Berör mig ...
Sen är det inte så viktigt att ha stora läsarskaror, även om fler läser min blogg än jag i min vildaste fantasi kunde föreställa mig när jag började blogga för snart 6 år sedan, i december 2005. Bloggen handlar om mitt intresse för människors levnadsvillkor, om lust att skapa texter och bilder. Och det verkar vara genuint genetiskt betingat. Min mamma skrev dagbok hela sitt liv, mina barn sysslar med liknande saker yrkesmässigt, dotter = kurator, son 1 = tidningsmakare, son 2 = gör bilder till dataspel.
En liten andel av läsarna kommenterar. Och jag har inte strävat efter att ha många kommentarer. Det räcker med en liten begränsad krets, så jag väljer att ha kommentarsutbyte med andra bloggare som vill ha tät kontakt. Jag väljer bort dem som bara hör av sig med långa mellanrum, eller lite nu och då. De hamnar i en yttre krets med lite mer osäker kontakt och glesa påhälsningar. Det är mitt aktiva val i bloggandet och jag gör numera aktiva val. Det är min blogg och jag bestämmer hur den ska användas. Jag låter den inte längre bli ett redskap för andras behov / kampanjer. I början kände jag mig förpliktigad att låta kreti och pleti komma till tals på kommentarsplats. Men numera tar jag bort kommentarer som är korkade, svepande kritiska, osakliga och elaka. Däremot tål jag att bli motsagd, eller att få en fråga belyst från ett annat håll, det är bara stimulerande för tanken och skrivandet.
Det är ju så med ens blogg. Man har den till den man vill.
Det är väl därför jag gilar just din blogg. Jag delar dina intressen för människor, hundar, undervisning, skola, debatt, landsbygd mm, mm och uppskatter dina analyser och fördjupningar med länkar och ofta vackra bilder. Alltid kul med kommentardialog. Jag tror jag hittade dig via Rut och det är längesedan nu.
Selma: Exakt så!
Lena: Tack för vänliga ord! Jag uppskattar mycket Dina initierade kommentarer och har länge önskat att få läsa en blogg skriven av Dig. Roligt att höra att Du hittade mig via Rut. Jag förmodar att Du menar Rut, den fantastiska bloggerskan i 90-årsåldern? Det är en av de bästa och mest välskrivna bloggar jag har träffat på. Tyvärr har hon gått bort men bloggen finns kvar och jag är inne och läser hennes gamla inlägg ibland. Och när jag går tillbaka i mina egna inlägg så träffar jag på hennes kommentarer
tycker du har en intressant och trevlig blogg ,du delar med dej av mycket kloka saker och har även med lite vardag emellanåt dte är det jag gillar.ha en härlig söndag trots ruskväder!
Du har bloggat väldigt länge och jag måste säga att det imponerar på mig! Jag la ner min första blogg ganska snabbt, men nu har jag ändå hållit på ett tag, även om jag haltar lite emellanåt och jag vet fortfarande inte riktigt hur jag vill ha den! Den får aldrig bli en plikt och kännas jobbig; det ska vara kul att blogga.
Jag har via bloggen träffat på fantastiska människor, lärt mig mycket och fått många stimulerande kommentarer, som tvingat mig till att tänka. Det gillar jag! Dina kommentarer är alltid genomtänkta och äkta och du anstränger dig. Dem uppskattar jag stort.
För mig finns det bara en RUT. Jag läser hos henne ibland och ska ge hennes adress till en god vän, född 1917. Han kommer säkert att hitta guldkorn hos Rut, båda har ju upplevt två krig. Han har just börjar använda sin första dator!
Jag tänker hålla med dig helt och hållet och har absolut inget att invända. Det ska vara roligt och precis som du säger, finns det så många trevliga och fina människor därute.
Jag gillar också att tycka till om det som händer i min omvärld. För mig är det viktigt!
Ha det så gott i ditt bloggande. Trevligt att komma in här och läsa! :)
Oj Inga! I natt drömde jag om dig. Du och jag och en yngre tjej som också kommenterar här ibland råkade träffas på en grässlänt vid ett evenemang någonstans. Roland var också där med en stor blank röd maskin och muttrade över att han inte hade någon elektricitet. Du frågade om vi var bland dom som kommenterade din artikel om den där beigerandiga bortsprungna katten i somras. Jag förnekade ivrigt. Drömmen berodde nog på att jag tänkte skriva ett inlägg här. - Ja, detta är sant och sånt här svammel svämmar många privatbloggar över av.
Men Ingas blogg är raka motsatsen, lagom personlig och professionell på samma gång. Inga hade blivit en utmärkt journalist om hon gått den vägen. Jag följer ett par andra bloggar men kommenterar inte så ofta, och nosar mycket på nätet. Den här är den absolut bästa blogg jag hittat.
Det är väl därför din blogg är läsvärd. För att du skriver om det som berör dig.