Inga Magnusson

 Boken innehåller evighetslånga upprabblingar av namn på personer som suttit med i något beslutsforum och med få undantag så beskrivs de i korta positiva ordalag. Hur kan karln komma ihåg alla dessa människor????? Utförliga beskrivningar av gången i formella beslutsprocesser, sånt som man kan läsa om  var som helst ägnas en hel del textutrymme. Svensk historia  finns också med och det blir bara fånigt att läsa om i en slags biografi. Det är ju fakta som redan är allmängods.

 

Den del som kan ha ett visst intresse, som är lite personlig,  är beskrivningen av barndomen i hemmet med jordbruk och handelsbod på landet. Men å andra sidan skulle vem som helst i hans generation ha kunnat  skriva liknande berättelser, det är inget exklusivt med just de här upplevelserna.

 

I avsnittet om tiden som politiker tas upp en massa partipolitiskt käbbel; vem som sa vad och när. Det intresserar mig inte ett dugg, jag erkänner;  hoppade över lång stycken i min läsning. Landshövdingetiden i Värmland kan ju ha ett visst intresse för mig som bor i länet. Men där finns inte mycket att hämta heller, återigen mycket namnupprabbling och beskrivningar av formella beslutsprocesser.  Men  jag sympatiserar med hans åsikt om sjukvården; de stora sjukhusen borde efter norsk förebild bli statliga och vårdcentralerna kommunala.

 

Det var en skuffelse (norska för besvikelse) att läsa den här boken. Jag har nog beundrat Ingemar Eliasson lite. Jag uppfattade det som att han var den som lyckades vända kungahusets dalande popularitet, att han skrev de rätta talen vid rätt tillfälle åt kungen, såsom Tsunamitalet (gissar i alla fall att han var med och skapade det). Han ger ett intryck av korrekthet och sympatisk vänlighet med en förmåga att uttrycka sig mycket väl. Han var också en populär landshövding i Värmland innan han blev hovmarskalk. Jag hade förhoppningen att han skulle lätta lite på förlåten och låta oss blicka in lite i hur samarbetet med de kungliga gick till, hur han tänkte för att göra framför allt kungen populär.  För det lyckades han verkligen med. Undrar om det inte var det Bonniers också fikade efter när de övertalade honom att skriva boken. Men intet av detta finns med. Inte heller något om Eliassons personliga och djupare relationer till de spännande människor han arbetat med, eller relationerna dem emellan.  Boken  rör sig mest på ett ytligt plan i fältet svensk historia, politik och statsvetenskap och  rekommenderas inte till läsning annat än för den som är specialintresserad i de ämnena.

 

Det blir lite ironiskt att läsa Eliassons bok precis efter Leif GW:s. Eliasson tycker jag om som person, han förefaller sympatisk, snäll, klok  och genomtrevlig men jag tycker inte om hans bok  ur någon aspekt. Med Leif GW är det precis tvärtom; jag har svårt med honom som person men gillar hans bok.