TÅGRESAN - skrivarcirkelbidrag!
Bidrag till skrivarcirkeln februari 07
Tågresan
Det här är en alldeles sann berättelse om en tågresa. Vi berättar den om och om igen i min familj för den var så speciell och så osannolik. Annars finns det gott om tågresor i mitt liv att berätta om, roliga, trista, långa, korta, men för det mesta trevliga. Eftersom min pappa var SJ-anställd så reste hela familjen gratis på tåg och vi reste mycket. Det var resor till norska Magnor för att köpa billigt margarin, de första resorna till min mormor och morfar i Sparreholm på träbänkar i tredje klass, resorna ner till min faster och farbror i Värends Nöbbele vilkas sista etapp innebar att åka tåg draget av ånglok. Det var också dramatiska resor under senare år, exempelvis med U-bahn in i de sämre stadsdelarna i Berlin, barfota genom Europa ner till ungdomsforum i Saalfelden i Österrike, till Frankfurt am Main med tre barn. Det fanns mycket att välja på och det har varit roligt att tänka på dem alla några dagar medan jag gjort mitt val.
Den här resan som jag ska berätta om ägde rum i början av 80 ?talet. Min pappa hade gått bort och min mamma bodde ensam i Hallsberg. Vi bodde då som nu i Årjäng och de tre barnen var små. Barnens mormor tycket mycket om att få besök av barnbarnen eftersom hon bodde ensam i sitt hus och barnbarnen åkte gärna dit. Men kruxet var att det fanns inga järnvägsförbidelser mellan oss. Tåget gick bara halvvägs d.v.s. mellan Karlstad och Hallsberg. Sträckan Årjäng ? Karlstad trafikerades enbart med buss. Men vi brukade hitta kreativa lösningar på detta dilemma. Så här gjorde vi ofta: Mormor satte sig på tåget i Hallsberg och åkte till Karlstad. Där hade hon lite tidsmarginal att gå till bussen och ta emot barnbarnet som vi hade satt på Karlstadbussen i lagom tid här i Årjäng. Sedan åkte mormor och barnbarn tillsammans tillbaka till Hallsberg. Detta fungerade utmärkt i båda riktningarna, vilket gjorde att barnen ofta kunde hälsa på mormor som bodde 22 mil från oss.
Just den här gången som jag ska berätta om var en sommar och det var LA-sonen, den yngste, som skulle åka. Han var något på 5-7 år och hade fått med sig en peng till tågbiljetten i sin lilla plånbok. Mormor skulle hjälpa honom att köpa en biljett till halvt pris. Det var hans första resa på egen hand till mormor. Vi var lite nervösa kommer jag ihåg för han har alltid varit olycksdrabbad på oförvägna barns sätt. Allt såg ut att klaffa från vår sida. M. sattes på bussen här i Sillerud, chaffören vidtalades och skulle se till att han kom av där mormor skulle möta. Mormor klev på tåget i Hallsberg där hon alltid brukade kliva på Karlstadtåget. Och allt var frid och fröjd ända till hon upptäckte att hon inte kände igen vare sig landskapet runt sig eller de passerade orterna. Hon hade hamnat på Göteborgståget istället!
I sin förtvivlan kontaktade hon konduktören och berättade helt chockad om läget; hur stackars lille M. skulle kliva av bussen i Karlstad centrum och ingen skulle ta emot honom. Han skulle stå där ensam i världen och gråta! Vi ska komma ihåg att detta var före mobiltelefonernas tid. Konduktören rördes av hennes berättelse, fick snabbt tag på lokföraren, ordnade så att tåget stannade extra i Töreboda för att släppa av min mamma. Där blev hon bjuden på fika av personalen. Sedan stoppade man extra ett tåg som kom från Göteborg så mamma kunde gå på det för att åka tillbaka till Hallsberg. Samtidigt ringde man från det första tåget till centralstationen i Karlstad och ordnade så att någon SJ-anställd gick ut till busshållplatsen, mötte M. tog honom med till Hallsbergståget, lät honom åka med till Hallsberg tillsammans med konduktören i konduktörskupén. Och den fantastiska finalen är alltså att både min mamma och lille M. vid konduktörens hand anländer till centralstationen i Hallsberg samtidigt och möts inne i centralhallen! Min mamma var naturligtvis vid det tillfället helt upplöst och förtvivlad och hade inte vågat tro på en lycklig upplösning av dramat. Men lille M. var enbart uppfylld av det faktum att han sluppit betala biljetten och nu kunde köpa godis för alla pengarna. Han hade dessutom blivit bjuden på godis av tågpersonalen och haft full underhållning av prat med dem hela vägen. Han var enbart glad och nöjd och förstod inget av uppståndelsen runt sig.
