Årliga hemmafrusyndromet...

... har nu debuterat. När det väl händer så känner jag igen det från tidigare år, ja från varje år. 

(Långt, pladdrigt, filosofiskt och lite skämmigt  inlägg blir det här.  Läs det inte!)

Det blir plötsligt lustfyllt  att faktiskt få tid till att göra fint i huset, städa undan, slänga, torka rent, sortera osv. Hjärnan börjar alldeles på egen hand göra ekonomiska kalkyler för att utröna huvuvida jag skulle kunna bli hemmafru på heltid, skicka in en avskedansökan bara så där och stanna hemma för att fortsätta hålla ordning. Eftersom jag i stort sett aldrig  annars känner det minsta dragning till städskåpet så blir det lite märkligt. Det är en ovanlig känsla och jag kan förstås inte låta bli att fundera på var den kommer ifrån.

Kanske har den en förklaring om man gräver djupt ner i mänsklighetens historia och ställer frågor.

Har det gynnat överlevnad att städa upp runt sig? Jag menar enligt lagen om "survival of the fittest", eller vad det nu heter?

Jo, det har det förstås gjort.

Under den största delen av mänsklighetens historia så har vi människor varit nomadiserande jägarfolk. Vi levde i familjegrupper som flyttade med tillgången på bytesdjur och förvaringsbara ätliga växter, ofta på ett regelbundet sätt utifrån årstiderna. Familjegrupperna var löst sammanhållna i stammar. Stammen samlades med jämna mellanrum för att hitta nya partners åt ungdomarna och för att fira / dyrka gudar förstås  och för att utbyta nyheter (kort och gott skvallra!). Alla de här stamfunktionerna är alltså väldigt fundamentala i våra liv fortfarande, fast vi inte längre har stammar. :-)).  (Eller har cyberbekantskapskretsen blivit vår nya stam? Eller familjegrupp?)

Jag kan inte låta bli att tänka på min lärare i historia på Karlstads universitet, Lennart Berendz. Han betraktade jägartiden som den lyckligaste i mänsklighetens historia. Det var en tid utan sjukdomar, krig och avfallsbekymmer. Avfallet, och därmed sjukdomarna flyttade man ju ifrån hela tiden. Varje familjegrupp hade så stort område som den behövde, liksom varje stam och man bråkade inte med varandra. Forskare har inte funnit några krigsredskap när man grävt efter jägartidens historia, bara nyttoföremål. Människan är ju i grunden ett flockdjur, behöver  alltså leva i ett bestämt livsrum och  i en bestämd hieraki för att må bra. När det blir för trångt runt oss eller när vi saknar en bestämd plats i ett överblickbart socialt nätverk så blir vi aggressiva och vilsna. Titta bara på hur det blir med små barn i för stora klasser i skolan!

Krig, avfallsproblem och överbefolkning kom när någon frusen typ  i järnålderns fimbulvinter  förstörde alltsammans genom att bygga sig en åretruntboning,  rita en gräns runt den och förklara en bit land som sin egendom. Ägande-oskicket spred sig och nu står vi här med facit i hand. Alltsammans är alltså klimatets fel egentligen. Det ändrade sig och vi undrar förstås här på Liane om det kan ha varit G8 som beslutade om den förändringen?  Flera grader lägre temperatur  och fort gick det. Skäms!

Var kommer städlusten in nu då? Jo, det har i alla tider gynnat överlevnad att hålla rent i och omkring sin bostad. Under jägartiden för att farliga rovdjur annars drogs till boningen med lukten av avfall. (Faktiskt åter igen en realitet  för oss som tvingas umgås med varg och björn!) Under jordbrukartiden för att sjukdomar (oftast orsakade av råttor som spred dem!) frodades i soporna. Alltså har de renligaste och mest städlystna människorna haft högre överlevnadsgrad under årtusenden, medan lortsmockorna har successivt rensats ut. 

Hmm... känns lite pyrt att min städlust inte bottnar i att jag är en ovanligt rekorderlig människa, utan i primitiva instinkter från en förgången tid, någonstans finns en liten överlevnads-städ-gen inbyggd i mig, liksom i de flesta andra. Och den finns där tillsammans med partnerskapsgenerna och skvallergenerna och behovet - av - tro- generna.

Sen kan jag lägga till att, när den civiliserade polityren nu långsamt krackelerar, så dyker ytterligare ett urfenomen upp här i huset; det är roligt att laga mat till mannen när han kommer hem från jobbet. Vad det kan bero på har jag inte spekulerat i än. Det borde alltså enligt urtida principer ha varit så att han kommer från jakten på villebråd, men  nu är det vanligt snickeriarbete som gäller och just nu jobbar han inom åka-hem-för-att-äta-lunch-avstånd. Så han serveras lunch med efterrätt varje dag klockan 1 och sedan någon lämplig "aftavâl" vid hemkomst.

Fast till helgen kommer Stockholmssonen hem med flickvänsällskap (tror jag!) och gubben får semester. Då ändrar sig allt, för min man dras inte med städgener från urtiden, han har bara fått med av jägargenerna och de ligger i träda fram till hundsläpp första september.

Kommentarer
Postat av: Gubben

Ler och myser åt denna trevliga betraktelse över primitiva drifters betydelse för omvårdnad om make och husligt pyssel :)

2009-07-09 @ 09:04:30
Postat av: Inga M

Gubben: Hmm...kunde tänka mig att just Du skulle le åt detta! Visa det nu inte för frun bara! Ovan beskrivna omvårdnad är förödande för famljeöverhuvudets midjemått. Han växer stadigt i färdriktningen. :-)

Postat av: Herta

Jag ser det mera som att om man vanligtvis yrkesarbetar och det jättemycket så är det skönt och till och med avkopplande att få saker gjorda där man ser resultat på en gång.

2009-07-09 @ 09:40:35
URL: http://hertabloggen.blogg.se/
Postat av: Thalina

Hahaha det var rolig läsning och jag känner igen mig i det där med städandet och just nu har jag det rent och fint överallt.Ha det gott och tänk på att man behöver vila lite också.Kram Thalina

2009-07-09 @ 10:05:33
URL: http://thalina.blogg.se/
Postat av: Lena

Nog känner jag mig hemma i den tidiga bronsåldern bland de jagande och samlande. Samlandet sköttes av kvinnorna, de som stod för den dagliga överlevnanden. Jagandet ledde då och då till extra proteintillskott och då var det grillfest i flera dagar. Men glöm inte att basen i försörjningen stod kvinnorna för. Äras de som äras bör, för att vi sitter här idag.



Eftersom jag mycket sällan drabbas av städdille så för jag nog vidare den gen, vars ägare flyttade till en annan dalgång när det blev för stökigt. Mina pappershögar hittar ständigt nya vågräta ytor att häcka på och kläderna ger sig också ut på vift.



Passa på att städa nu, för sjutton, så länge lusten finns kvar. Snart skiner solen igen och då drar du ut på sjön igen.

2009-07-09 @ 17:25:28
Postat av: Marie

Aha, då har jag fått en förklaring på mina städaktioner som jag startar med jämna mellanrum, det är alltså bara en fråga om att överlevnadsinstinkten sätter igång ;-))) Jag ska tala om det för min man när han är rädd för att jag ska gå för långt i min städambition och slänga ut honom och Mini också...Jag säger bara oroa dig inte, det handlar bara om att överleva, det har Inga Magnusson sagt! :-D

2009-07-09 @ 21:02:13
URL: http://www.alltiallon.se
Postat av: Inga M

Herta: Just att få avsluta känns väldigt skönt. Till vardags annars så blir all husvård lite halvdant, man är aldrig nöjd med resultatet.



Thalina: Det blir en skön vila sen, med ett gott samvete och rent hus.



Lena: Exakt! Det var därför jag skrev om ätbara växtdelar. Det var kvinnorna som stod för samlandet av dem. Det är inte lika omtalat i historien men har i sentida historia fått en allt större plats. Egentligen borde det inte heta jägartiden utan samlartiden. Det var, som Du skriver, verkligen samlandet av rötter och nötter och annat som höll människorna vid liv under långa tider utan jaktbyte.



Ha ha... det är rätt skönt att slippa städdillet också mellan varven. Jag är inte kroniker på något sätt!

2009-07-09 @ 21:09:42
URL: http://inga.blogg.se/
Postat av: Inga M

Marie: Ha ha.. skyll inte på mig om nu både man och ungar åker ut!



Det är bara så roligt att låta tankarna vandra i filosofiska banor nu när kroppen arbetar för en gångs skull. Det ställer ju inga krav på intellektuell aktivitet precis att skura kakel.

2009-07-09 @ 21:13:42
URL: http://inga.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback