Hinsehäxan på TV har jag sett.
Jag har läst boken av / om Hinsehäxan. Och så här skrev jag om den, en del av det stämmer på filmen också.
Hinsehäxan anspelar på att författarinnan hör till den grupp av kvinnor som frekventerade kvinnofängelset Hinseberg utanför Örebro under senare delen av 1900-talet. Författarinnan Lillemor Östlin ( f.d justitieminsiter Lennart Geijers älskarinna, Ni vet.) gör här en sann, om än fragmentarisk skildring av ett liv i kriminalitet, prostitution och narkotikamissbruk. Det är en skildring som är intressant ur ett inifrånperspektiv som de flesta av oss saknar, tack o lov! Den är också ett tidsdokument när det gäller att skildra Sveriges första blåögda erfarenheter av narkotika. Knark betraktades till en början som ett hälsosamt alternativ till alkohol, det skulle dröja ett bra tag innan forskningen rapporterade om missbruket.
Boken är inte stor litteratur och gör väl knappast anspråk på att vara det heller. Den är en välskriven rapport av faktiska yttre skeenden i huvudpersonernas liv. Det jag saknar är skildringarna av känsloupplevelserna. De finns nästan inte alls och då är det svårt att förstå eller få någon helhet av människorna som beskrivs. Storyn förlorar i autenticitet. Jag får därmed inget svar på frågan varför!
Varför lämnar de sina barn och sin familj? Varför lämnar man möjligheterna till ett drägligt liv? Varför lever man ett så destruktivt liv med öppna ögon?
Kanske finns förklaringen ändå mellan raderna, i det som inte finns med.
Huvudpersonerna beskrivs som offer för de egna häftiga känsloupplevelserna, de egna förälskelserna, den egna tillfälliga lusten / olusten, tillfälliga sympatier / antipatier mot människor i omgivningen. Det görs nästan aldrig några egna val utan man hänger med, flyter omkring i en evig kryssning mellan känsloskär. Man har inget ansvar för sina handlingar, det är alltid någon annans val att det blir som det blir.
Den intellektuella planering sträcker sig högst till varje dags slut men inte längre. Analyserade konsekvenser av de egna handlingarna finns inte med. Det är en ständig kamp mellan förnuft och känsla där känslan alltid segrar. Ibland saknas egentligen inte hög intellektuella kapaciteten men viljan är så svag, verkar ibland helt utraderad. Man blir hela tiden ett offer, ett rö för egna känslostormar och för andras tillfälliga lust / olust, man driver omkring helt utan möjlighet att försvara sig mot den inneboende känslo-djävulen, den sprutande destruktiva inre vulkanen. Den sprutar eld o ångest!
Det finns hos de här människorna en så stark hunger att bli sedda och den hungern måste få omedelbar tillfredsställelse. Den är det lilla barnets suktan efter att bli älskad och bli det just nu på minuten. Allt annat är oviktigt. De här människorna har svårt att vara fungerande föräldrar i berättelsen, eftersom de själva har så stort behov av egna känslomässig påfyllning. De har svårt att ge eftersom de domineras av behovet att få istället.
Visst är den värd att läsa Hinsehäxan, den har stora förtjänster i sin tidsskildning och i sin sällsynta inifrånbesrkivning av ett liv i misär. Dessutom är den lättläst och bitvis spännande. Den ska läsas med de förväntningarna och inga andra.
Hinsehäxan anspelar på att författarinnan hör till den grupp av kvinnor som frekventerade kvinnofängelset Hinseberg utanför Örebro under senare delen av 1900-talet. Författarinnan Lillemor Östlin ( f.d justitieminsiter Lennart Geijers älskarinna, Ni vet.) gör här en sann, om än fragmentarisk skildring av ett liv i kriminalitet, prostitution och narkotikamissbruk. Det är en skildring som är intressant ur ett inifrånperspektiv som de flesta av oss saknar, tack o lov! Den är också ett tidsdokument när det gäller att skildra Sveriges första blåögda erfarenheter av narkotika. Knark betraktades till en början som ett hälsosamt alternativ till alkohol, det skulle dröja ett bra tag innan forskningen rapporterade om missbruket.
Boken är inte stor litteratur och gör väl knappast anspråk på att vara det heller. Den är en välskriven rapport av faktiska yttre skeenden i huvudpersonernas liv. Det jag saknar är skildringarna av känsloupplevelserna. De finns nästan inte alls och då är det svårt att förstå eller få någon helhet av människorna som beskrivs. Storyn förlorar i autenticitet. Jag får därmed inget svar på frågan varför!
Varför lämnar de sina barn och sin familj? Varför lämnar man möjligheterna till ett drägligt liv? Varför lever man ett så destruktivt liv med öppna ögon?
Kanske finns förklaringen ändå mellan raderna, i det som inte finns med.
Huvudpersonerna beskrivs som offer för de egna häftiga känsloupplevelserna, de egna förälskelserna, den egna tillfälliga lusten / olusten, tillfälliga sympatier / antipatier mot människor i omgivningen. Det görs nästan aldrig några egna val utan man hänger med, flyter omkring i en evig kryssning mellan känsloskär. Man har inget ansvar för sina handlingar, det är alltid någon annans val att det blir som det blir.
Den intellektuella planering sträcker sig högst till varje dags slut men inte längre. Analyserade konsekvenser av de egna handlingarna finns inte med. Det är en ständig kamp mellan förnuft och känsla där känslan alltid segrar. Ibland saknas egentligen inte hög intellektuella kapaciteten men viljan är så svag, verkar ibland helt utraderad. Man blir hela tiden ett offer, ett rö för egna känslostormar och för andras tillfälliga lust / olust, man driver omkring helt utan möjlighet att försvara sig mot den inneboende känslo-djävulen, den sprutande destruktiva inre vulkanen. Den sprutar eld o ångest!
Det finns hos de här människorna en så stark hunger att bli sedda och den hungern måste få omedelbar tillfredsställelse. Den är det lilla barnets suktan efter att bli älskad och bli det just nu på minuten. Allt annat är oviktigt. De här människorna har svårt att vara fungerande föräldrar i berättelsen, eftersom de själva har så stort behov av egna känslomässig påfyllning. De har svårt att ge eftersom de domineras av behovet att få istället.
Visst är den värd att läsa Hinsehäxan, den har stora förtjänster i sin tidsskildning och i sin sällsynta inifrånbesrkivning av ett liv i misär. Dessutom är den lättläst och bitvis spännande. Den ska läsas med de förväntningarna och inga andra.
Kommentarer
Postat av: Gisan
Jag har inte läst boken men jag tyckte att serien var tragisk men bra. Det var lite roligt också för vissa delar var inspelade i Mariestad bar ett par mil från mig och jag kände igen ett par statister. Kramar...
Trackback