Inga Magnusson

Den var lite trasig i kanterna, den gamla trasmattan med de fina rosengångsbårderna. Men färgerna är fortfarande klara, mattan är tätslagen och felfri i övrigt, så jag klippte av en bit, repade upp och knöt nya pärlknutar av fransarna, fyra och fyra tillsammans. Kunde inte låta bli att titta på tyget i de inslag jag tog bort. Och fastnade i en nostalgitripp, det var ju mammas flanellnattlinnen, pappas pyjamaser, broders skjortor, mormors strumpor, förkläden, klänningar ja allt kom till sin sista användning.   Tala om återbruk och recykling!


Mattan var säkert vävd på 50-talet, eller början av 60. Inte varje år, men kanske vart tredje år så satte modren upp vävstolen  på övervåningen för att väva trasmattor. Det gjordes förstås inte förrän efter jul. Då var odlingssäsongen slut, grönsaks- frukt- och bäromhändertagandet var över.  Jordkällaren full med konserverade bönor, ärtor, morötter, plommon, svamp,  saft och sylt. Slakten som gjordes före jul var också klar och allt därifrån var konserverat och saltat; köttbullarna, korven. Från slutet av 50-talet blev de hemgjorda charkuterierna istället nedfrysta i nymodigheten frysbox. Ja, och så var ju själva julfirandet över. Då var det vävtid, sticktid och sytid när vintermörkret lade sig och inga andra sysslor var akuta. När det var färdigvävt klipptes alltsammans ner och fransarna knöts. Vävstolen plockades ner och ställdes undan till nästa gång. Efter vårstädningen var det dags att lägga på de nya fina mattorna.

Trasorna till mattvävningen klipptes kontinuerligt under året vartefter plagg blev så utslitna och lappade att de inte gick att använda mer. För så var det, kläder som var trasiga slängdes inte, utan man satte på lappar så länge det gick och så användes de till vardags.  Det var inte skämmigt att ha lappade kläder, utan tvärtom, ett tecken på ordentlighet,  men däremot fult att ha trasiga kläder.  Sånt pratade folk om. Det ansågs slarvigt och lågt att inte vara hel och ren. Kragar vändes och skjortmanschetter kantades, vuxenkläder kunde sys om till barnkläder. Så var det hos alla, sparsamhet rådde, kläder och tyg var dyrbart att köpa om man jämför med inkomsten. Det var inte tal om slit och släng. Trasmatteklippandet var alltså typiskt kvällssysselsättning, speciellt före tevens ankomst  runt 1959.


Mamma klippte ovanligt smala trasor och slog dem väldigt hårt. Hon var stark i armarna.  Varpen var tät ser jag. Så det blev slitstarka mattor men ändå lätta att tvätta. Förr så skurade jag med såpa nere vid sjön, men på senare år så har jag  kört dem i maskin, vilket går bra när de inte är så tjocka, fast utan centrifug förstås. Vävning hade mamma lärt sig på lanthushållsskolan. Det var inget avancerat, rejält  tuskaft och rosengång. Tuskaft blev det på mattorna för kök, sovrum och hall. Rosengångsbårderna var för mattorna till finrummet. Det här är alltså en f.d. finrumsmatta. Säkert har jag gjort en del inslag här också. Jag lärde mig trampa både tuskaft och  rosengång och fick väva ibland, men bara  små bitar i taget, så modren kunde slå ihop ordentligt  mellan varven. Jag orkade inte få till den rätta knycken, det blev för löst.  

En nostalgitripp blev mattan och många minnen dök upp.

Kan inte låta bli att tänka på Annaa M också. Om hon hade levat så hade hon kommenterat det här inlägget. Vi läste varandras bloggar länge och kommenterade ibland. Och just när jag skrev om mattor och kläder och vävning så var hon på hugget det var hennes område, textillärare i grunden, sedan journalist. När hon skrev om skolan så kommenterade jag.  Annaa gick bort hastigt, alldeles för tidigt, visst är hon saknad. Hon hade integritet, skrev  självutlämnande och alldeles ärligt.