Jag var flera gånger på väg att på något sätt offentligt hylla den fantastiska personalen för deras insats, men vågade inte, eftersom jag insåg att de säkert brutit mot ett antal föreskrifter. Man får nog inte stoppa tåg hur som helst så där. Men en stjärna i himlen fick de, det är säkert!
Hatten, hatten, hatten.....!!
Hatten
De ljusblå ögonen var skräckfyllda i det magra ansiktet. Håret hängde i ljusbruna tunna testar ner på halsen. Hon tog ett par steg bakåt inför den flinande och skränande gruppen av barn. Men nu kunde hon inte komma undan längre. Hon var vid väggen och inte bara vid väggen, hon var helt fast i mellanrummet mellan de två höga stentrapporna. Den ena ledde in till 1-2 ans klassrum och den andra till lärarbostaden. Det var för högt att klättra över de kraftiga smidesräckena. De var stabila, byggda för att hålla stimmande barn stången i hundratals år.
- Hatten, hatten, hatten, skrek flocken i korus allt högre och det ville aldrig sluta
Till slut vände hon sig bara om och stod så, stilla, med ansiktet vänt mot skolans stenvägg. Under den vinröda ylleduffeln kunde man ana de smala hängande axlarna. Ingen kunde se några tårar på hennes kinder eller att hon ändrade min, det var bara de där stora märkligt ljusblå ögonen. Hon stod stilla och härdade ut. Vad tänkte hon? Att hon hatade sina plågoandar? Att hon ville dö? Att hon ville sluta gå till skolan? Att hon ville klå upp dem alla i tur och ordning? Det fick vi inte veta för hon sa aldrig nåt, bara fann sig i stuationen, tyst uthärdande, som om hon egentligen tyckte att det var rätt.
Jag stod bakom flocken, förvirrad och utlämnad till min tvekan. Jag borde hjälpa Kristina för hon bodde närmast mig. Det var ju så på landet då på femtiotalet. Inga barn kunde räkna med bilskjuts någonstans så det blev de närmast boende som var lekkamrater. Och Kristina borde ha varit min lekkamrat för det var bara någon kilometers cykelväg mellan oss. Men hon var inte min lekkamrat, åtminstone inte särskilt ofta. Hon var så annorlunda och hennes liv hade startat så tragiskt. Jag var helt enkelt lite rädd för hennes hem och hennes familj.
Så här var det. Mamman hade några äldre utflugna barn med den man som hon varit gift med. Mannen var död och efter hans död levde hon torftigt. Men det hinglade och gick på något vis med hjälp av en mager pension och de äldsta barnen som fick börja jobba direkt efter 7 år i skolan. Det var duktiga barn sa man på bygden och det var synd om tant Holmström. Huset var väldigt ruffigt och fallfärdigt. Det låg bakom ett litet berg så det syntes inte från vägen. Vatten hämtades i en källa en bit därifrån. Den första delen av farstun var trampat jordgolv och längre än till farstun vågade jag aldrig gå så jag vet inte hur det såg ut längre in. Men jag kunde se att det var mörkt och murrigt där inne. Det fanns en lukt av instängt matos, tvätt och lort.
På något sätt, i sin ensamhet efter mannens död, så hade hon träffat Andersson. Det var en dålig man som man sa på bygden. Han söp och var argsint. De hade ett förhållande utan att gifta sig och lilla Kristina föddes. Så småningom blev situationen allt mer ohållbar och det gick inte att försörja Anderssons alkholmissbruk på den skrala änkepensionen. Fru Holmström kastade helt sonika ut honom. Fast hon blev inte av med honom.
