Det gick bra.
Högtiden avslutades i kyrkan. Efter begravningen åt vi en god lunch tillsammans i församlingshemmets vackra sal. Det blev en fin stund. Det fanns sorg med förstås som en kuliss, men samtidigt log jag lite inombords åt att om det är något vi har gemensamt så är det en sotig humor som funkar i alla lägen. Kanske till och med ett arv efter modren. Det måste vara tillåtet att låta sorgen kontrasteras med glädje, två sidor av samma sak.
Det värmde att höra prästen läsa upp kondoleanserna. De var överraskande många. Jag hade inte trott att det skulle finnas mer än någon enstaka. Som jag skrivit förut så har ju vännerna och släktingarna gått före, den ena efter den andra, när någon hunnit bli nästan 93 år gammal som min mamma. En tacksamhetens tanke till alla Er som skickat bidrag till olika välgörande ändamål till mammas minne.
Ni som har varit med förut har helt rätt, det känns bra att det är över nu, det blev ett fint avsked. Att det ösregnade hela tiden var logiskt, klart att himlen också gråter när en god människa lämnat oss.
Kloka ord från en klok kvinna, och henne tycker jag mycket om!!!Kram
Ingrid: Tack, Din omtanke fanns med hela vägen.
Förstår att det känns skönt att den dagen är förbi. Skönt att dagen kändes så "rätt" för dig, det är en dag du alltid kommer att minnas.
Nu efter begravningen kan du fortsätta att lugnt sörja i din egen takt. Vad skulle din mamma ha sagt för att trösta dig? Fortsätt att lyssna på henne. Hon lämnar dig inte. Kram!
Skönt att begravningen blev bra och att Du nu kan gå vidre till nästa steg, vardagen. Där har vi också våra minnen och jag vet inte hur Du funkar men jag tycker vardagen är skön just för att vi då får minnas.
Vad skönt att det gick bra!
Dotter går ju andra året på konstskola och man ser att det blir mer och mer resultat från utbildningen.
Skönt att det gick bättre än du trodde på begravningen.
och att den blev så fin som du önskade och att det blev ett fint avsked.
Kram
Jag tänkte verkligen på dig...skönt att det gick så bra det nu kunde...Kramar!
Trolda - God förmiddag!
Så bra att det blev en ceremoni som du är nöjd med och visst måste man ha humor med i alla livets skeden. För mig och min mamma och systrar var det nog vår galghumor det som "räddade" oss efter den katastrofala begravningen min pappa fick. Prästen hade sannolikt börjat bli dement och var helt oämplig visade det sig. Vi skrattade inte då, men efteråt var vi bara tvugna.
Nu får du ta dag för dag, det blir jobbigt på ett annat sätt, men samtidigt så kan det kännas gott att få tänka, minnas...
Alla: Tack för Era goda tankar och delade erfarenheter. Det blir påtagligt att begravningen verkligen är ett avsked, både formellt och känslomässigt. Jag är glad att den blev som jag önskade. Just då hade jag inte orkat med om organisten spelat falskt eller om prästen hade svamlat. Sedan hade vi säkert efteråt kunnat tackla det också genom att skoja om det. Nu är begravningen över och vi går vidare känns det som, både med det praktiska och med sorgearbetet. Jag måste ju på något sätt vänja mig av med att börja gråta så fort jag går förbi fina St Pauler i någon affär. Under många år så har jag köpt fina blommor åt min mamma och det var särskilda sorter som hon tyckte mest om.