Lärare ska vara behöriga och bra!
Man är naturligtvis ute på helt fel spår här som sätter likhetstecken bra lärare och ingen utbildning. Lärare ska självklart vara både utbildade och bra. Det finns ingen anledning att slopa kravet på utbildning bara för att en del lärare inte klarar av jobbet eller för att lärarutbildningen har brister.
Det finns några alltvarliga problem i det här sammanhanget, en kedja av orsakssamband som man måste kunna se för att förstå vad som hänt och händer.
Riksdagen fattade beslut om att kommunalisera skolan och att börja göra skolan till "en Mädchen für alles". Det var inte längre klara kunskapskrav som gällde, "ska" ersattes med "bör". Och skolan / lärare fråntogs verktygen för att skapa arbetsro. Då försvann från en dag til en annan många lärares arbetsglädje. Detta finns dokumenterat i undersökningar.
Tillsammans med den dåliga löneutvecklingen som följde på det så lyckades man skapa en skola som ofta var en dålig arbetsplats både för lärare och elever. En dålig arbetsplats är inte attraktiv, allt färre sökte lärarutbildning, antagningspoängen sjönk, lärarutbildningarna fylldes inte, de som antogs var i allt högre utsträckning människor som kom in på lärarutbildningen som andra - eller tredjehandsalternativ. De hade alltså egentligen velat bli något annat än lärare. Det borgar inte för hög motivation i jobbet.
Där finns behov av åtgärder som förändrar i positiv riktning och i stora drag tror jag att Björklund är på rätt väg, även om jag inte håller med om allt i hans politik.
Sen måste man inom skolan kunna göra sig av med lärare / rektorer / skolchefer som inte håller måttet, oavsett om de har rätt utbildning eller inte. Det är för mycket som står på spel för att det ska daltas. Och där finns det utrymme för en intern diskussion inom lärarfacken huruvida man ska fortsätta att kräva att en arbetsgivare ska tvingas behålla anställda som inte klarar jobbet trots stöd från arbetsgivaren. Det ska inte krävas stora avgångsvederlag för att kunna avskeda personer som hamnat på fel plats. Anställda som har problem att sköta jobbet ska givetvis i första hand få stöd som kan krävas av arbetsgivaren i form av exempelvis fortbildning / tillfällig handledning / omorganisation av arbetsplatsen, men om inget hjälper så måste det finnas en bortre parentes.
Jag skrev ett eget inlägg som berör detta istället för att kommentera här, jag tänkte att min kommentar möjligen hade blivit för lång...
Att du orkar engagera dig i värmen? Men du blir väl som jag lätt förargad över att så många vet så lite om dagens skola.
En enkel åtgärd är att stoppa de lärarstudenter, som inte är skolmogna. Inte sista terminen utan första. Men till det krävs civilkurage och den varan är det ont om.
Får Björklund fortsätta tror jag att han har möjligheter att förändra till det bättre. Vi får se hur det går, men det tar tid.
Marie: Jag förstår att detta är en fråga som engagerar Dig också som nyutbildad lärare. Jag ska gå in och läsa.
Lena: Jag tycker inte att skolan ska få bli ett reservat inom något område, inte heller när det gäller utbildning av personalen. Adekvat utbildning krävs inom alla andra sektorer och skolarbete är också ett proffsjobb, även om alla människor har gått i skolan och en många säkert själva tycker sig kompetenta att bli bra lärare utifrån den erfarenheten. Åtminstone känns det så när man möter mindre genomtänkta artiklar som den här. Himla korkad ledare i en så stor tidning!
Klokt skrivet. Jag håller med om allt, utom det där med Björklund. Jag tycker att det är för mycket polistakter över hans förslag till åtgärder, jag tror inte att det är en framkomlig väg. Altså har jag en liten fråga kring vilka "verktygen för att skapa arbetsro" som försvann var?
