Dösläktforskning!

Döstädning blir det ju ibland när andan faller på. Alltså den här städning / slängning av saker som barn och barnbarn ska slippa härja med när deras föräldrar gått bort. Det är oansvarigt att bara lämna 124 kvadratmeter, mest skräp, i källaren efter sig. 
 Men sen kommer det ju till dösläktforskning. Min pappa hade 6 syskon. Det blev inte så många barn efter dem, jag är en av få och här har det mesta av syskonskarans  efterlämnade grejer hamnat.  En del av sakerna  har varit nyttiga och användbara, en del bara nostalgi. Men det har varit svårt att slänga / sälja nåt. Ovan här är kistan som min farmors far, Andreas Persson lät göra / fick år 1846. Han gav den sen till sin dotter, min farmor, Matilda Andreasdotter gift Magnusson. Jag tror det är en brödkista, men vet inte säkert. Ovanpå den ligger den finaste duken vävd i tunn silke. Jag använder kistan till att förvara trasmattor, passar perfekt till det.
 
Farmors amerikakoffert kan jag inte slänga. Min farmor Matilda åkte till Amerika och i den här var hennes packning. Hon  var hos sin älskade syster Anna Andreasdotter / Wesserling i ett eller två år, jag minns inte nu. Anna hade emigrerat förut och hade familj där.  Jag vet inte om Matilda  tänkte emigrera men ångrade sig, eller om hon bara for över en tid för att hjälpa sin syster med  barnen. Hon kom hem till Värnlanda i Småland i alla fall,  gifte sig med min farfar och fick en skara egna barn.. Kofferten har varit i Amerika, dit jag aldrig kom. Och det märkliga är att Anna och hennes ättlingar ( Hazel Kelly ) hamnade i Tacoma Seattle, alltså nära den plats där vår son Mattias bor med sin familj.
 
Hårblomman som farmor Matilda lät göra till åminnelse av sin bröllopsdag 22 / 5 1897. Hon lärde sig konsten att görs smycken och prydnader genom att virka hår. Hon lärde sig detta när hon var i Amerika, jag tror att en svägerska till henne var från Våmhus i Dalarna, den enda plats i Sverige där hårkonsten fanns. De gula små blommorna är från hennes brudbukett och slöjan ovanpå är från brudslöjan.
 
Alltså detta är bara exempel på vad jag har kvar och inte förmått mig att slänga. Träffade en god vän idag som drabbats av samma dilemma i form av en stor mängd fina tavlor! Ibland har jag tänkt att jag måste dokumentera och skriva om detta och människorna i släkten. Det är ju ett säkert sätt att spara info men mödosamt. Så nu kom jag på att jag faktiskt kan gå runt med filmkameran på, filma grejerna och berätta samtidigt. Ok, det är inte lika säkert som text och pappersbild att spara på ett minneskort, men borde fungera kanske ett par decennier i alla fall. Men jag kan kopiera kortet och lämna till barn / barnbarn så småningom. Kanske struntar dom fullständigt i sin släkt men då har jag i alla fall gott samvete. Köpte ett stort kort idag, det kommer att rymma en hel del, hoppas det räcker. Intressant projekt som dokumentation, men också som nostalgitripp. Jag kommer inte att rabbla år och datum eller adresser, de kan man få var som helst i arkiv. Jag fokuserar på sånt jag minns och tror.
 
Nu får jag avsluta blogg och fb. Vi ska testa lerduveskjutning med den nya kastaren! Spännande! Sen blir det lite grillning också med ett par nya bekantskaper!

Kommentarer
Postat av: Znogge

Vi har ett gammalt fickur i guld där kedjan är gjord av hår. Själv tycker jag inte riktigt om tanken även om den är vacker...

Svar: Kan hålla med att det är lite obehagligt. Historien om hårkullorna från Våmhus är speciell, vi har varit där och tittat på många arbeten. Lite knepig tanke också att många av blommorna gjorde farmor i Amerika av hår från systerns familj.
Inga Magnusson


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback