Deprimerade barn...
... ska man forska på. Man konstaterar redan innan man börjat forska, att 10-årsåldern är viktig för hur barn framöver kommer att uppfatta sig själva i förhållande till omvärlden. (Var man nu har fått det ifrån? Varför inte 9-årsåldern, eller 8-årsåldern, eller 1-årsåldern rent utav?)
Hypotesen är att barns förhållande till föräldrarna är avgörande för hur barn ser på sig själva och för depressioners utveckling antar jag. Det blir ju ofta vanskligt när media ska tolka forskning, jag håller med Anne.
Jag antar att skulden som vanligt kommer att falla tung på barnens mammor. Det mesta som är ont brukar vara mammors fel, medan goda faktorer brukar delas lika av alla andra.
Det här ska bli intressant att följa. Depressioner hos vuxna har beforskats rätt så rejält tror jag, bl.a. av det skälet att man ansett det vettigt att erbjuda medicin till dem som lider av depression och ångest, för att de ska slippa lida / ta livet av sig.
Men depression hos barn har inte ens kallats depression utan de barnen har betraktats som.... ja vad då? Skoltrötta? Problem i familjen? Störningar i föräldrakontakt? Jag blir, nu när jag skriver, osäker på om depression hos barn ens har erkänts som ett fenomen. Går alltså ett antal barn omkring med depression utan att få adekvat hjälp? Skulle de kunna bli hjälpta av medicinering också? Vilket ju bevisligen en del vuxna blir (ok inte alla!). Eller terapi? Och lidandet? Och ångesten? Lider barn av det också, precis som en del vuxna, utan att ens kunna ta livet av sig för att slippa undan? Har ingen frågat dem hur de mår? Eller finns det inte depression hos barn, enbart hos vuxna? Ja, jag vet då rakt inte hur det förhåller sig. Mina tankar härvidlag är helt osorterade och för närvarande utan tendens.
Visst finns det depressioner hos barn och inom psykiatrin är det känt. Även om det är länge sedan jag arbetade inom det området så vet jag att det är inget okänt fenomen. Intressant dock, med utökade kunskaper, för precis som du så vet jag inte hur de behandlades ens på den tiden det begav sig. Till mitt försvar så kan jag säga att jag arbetade inom vuxenpsykiatrin och aldrig inom barnpsyk.
Jag har många gånger funderat på vad som skulle ha hänt om Freuds idéer hade blivit förkastade. Om vi istället för att skylla allting på vår barndom sökte svaret någon annanstans. Eget ansvar i kombination med annat är det som jag är ute efter egentligen. Kanske mycket biologiskt som sammansättningar i hjärnan, möjligheter att skapa nya spår och så vidare. Jag själv tror mycket på den biologi om jag ska vara ärlig. Sedan blir man ju påverkad av andra människor i livet också...men jag tror att det har fått lite FÖR stor plats...
Mia: Hur hanterade man depression hos barn?
Marie: För mig känns det instinktivt som om alla människor är födda med en viss psykisk skörhet, alltså inte antingen eller, utan att vi alla finns på en skala någonstans från nästan orubblig maskrostyp till dem som går i golvet vid minsta påfrestning. Sedan kan den skala ändras lite med miljöpåverkan åt positivt eller negativt håll. Men det verkar ändå som om en del människor tål de värsta umbäranden under sin uppväxt och ändå blir lyckliga harmoniska vuxna, medan andra kan ha det fantastiskt förspänt på alla sätt men ändå förblir olyckliga och ångestfyllda. Varför jag tänker så vet jag inte. Kanske efter att ha följt så många barn genom livet, barn som jag lärt känna som små. Men det handlar bara om instinkt, inget sakligt vetande.
Ja, det är just så jag menar. Det är väl därför jag är så skeptisk till den genomslagskraft Freud har haft i samhället. Om vi nu leker med tanken på att Freud hade fel innebär ju det är många som ska bli hjälpta genom psykoterapi faktiskt inte blir det. Risken är ju att människan blir stjälpt istället för hjälpt, vilket ju inte tanken. Nej jag är nog mer inne på att man ska försöka utveckla psykiska redskap till människor som de kan ta hjälp av när världen rämnar. Olika redskap till olika människor helt beroende på vad de anser sig behöva hjälp med. Hoppa över det där med barndomen...den går ju ändå inte att göra om. Ge behövande vad de behöver istället för att fungera någorlunda bra i framtiden. Så tänker jag...
Om vissa psykiska problem anses bero på kemisk inbalans i hjärnan, varför skulle då inte barn kunna drabbas? Kanske provoceras problemen under puberteten för deprimerade tonåringar är knappast något okänt.
Psykoterapimetoder verkar det nästan finnas 13 på dussinet av, HUR ska man veta vad som bäst lämpar sig för en enskild individ?
Ja, inte vet jag men jag håller nog med dig om skörhetsskalan. Kanske är det "lätt" att säga så när man själv förefaller tillhöra den robusta konstruktions-modellen, men det är ju uppenbara skillnader på folk.
Marie: Freud har ju legat som en grund i psykologin under ett antal decennier, men nu finns andra alternativ, bl.a. en del inriktningar som inte fördjupar sig i barndomen utan som försöker utgå från nuläget och hitta vägar framåt som bär. Jag tror ju att människor i alla åldrar kan tränas att hantera sin skörhet bättre, även om inte är möjligt för alla.
Anne: Detta med kemisk obalans talar ju för att åtminstone en del av problematiken är medfödd.
Liksom med mycket annat finns nog inga enkla sanningar utan det är ett komplext samspel mellan olika faktorer som inbördes påverkar varandra. Och den egna viljan att finna alternativa lösningar, nya strategier är en faktor att räkna med.
Jag skrev att jag är okunnig i behandling av depressioner hos barn. Jag har aldrig arbetat inom barnpsyk.