Han har förmodligen bra förslag också, men jag tenderar att räkna bort personer som föreslår polishämtning av skolkande elever... lite dumt av mig (men mycket dumt av honom, tycker jag).
Ett exempel där jag håller med är skippandet av undantag från sex- och samlevnadsundervisning mm, så jag är inte helt oresonlig :-)
På Maries blogg skrev jag en kommentar om detta, och eftersom jag är lat i värmen orkar jag inte formulera mig igen utan friserar lite bara :-)
Jag tycker att de missuppfattar undersökningen en aning. Det har varit väldigt mycket skolbashing de senaste åren. Smutskastning av en skola som faktiskt är en av världens bästa (även om det naturligtvis finns saker som inte är bra, och sådant som kan bli ännu bättre). Men på vissa punkter tycker jag att de har rätt. När jag läste till lärare var det många av mina medstudenter som jag inte skulle vilja ha som kollega eller lärare till mina barn. Oengagerade och bara intresserade av att ta sig igenom utbildningen med minsta möjliga insats, bidrog inte på seminarier och hade en väldigt omogen inställning till sina studier (vad kommer på tentan? så frågade några faktiskt). Så en poäng har de att utbildningen är inte det enda saliggörande, universiteten är för fega (för ekonomiskt sinnade) för att avråda/underkänna olämpliga lärare. Jag kan dra exempel både från studiekamrater och barnens lärare på olämpliga, utbildade lärare, men då går det kanske att identifiera dem…
Att göra sig av med medarbetare som inte håller måtten borde väl alla arbetsgivare kunna göra sig av med. Tror du att det finns något gammalt skollärare-präst- läkarrockstänk kvar i samhället? Bidrar det till att man inte förmår konstatera när medarbetare i dessa sammanhang suger på modern svenska?
Zoot: Barn behöver både ramar och kramar, det är jag helt övertygad om. Det ena utesluter inte det andra, vilket man ibland kan tro när man läser kritik mot Björklunds försök att skapa arbetsro och trygghet i den svenska skolan.
Det finns mycket som är bra i svensk skola, men just detta med arbetsro och trygghet varierar väldigt mycket från en klass till en annan. Det hänger på den enskilde lärarens förmåga att skapa en bra atmosfär. Det borde inte vara så slumpmässigt, utan det skulle finnas redskap (stöd från skolledning, stöd i lagstiftning, mer om detta i lärarutbildningen) för att sätta en bortre parentes för elever som stör andras arbete och som gör skoltillvaron otrygg för både barn och vuxna.
Det måste ju också vara tillåtet att organisera undervisningen så att det finns små grupper för elever som inte orkar med stora klasser. Det borde också vara så att man organiserar skolan utifrån ett barnperspektiv där det inte blir så rörigt med stora klasser och flera olika lärare som redan små barn ska springa emellan. Det bäddar för otrygghet och en aggressiv stäming bland eleverna. Den sociala positionen ska erövras på nytt i varje ny gruppkonstellation som barnen hamnar i, det blir mer tuppfäktning än samarbete och arbetsro.
Inga M: Jag håller med på det stora hela. Arbetsron är ett stort problem på många(?) håll (här blir jag lite sur på B igen, jag tycker att han svartmålar, på de flesta håll är det inget stort problem). Jag håller däremot inte med B om medlen för att nå arbetsro. Så här ungefär: Jag tror att vi istället för straff och yttre disciplinering, som jag tycker att han förespråkar, behöver ta oss mer tid till att bygga relationer med våra ungdomar i skolan. Om de ser dig som en människa som ger respekt och är värd respekt, och inte som det där konstiga djuret "lärare" som representerar en "skolmakt", så får du inte så stora problem. Det är i alla fall min erfarenhet. Tid, och därmed personaltäthet, samtalsmetoder (motiverande samtal/ -intervju t.ex.) blir då viktiga redskap i skolan. Altså tror jag inte på att ämneskunskaper och didaktik är det enda en lärare behöver utbildas i, kanske inte ens det viktigaste (oj, nu tog jag i rejält, men låt gå för stunden ;-) ). Jag försöker mig på ett slagord: Fler "människor" i skolan och färre "skollärare"! Mer ämnesöverskridande och mindre fragmentiserat! :-)
Anne: Jag hör ju till dem som kan tänka mig ett slags formaliserad utvärdering av lärare. Den skulle kunna göras genom en sammanvägning av föräldrars, elevers och chefers synpunkter på utfört arbete. Och dessutom ta med resultaten av nationella proven under en längre tid.
