Inga Magnusson

... uttrycker det mycket bra: Regeringen skulle självklart ha gått vidare med sin linje i vargförvaltningen, en linje som man hade anledning att vara stolt över. Man skulle ha låtit den gå vidare för prövning i EU-domstolen. De som är experter på viltförvaltning säger att Sverige hade vunnit en knock-out seger där. Kommissionärens hot saknade grund och svensk rovdjurpolitik hade starkt stöd på andra håll i EU, exempelvis i deras rovdjursexpertgrupp.
http://www.nwt.se/varmland/article953132.ece

Nu hamnar Carlgren i den pinsamma situationen att ha svikit och bedragit sina väljare. Det är inte EU som har fattat något beslut, det är den svenska regeringen, alldeles på egen hand, som har vikt sig inför hot från en enskild person inom EU. Och nu drivs vargberörda landsbygdsväljare till missnöjespartier, eller till blankröstning i allmänt politikerförakt. Om man trott att SDs roll som ett mindre vågmästarparti varit ett problem så kan man få ett dystert uppvaknande i nästa val. Då kan man stå där med ett SD / annat missnöjesparti,  som är betydligt mer än liten vågmästare. Framskrittspartiet i Norge har stöd av 23 % av väljarna och det handlar också om att etablerade partier inte bryr sig om vanligt folks levnadsvillkor. Samma problem har man i Finland. Det går inte att möta de här partiernas  framgångar med argument som att fler människor blir rasister eller fler blir människor blir odemokratiska. De etablerade partierna måste rannsaka sig själva och börja lyssna neråt.  

Nya Wermlandstidningen rycker ut till vargens försvar förstås:

Det är inte så farligt med varg, "gamle gråben". http://www.nwt.se/arvika/article953311.ece

Karin Sidenvall (rabiat vargvän!) har över tid gjort ett antal artiklar som slätar över vargproblemen. Kontentan av dem är  att det finns egentligen inga problem med att leva med varg. Det är bara ett attitydproblem hos en del av dem som bor i vargrevir, de måste träna på att bli mer toleranta. ;-).   

De ska träna på att bli toleranta när vargen tar lille Texas-hunden fyra meter från matte på gårdsplanen i Smolmark utanför Årjäng och släpar honom hjärtskärande skrikande in i skogen medan husse och matte springer förtvivlat springer efter. Ursäkta Karin Sidenvall, men det är mer än ett attitydproblem när de drabbade i intervjun säger att det kunde ju ju ha varit lilla dottern som var ute istället  när den hungriga vargen kom. Då är det ett politikerproblem, ett problem med att de beslutande politikerna  blivit stendöva och stenblinda för människors verklighet och vardag. (Och möjligen också Karin Sidenvall! Hur har Du det med empatin för medmänniskorna?  Räcker den bara till varg?)

Det är den svenska regeringen som fattar beslut om hur mycket varg vi ska ha i Sverige och var de ska finnas. Det skulle ha kunnat vara riksdagen också, men nu har regeringen struntat i riksdagsbeslutet om tak på 210 vargar och vargjakt och gått vidare på egen hand tvärs emot. Det är alltså regeringen som beslutat, inte EU, inte riksdagen, inte jägare, inte markägare.  Regeringen kan inte skylla ifrån sig. Ansvaret är tydligt och klart och det hjälper inte att Annie Lööf, tilltänkt ny partiledare i C, försöker skylla på EU. Det är inte EU Annie, det är vår egen regering med en C- miljöminister i spetsen som drivit fram det här beslutet i intern kohandel med de andra Allianspartierna.
http://annieloof.se/2011/08/eu-ska-skita-i-svensk-rovdjurspolitik-lokalt-inflytande-a-och-o/#comment-6828

Och vi som stod i valstugorna de senaste två valen och uppmanade människor på landsbygden att rösta på C för att vi äntligen skulle få in en bra rovdjurspolitik i regeringen, får nu gå med skämskudden.   Det borde regeringen göra också.