En sista hälsning Rut.
Mina tankar finns hos Dig idag Rut, när Dina närmaste följer Dig till den sista vilan på Skogskyrkogården kl 13.30., Du min bloggvän sedan flera år tillbaka
Hos mig kommer ett ljus att brinna till Din åminnelse under dagen.
Vila i frid!
"På fäbodtrappan.
Kvällen ljum för årstiden. Naturen har iklätt sig sin vackraste skrud, sprakande av färger.. Himlen är hög och klar och alldeles mörkblå, så som den bara är på hösten med några små molntappar som sakta seglar bort mot horisonten.
Jag sitter på trappan och rensar lingon medan jag då och då tittar ut över sjöns lugna vattenspegel där fisken slår och gör små ringar på vattnet och några änder simmar ute i vassen och gör idyllen fullständig.
Tidigare på dagen har jag varit ute på holmarna och plockat dagens skörd, det har varit ett bra lingonår i år, stora, härliga bär som frosten ännu inte gjort någon skada.
Medan jag sitter här och låter skogens röda guld rinna mellan mina fingrar går tankarna ofrivilligt tillbaka till de tider för inte så längesen, då här var en levande fäbod. Då alla stugorna här på vallen var befolkade under somrarna, kossornas bjällror pinglade runt om i skogarna och fäbodkullornas lockrop skallade över åsarna. Min svärmor var en av dem som på vårarna drog den milslånga vägen med barn och kreatur från hembyn. För att sedan bli kvar hela sommaren med sina djur. Dagarna fördrevs med arbetet med djuren, korna fick gå fritt i skogen och som regel kom de tillbaka till kvällen till mjölkningen men ibland kunde någon komma vilse och då fick man ut och söka. I svamptider hörde det till vanligheten.
Så skulle smör och osttillverkningen ha sin gång, bär och svamp plockas att lägga till vinterförrådet.
Barnen hade härliga dagar med bad och fiske och med att ströva i skogen och gå på upptäcksfärder. När höstkvällarna blev alltför mörka var det dags att vandra vägen tillbaka till hembyn med feta djur och solbrända ungar och med ost och smör i bagaget.
Många av de små stugorna har nu byggts om eller renoverats men de gamla gårdsnamnen lever ännu kvar. Skinnars, Skommars, Nubbis och Smångs är några. Vårt ställe heter Göras efter Göras-Olle Ersson och vi har nu ersatt det gamla grå inrökta pörtet med en timmerstuga där vi tillbringar mycket av vår fritid till vederkvickelse för både kropp och själ.
Det är gott om fisk i sjön och bara detta att få ro ut med ekan och landa på en holme och bada eller som nu plocka bär är avkoppling nog.
Man kan också förirra sig in på de gamla fä-stigarna som ännu kan skönjas inne i skogen och med ens få känslan av att befinna sig i sagans underbara värld. Mossa hänger i stora sjok från grangrenarna och det är dunkelt inne bland träden, var som helst kan man tänka sig en trollgubbe hoppa fram. Blötmyrar finns det gott om där ibland gynnsamma år kan finnas hjortron, men där dimman ligger tät om kvällarna och man kan föreställa sig älvor tråda sin dans. De gamle har berättat om mystiska ting som hänt i skogarna, om knytt och oknytt som levde i folktron och som jag gärna väver in i vildmarksromantiken. Det hör liksom till en sådan här en plats.
Det börjar bli sent, skymningen kommer krypande och det mörknar ut över ut över vattnet, myggen har gjort sig påminda ett tag medan jag suttit här och drömt. Det är dags att gå in och tända fotogenlampan om jag vill fullfölja lingonrensningen. Men jag tror den får anstå och i stället tända brasa. Sitta i dess sken, se den brinna ut och fortsätta drömma om mystiken kring en sätervall allt medan kvällen övergår i natt."
Jag såg ljuset du tänt idag, det var fint!!Hos oss brinner ett ljus varje dag för min kära lilla syster, kan inte fatta att det snart gått ett år. kommer på mig då och då med att tänka...det måste jag berätta för Jessica, men jag är ändå övertygad om att hon är med oss hela tiden.Hon sitter nog på sin regnbåge och dinglar med benen oss ser på oss......
En bit kvinnohistoria har gått ur tiden, men minnena finns förstås kvar. Jag läste Ruts blogg sporadiskt och önskar henne också "Vila i frid".
Tack för att du lät Rut berätta så fint. Henne ska vi aldrig glömma. Det var på Ruts blogg jag hittade dig.
Mina tankar går också till Rut,
och det känns tomt att hon inte är här bland oss bloggare längre.
Tycker att hon var en fantastisk kvinna,
och tänk att sitta och blogga och vara över 90 år gammal...
Jag beundrade henne mycket och saker hon skrev,
och det var så mysigt med hennes besök i min egen blogg.
Saknar Rut.
Men hon har det nog bra där på andra sidan,
och jag tror att man möter sina nära och kära där en gång när den dagen kommer.
Och tror att det även gäller bloggvänner.
Kramar
Ingrid: Det känns på något sätt naturligt att tända ljus för att minnas dem som gått bort. Jag förstår att Du gör det för att minnas Din syster.
Hoppas Du mår bättre i morgon och inte har så besvärligt med hostan och febern.
Vi saknar Dig förstås.
Mia: Ja, saknaden efter Rut blev mer påtaglig än jag hade trott. Man lär känna människor "bloggvägen" på något sätt när man har en dialog som löper över flera år, någon / några gånger i veckan.
Lena: Aha, det visste jag inte. Att Du hittade mig hos Rut. Vi var många som kommenterade där. Och kommenterar. Jag tror att det är över 80 kommentarer på det sista inlägget som Therese gjort efter Ruts bortgång.
Inger Maryissa: Ja, om man inte skulle tro på något slags fortsättning så vore livet lite märkligt.