Andersson accpterade inte att bli avvisad utan när han var full så kom han och försökte ta sig in med våld. Han skrek och svor och slog sönder fönster. Vid ett tillfälle skar han sig så illa på det trasiga farstufönstret att den lilla kyrkbyns polis ryckte ut och man fick frakta Andersson med taxi till sjukstugan för omplåstring. Blodet fanns kvar på fönsterbågen och jag vågade aldrig gå med Kristina in i huset. Tänk om den hemske Andersson skulle komma när jag var inne i huset och inte kunde ta mig ut!
Mina föräldrar var organiserade nykterister så jag hade aldrig sett någon full människa, visste inte ens vad det innebar att vara full förrän långt senare. Jag hade enbart hört berättas om detta otäcka superiet som en del karlar höll på med. Och jag skulle nog ha dött av skräck om Andersson hade kommit och börjat slå på den murkna farstudörren när jag var inne i huset. Telefon fanns inte hos familjen Holmström och jag skulle vara fångad, utlämnad till en galning.
Vi lekte alltså inte särskilt ofta. Det berodde inte enbart på skräcken för att bli fast i familjen Holmströms hus utan minst lika mycket på att Kristina inte var särskilt leklysten, åtminstone inte när hon var hemma hos mig. Hon satt mest tyst och stilla och gjorde ingenting. Ibland lyckades jag dra henne med på lekar, men oftast ville hon inte göra det jag föreslog. Hon hade heller inga förslag själv. Det blev allt längre mellan tillfällena och kontakten ebbade helt ut.
På våren vårt första år i skolan så blev hon alltså retad. Jo, det hette att man blev retad då, ordet mobbad var inte uppfunnet än. Det skulle dröja ytterligare något tiotal år innan vi ens fick ett ord för detta grymma fenomen. På den här tiden så "retades barn med varandra". Det var naturligt och lite roligt tyckte de vuxna och det var inget man la sig i om det inte blev väldigt illa. Och lågstatusföräldrar ingrep nog aldrig när deras barn blev retade.
Nej, jag hjälpte inte Kristina den där dagen och jag skämdes efteråt. Men min fröken hade sett och hört och hon kallade in mig till klassrummet någon dag senare. Hon frågade vad som hade hänt och jag berättade att alla retade sig så på Kristinas reflex. Vi var utsatta för reflexkampanjer på den tiden. Alla barn skulle ha reflex när de var ute i mörkret och vi fick reflexer gratis med klämma på, som man kunde fästa på kläder eller stövlar. Kristina hade fått en extra fin reflex av någon och den var som en liten hatt. Hon hade den mitt på ryggen på den vinröda duffeln. Därför blev hon retad och kallad för Hatten. Fröken lyssnade på min berättelse sedan blev hon sträng på rösten och sa att det här var elakt . Hon ville att jag skulle hjälpa till att få slut på det. Det kändes som ett jätteförtroende. Det blev också slut på retandet, men det berodde nog inte på mig utan mest på att jag hade en snäll fröken som verkligen sa ifrån istället för att som de flesta vuxna, välja att inte höra, inte se.
Jag har långt senare undrat över vad det blev av Kristina. Jag har försökt googla och fråga mig fram men inte fått något napp. Jag hoppas innerligt att det gick bra.
Personer, namn och omständigheter är delvis förändrade i min text för att inte direkt peka ut någon, men sakinnehållet har verklighetsbakgrund, det var ungefär så det hände.
Jag fick egentligen ämnet "Hattar" men tog mig friheten att ändra det till "Hatten". Jag hoppas att det gick bra.
Mitt ämne till nästa skribent i skrivarcirkeln, Frk Tjatlund är "Tavlan".
Livslust
Livslust
Jag hatar ordet livslust!!! Det är tråkigt och jolmigt som ett stycke trä på väg att bli en dalahäst. Och det är omöjligt!! Vadå lust till liv??? Det går inte. Man kan inte ha det, lust till liv som sådant. Ett liv innehåller en massa saker och en del av dem väcker inte alls någon lust.
