Inga Magnusson

Roland påminner om min svärfar, när han satt med foten i gips och högläge. Han började putsa allt silver och koppar och fortsatte sedan med att inventera alla sina böcker och sortera fotografier. Stövarna njöt av hans sällskap och jaktkompisarna kom ofta förbi. Jag tror omställningen och rastlösheten är värst i början.

Läkare utan gränser är den organisation som har minst kostnader för administration. Så jag håller med dig.

Sen tror jag ju knappast att Bris bara ä ute efter pengar. Och kom ihåg att det faktiskt finns fattiga barn i Sverige, om än inte i så stor omfattning som sagts.

En annan pålitlig organisation är Svenska Naturskyddsföreningen. De gör mycket gott. Och Greenpeace gjorde en yppperlig insats här nere när de lyckades ta sig in utan problem på Ringhals kärnkraftverk. arvid de visade hur farligt det är med denna energikälla.

Synnerligen bekymmersamt när den sortens organisationer inte längre är trovärdiga. Jag ger aldrig till dem. Väljer att stödja på annat sätt.

Läkare utan gränser kallas också för "Läkare utan erfarenhet". Man skickar ofta nyutbildade läkare ut i världen. Hur seriöst är det?

Sen tror jag att om S styrt och diskussionen kommit upp så hade NI kallat det barnfattigdom...

Det är trist när pengar inte kommer dit de ska. Jag, och många med mig, har ju en vilja att skänka men det skall ju gå till behövande. Vi skänker regelbundet till SSRS, Svenska Sjöräddningssällskapet, då det är en organisation som ligger oss nära om hjärtat av flera olika anledningar.

Betr Läkare utan gränser håller jag med dig, Inga! Har god erfarenhet av dem.

Betr barnfattigdomen tycker jag att Susanna Alakoski hade ett mycket bra inlägg om detta i DN.
http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/jag-vet-vad-fattigdom-kostar-for-den-som-ska-bli-manniska.

Vad det handlar om är t ex det som Zlatan skriver om i sin biografi. De hade inte råd att betala hans träning, pappan bar hem Ikea-soffan på ryggen och när kompisarna föreslog att de skulle äta pizza sa han Nej, jag har ingen lust - fastän det berodde på att familjen hade ont om pengar.

Nr det gäller föräldrar som inte kan hushålla utan måste ha allt genast kan det bero på olika orsaker. Problemet där är att folk som får socialhj'älp oftast bara får pengar i stället för att få hjälp med att lära sig hushålla. Och oftast är det unga oerfarna socialsekreterare som har han om dessa familjer, vilket leder till att man inte tar tag i roten till probleme.

men läs gärna Alakoski. Hon vet vad edet handlar om.

Jag undrar om vi läst samma artikel? Alakoski beskriver bara verkligheten. Det är ett faktum att antalet henmlösa växer, att soppköerna blir allt längre (fråga dem vid Klara kyrka!) och att inkomstklyftorna ökar.

Hennes bok Svinalängorna togs väl emot av både kritiker och publik. man gjorde också film på boken och denblev mycket populär.

Däremot an jag hålla med om att man ska vara försiktig med statistiken. Och vi kanske kan vara överens om att de familjer som inte kan sköta sin ekonomi skulle behöva hjälp med detta istället för att man låter oerfarna unga socialsekreterare ta han om de här ärendena och bara betala ut socialbidrag. Så är det tyvärr idag.

Alakoski beskriver SIN verklighet. Den verklighet hon själv levde med sina missbrukande föräldrar. Föräldrar som minsann hade råd med sprit och cigaretter – men inte att köpa en ny baddräkt till dottern. Där gick gränsen..

Alakoski tycks inte ha förstått att andra simmande barn i hennes närhet kanske hade lika fattiga föräldrar, men deras föräldrar söp inte upp de små slantar de hade. Det kanske var förklaringen varför Alakoski fick skämmas när det var simtävling – och de andra barnen slapp.

Det typiska för alkisföräldrars barn är att man fortfarande efter årtioden inte får säga sanningen. Alakoski är inte ensam om detta. Hon beskriver en eländig barndom i en dysfunktionell familj med missbrukande föräldrar, men samtidigt är det ”samhällets fel” att Alakoski inte hade en ny baddräkt när det var dags att tävla. Varför får vi andra då inte säga att de skulle hon ha kunnat ha precis som andra om pengarna inte hade gått till Systembolaget istället?

På tal om fattigdom stod det senast idag i tidningen att antalet fattiga familjer har varit konstant under 20 års tid (från 1990), ca 12%. Fattigdomen har inte vuxit i landet. Däremot har 2/3 av barnfamiljer fått det bättre. En en liten del (12,7%) står kvar i samma fattigdomen som tidigare. Fattigdomen har alltså inte ökat utan är precis lika stor som tidigare. De andra som inte är fattiga har bara fått de bättre. Det är en viss skillnad på skildringen av fattigdomen..

Alakoski skriver bra. Hennes språk är väldigt vackert. Men hennes verklighetsskildring är inte någon universalskildring om hur fattiga barn har/hade det i Sverige. Snarare är det en skildring om hur det brukar vara när man lever i en missbrukarfamilj. Lite skillnad där också.

Även i rika familjer kan barn ha det så som Alakoski. Föräldrarna super och bråkar. De åker inte till jobbet, för de är för bakis. Barnen – eller i väldigt rika fall hemhjälpen – får fixa vardagen. Och säkert blir en och annan jumpapåse kvarglömd hemma plus att baddräkten blir inte köpt. Missbrukare prioriterar sitt missbruk framför barnen. Det är ett elände oavsett samhällsklass.

Varken unga eller gamla socialsekreterare kan uppfostra vuxna missbrukare till att bli bättre föräldrar. Endast missbrukare själva kan lyckas med en förändring om de själva vill det.
Alakoskis liv skulle inte ha förbättrats med mer socialbidrag utan möjligtvis omhändertagande av barnen på ett tidigt stadium. Alternativt skulle man ha satt föräldrarna under övervakning så att någon annan hade tagit hand om ekonomin och föräldrarna skulle ha fått be om fickpengar för eget bruk.
Men så fort man försöker omhänderta barn i Sverige då blir det ett himla liv.