Inga Magnusson

Tyvärr är det ett friskt beteende hos varg, hos varg som inte har några negativa erfarenheter av människor. Och så är det med vargarna i SVerige. De får inte jagas och har därför inte särskilt mycket skygghet för människor. EFtersom man har pejl på en del vargar så har man kunnat följa vargar som har kryssat genom bostadsområden nattetid utan att bli sedda. En varg gick genom centrala Stockholm för några år sedan. Detta är en del av problematiken med varg.



Ett annat dilemma är att varg är ett flockdjur som hävdar revir. Det innebär att de människor som plötsligt finner sig boende i vargrevir får rätt mycket varg runt sig och får se sina liv begränsade när det gäller djurhållning, ridning, hundhållning, jakt, friluftsliv osv.



Den som inte lever i vargrevir har svårt att sätta sig in i problemen. 300 vargar i hela Sverige låter ju inte så mycket, men för dem som bor mitt i vargrevir så är det problem, problem som är svårlösta.

Oj, vad hemskt det som hände hunden, och kan tänka mig att folk där är oroliga för sina husdjur nu.

Ja, många av oss som har hund i vargområden lever konstant med oron för vad som kan hända! Vi försöker informera varandra så gott det går så vi kan undvika vargkontakt. Det sker genom telefonkontakt men också via vargobs som är en internetsida skapad på privat initiativ för att att sprida den här infon vidare till flera.

Det är åtta år sedan vi såg varg första gången ca två kilometer utanför ett litet samhälle i Västmanland. Då höll vi i hunden, för vargen var inte skygg alls utan stod och betraktade oss länge.

Sambon såg varg igen ett halvår senare ute på en åker nån kilometer utanför samma ort.

TT: För åtta år sedan måste det ha varit en ovanlig händelse, då fanns inte så mycket varg i Sverige, men med så där 6 valpar i varje kull så går ökningen snabbt. Trist att det finns så lite kunskap / förståelse på verks- och departementsnivå för hur verkligheten ser ut.