Zoot: När jag skriver att lärare ska vara välutbildade så menar jag just detta att lärare ska kunna lärarhantverket, inte bara ämnena, även om det också är ett oavvisligt krav.
Lärarhantverket handlar väldigt mycket om just det som Du beskriver, att skapa kontakt med enskilda elever, inte bara de som utmärket sig utan också den stora tysta massan. Som fungerande lärare behöver jag en osynlig tråd till varje elev, en kontakt som i grunden är positiv. Den måste byggas först innan jag kan börja kräva regelföljsamhet av den enskilde eleven. Eleverna måste följa mig för att de vill det och känner respekt och att vår positiva kontakt är värd nåt, den är nåt som vi inte vill förlora någon av oss.
Allt detta är vi nog överens om. Men sen kommer vi till skiljepunkten oss emellan. För mig råder inget motsatsförhållande mellan detta förhållningssätt till eleverna och att det finns en tydlig yttre ram som anger vad som är tillåtet och vad som inte är tillåtet. Den ramen innehåller först och främst regler som handlar om hänsynstagande till andra elever och andra vuxna på skolan. Det är regler som måste, inte bara finnas, utan också att skolan har makt att se till att de efterföljs, och gör det oavsett hur läraren och klassen är. Det får inte var så olika från klass till klass, det måste finnas ett klart förbud mot att elever är systematiskt elaka mot andra elever eller mot vuxna på skolan. Men det handlar också om att alla har ett ansvar för att miljön på skolan är trevlig och där kommer kepsar och vardagsspråk och vardagsuppförande in. Här gäller det att få med både elever och föräldrar i hur man vill ha det.
Fortfarande tycker vi likadant om hur skolan ska se ut. Hänsyn och respekt mellan ungdomar och lärare, åt alla håll. (Kepsar har jag inget problem med, förstås. De hindrar ingen inlärning vad jag kan se.) Vilka medel behöver vi som vi inte redan har, och som inte bygger murar mellan personal och ungdomar? Jag hinner inte skriva mer nu, jag vill seriöst och jättegärna veta mer om hur du tänker. Jag tycker nog att det vi ser av problem i skolan är en del av ett samhällsproblem, ett systemfel. Men som sagt, inte tid nu och på några dagar. Ha en fortsatt fin sommar, och du: städa sedan när det blir fulväder!
, rätt som det är dyker jag upp igen ;-)
Det finns säkert ett antal medel att ta till för att sätta upp ramar runt arbetsro och uppförande i skolan. Några kända som inte behöver vara helt fel är;
-något slags betyg i hur eleven uppfört sig tillsammans med vuxna och barn på skolan (social kompetens
-skriftliga varningar för att markera att betyget i social kompetens är i fara
- avstängning från undervisning kortare eller längre perioder
- flytt till annan skola, annan klass, annan grupp
- föräldrar kanske borde kunna "dömas" till att vara med sina barn på skolan någon eller några dagar
- föräldrar blir skyldiga att ersätta materiell skadegörelse ekonomiskt eller med eget arbete.
- kunna tvinga elever att delta i kortare utbildning i empati / social kompetens anordnad av skola + soc
- kvarsittningar efter skolans slut eller före eller på raster vid exempelvis sen ankomst eller glömda läxor.