I tandläkarens väntrum är livet superbilligt för min del och jag har allvarliga funderingar på om det är värt uppoffringen att äntra stolen. Om jag mot alla odds överlever behandlingen så väntar nästa bedrövelse: Jag ska betala för att ha blivit pinad o plågad. Och jag inser med stigande fasa att det kommer bara att bli smärtsammare och dyrbarare för varje år som går. Värre o värre tills alla tänder har trillat ut och jag får sätta in lösgom. För det är väl det enda som de där siffrorna i det orange kuvertet kommer att räcka till.
Det orange kuvertet väcker inte heller någon livslust. Det landar på köksbordet en gång om året och det är lätt att känna igen på den vedervärdiga färgen. Jag känner så fort jag ser det, hur blodtrycket klättrar uppåt och det börjar klia i fingrarna av lust att riva papper. Det här kuvertet är en årlig påminnelse om den kränkning som pensionssystemet utgör för min del. Jag har alltid jobbat heltid, varit minimalt barnledig, och skött det mesta av studierna efter jobbet. Jag har inte tjänat jättepengar men heller inte varit lågavlönad. Och vad får jag då i pension efter detta livsverk?
Jo, en summa pengar som mest liknar ett kryddat socialbidrag. Dessutom har man stulit ifrån mig ett antal av dessa arbetade år. Det är år som av någon outgrundlig anledning inte räknades med i det gamla pensionssystemet. Bevisligen har jag arbetat de här åren som är bortdragna, men var de borttagna i det gamla systemet så ska de vara borttagna i det nya systemet!! Basta!! Säga vad man vill om beslutsfattarna men konsekventa är de! Jag förstår att Göran Persson valde Österrike som platsen till att hålla talet där han berättade hur argt det svenska folket skulle bli den dag det verkligen förstod vad pensionsreformen innebar.
Tandlös o fattig kommer jag att sitta där tillsammans med andra, lika tandlösa och fattiga pensionärerna i något sunkigt pensionärsgetto (typ utrangerade studentbostäder eller nåt?) och se programmet "Livslust". Äsch, jag bara skojade,( jag försöker bara hålla mig till ämnet). Programmet "Livslust" lades ju ner för några år sedan.
Det är roligt med Sverige: Man kan stjäla folks intjänade pensionspengar, man kan lura folk på Teliaaktier, skita i att bygga bredband fast man lovat, skrota psykvården och sen förvånas över att galningarna sticker ner folk. Ja, man kan göra nästan vad som helst ostraffat, men inte ta bort vissa TV program. Då hörs revolutionsmullret långt där nere bland allmogen. Kalle Anka på julafton är ett sådant program och Livslust var nästan ett sådant. Skillnaden var bara att Kalle Anka fick vara kvar och Livslust blev nedlagt. TV valde alltså att lägga ner ett program som riktade sig till äldre (som tittar på TV) till förmån för program som riktade sig till ungdomar ( som aldrig tittar på TV). Fast det här visste ju redan de gamla romarna. Ja, inte om Kalle Anka förstås, men vikten av bröd och skådespel åt folket. Om folket blir mättat och underhållet så hackar det i sig krig, skatter och andra umbäranden utan att bråka.
Ok, jag vet att min mamma bara äääääääälskade Livslust och det gjorde en massa andra gamlingar med. Men jag fixade inte det långsamma tempot, den insmickrande tonen och de urtöntiga reportagen mellan varven. För att inte tala om det grymma tilltaget med livslustbuketten! Den delades ut i varje program. Jag tänkte alltid att den pinsamt gavs till någon stackare som inte alls ville bli uppmärksammad i TV för sina fysiska / psykiska tillkortakommanden, någon som helst vill dra täcket över huvudet och vara i fred. Jag fick ibland en pervers lust att vara den som bestämde vem som skulle få livslustbuketten. Då skulle jag med allvarsmättad röst meddela följande:
"Livslustbuketten den här gången skickar vi till stackars Gunnar Olsson i Kramfors. Gunnar har för tionde gången drabbats av svårbotad gonorré och vilar nu upp sig i hemmet. Han har som följd av sjukdomen fått bekymmer med sin potens och till råga på allt så har hans fru lämnat honom. Men trots detta har Gunnar en sprudlande livslust och därför förtjänar han vår livslustbukett."