans med föräldrarna.
Sen avkrävdes vi i åtgärdsprogrammet en kartläggning och analys av eleven. Det skulle börja för ett par år sedan. OCH DET VAR TILLGÄNGLIGT FÖR EN VAR FICK VI VETA I FÖRSTA OMGÅNGEN! Jag vägrade igen. Jag skriver inte några beskrivningar av elever och lämnar ut dem till vem som helst att gå in och titta på. För de handlingarna är alltså i princip tillgängliga för alla, även om det går att sekretessbelägga delar av dem. Men hur det går till och reglerna för det är höljda i dunkel. Skolverket har inga bra svar på hur det ska gå till och hur vi kan skydda barnen.
Jag kommer aldrig att dagtinga med mitt samvete och beskriva elever i skrift och lämna dokumenten efter mig för vem som helst att se. Det spelar ingen roll om det är elever som behöver särskilt stöd eller om föräldrar har varit med och gjort dokumenten. Barnen blir ju vuxna en gång i tiden och då finns pappren kvar; öppna för blivande arbetsgivare, för media och för ovänner, precis som skolbetygen.
Ingen av oss vuxna skulle vilja få eventuella problem på arbetsplatsen kartlagda, analyserade och utlämnade till offentlighet för evigt!! Det är i de här lägena en bra måttstock att gå till sig själv. Skulle jag vilja att någon gjorde detta mot mig? Och då är barnen ännu mer försvarslösa än jag är som vuxen. Barnen kan inte alls försvara sig och kan inte förväntas se konsekvenserna av detta på lång sikt. Alltså borde de ha ett mycket bättre integritetsskydd än vi vuxna. Men i praktiken är det sämre.
I såna här erfarenheter ligger en del av lärares omtalade skepsis mot påbud uppifrån. Detta värjande brukar ges etiketter som "ovilja till skolutveckling" , "konservativt", "bakåtsträvande", "gammalmodigt".
Men ofta handlar det om att skydda den del av skolverksamheten som faktiskt fungerar och att skydda barnen.
Kommentarer
Trackback