Men det finns säkert andra åtgärder också att sätta in som jag inte har tänkt på.
Men parallellt med det här ska givetvis andra åtgärder in enligt åtgärdsprogram; på individ- grupp och organisationsnivå som vi har idag.
Sen blir jag ju nyfiken på vad Du menar med samhällsproblem / systemfel i vårt samhälle. Kan Du förklara?
Jag har svårt att se att man någon annanstans i samhället idag (arbetsplatser, föreningsliv, familj, släkt, vänner och grannar osv) accepterar så dåligt uppförande och så mycket elakheter mellan människor som just i skolan. Skolan är på väg att bli ett reservat för dåligt uppförande.
Ok, lite funderingar igen. Betyg i ordning och uppförande är jag tveksam till, personkemin och liknande kan spela för stor roll där, det är min farhåga. Hur ska betygskriterierna se ut? Det går kanske, men är inte risken för subjektivitet för stor?
Avstängning, bara i extrema fall och kort, för att lösa akuta problem.
Det känns som om de åtgärder du funderar på är till för extrema fall? Där har ju skolan ett problem, ett dilemma, när strafflagen egentligen är tillämplig, för misshandel och trakasserier o dyl, och vi samtidigt har en skolplikt. Kanske är det här jag tror att de disciplinerande åtgärderna är kontraproduktiva, de "extrema" ungdomarna bekräftas bara i sitt utanförskap (som har sin grund i det jag tycker är ett systemfel i samhället, sociala klyftor och utslagning, ojämlikhet osv). Mer funderingar en annan gång.
Zoot: När det gäller betyget i ordning och uppförande så skulle en sänkning av det betyget förr föregripas av skriftlig varning som måste tas hem och skrivas på av förälder. Tre varningar måste man ha för att få sänkt betyg tror jag. Det skulle kanske förhindra att personkemin får allt för stort utslag och föräldrarna får chansen att gripa in i tid. F.ö. så är risken för subjektivitet alltid stor i skolan men vi måste ändå våga bedöma och säga ifrån. Vi kan inte avstå av rädsla att det ibland kan bli fel. I allt umgänge mellan människor så måste det finnas en felmarginal.
Nej jag tycker inte att alla mina förslag är för extremfallen, kvarsittning kan drabba alldeles vanliga men försumliga elever, elever som inte har förstått att skolan också ska lära ut ansvarstagande för egna studier. Det står mycket klart i läroplanen.
Sen om hur vi ska behandla elever som uppträder kriminellt i skolan därför att de far illa. Om jag för en enda sekund trodde att det hjälpte dem att stryka medhårs hela tiden så skulle jag vara en förespråkare för det. Men gå till våra fängelser och fråga internerna där vad de tycker så ska Du få höra. De efterlyser i stort sett alltid att någon under deras uppväxt borde ha dragit ett streck och inte låtit dem hålla på. Det är inte åtgärderna som orsakar utanförskapet, det är de kriminella handlingarna.
Nja, jag tror att sociala orättvisor är en grogrund för tex kriminalitet (därmed inte sagt att det inte finns ett personligt ansvar, det är en förklaring, inte en ursäkt) . Altså är det ett systemfel som bidrar till de problem som finns i samhället, och därmed också i skolan.
Zoot: Det är säkert som Du säger att det finns systemfel i samhället och att det bidrar till kriminalitet, men det betyder ju inte att vi ska ge det kriminella / elaka / destruktiva beteendet spelrum, vare sig ute i samhället eller i skolan. Vi tillåter inte stöld, misshandel, trakasserier, mobbning någon annanstans i samhället även om vi ser systemfelen och vi kan inte tillåta det i skolan heller. Skolan får inte bli ett reservat för dåligt uppförande, det enda i samhället. Skolan måste också få skydda sig mot de här individernas dumheter. Systemfelen får vi ta itu med med andra åtgärder och göra det parallellt, men det är inte skolans ansvar.