USA eller Sverige???
Det handlar om hans roll som världsmedborgare: pappa inom skogindustrin, alltså hade M. en uppväxt i Sydamerika delvis spansktalande om jag minns rätt nu, delvis i Hallstavik, sedan med jobb åt Ericsson i Italien exempelvis, gift med Rowena med asiatiskt ursprung också världsmedborgare med uppväxt i olika länder och ett litet barn har de tillsammans, jobbar nu i Stockholm hos Ericsson.
-Nej, jag tror inte att han stannar i Sverige för all framtid, säger han om LA-sonen när vi sågs i somras tillsammans med Stockholmssonen på Plaza.
Hans yttrande har stannat kvar hos mig och jag har försökt att inte ta det ad notam. Men det är svårt att låta bli. För den här personen har ovanligt mycket erfarenhet av olika länder och han känner sig hemma överallt. Hans åsikt kan vara välgrundad på nåt sätt eftersom han har gott om erfarenhet av hur det är att flytta från Sverige och komma tillbaka.
Vad säger då LA -sonen om hur det är att leva i Sverige respektive USA efter några veckor här hemma.
- Jag har glömt hur det är att ha ont i halsen. Nu har jag ont i halsen och det har jag inte haft på 6 år! I LA kunde man hosta lite och snuva lite men inte ha ordentligt ont i halsen.
- Det är bra mat här i Stockholm. Jag kan gå ut och äta svensk husmanskost för 75 kronor och få dryck, sallad och kaffe till maten.
- I LA så var det alltid kallt på jobbet. De drog på ACn hela tiden så det var svinkallt.
- Tullverket i Sverige är totalt kaos. De har nollkoll på vad som är invandrare och vad som är återvändare. Ingen vet! Jag väntar fortfarande på att få mina grejer från LA. De borde vara i Värtahamnen nu.
- I USA så är det ingen tvekan om vem som bestämmer vad på en arbetsplats. Folk som misskötte jobbet fick gå på dagen, fast efter några varningar förstås. För- och nackdelar finns det med det.
Kommenterar det sista först; Dålig aretsorganisation och svag arbetsrätt blir en chock för många unga svenskar utomlands. Båda mina flickor har redan märkt av en hel del sånt. Äldsta har tidigare berättat om vänner som "fått gå" från en dag till en annan och trott att det legat något bakom, misskötsel som de inte velat berätta om. I somras råkade hon ut för att det plötsligt anställdes en ny tjej på hennes jobb. Utan förklaring gick hennes arbetstimmar till den nya. Äldsta hade t o m ett anställningskontrakt, men utan facklig organisering på arbetsplatsen betyder ett sådant ingenting. Det som hänt var nog i stort sett att arbetsmarknaden började svikta betänkligt, det blev ont om jobb och i ett sånt läge börjar plötsligt arbetsgivarna att måna om den inhemska arbetskraften. "Gästarbetarna" kan väl dra någon annanstans.
Jättekul att slippa betala skatt, men mindre kul när man plötsligt står utan jobb! Nu är hon mer luttrad, vågar inte räkna med jobb mer än vecka för vecka.
Jag tror också att de som väl börjat vänja sig vid utlandsliv, de är nog svåra att få "hem" på allvar. Min kusin drog på sitt första sommarjobb i England när hon var 14. Extremt, ja! Men jag visste att det var kört med Sverige redan efter den sommaren.
Det ligger något i det. Min äldste bror drog till USA i slutet på 60-talet. Sedan dess har han han bott i Asien och även Europa, men inte i Sverige. Idag är han pensionär och bosatt för gott i USA (tror jag!) Man ska aldrig säga aldrig, men både han och hans hustru är idag amerikanska medborgare.
En barndomskamrat flyttade till Tyskland, gifte sig med en man från nordafrikanskt land (om jag minns rätt). De flyttade till Sverige och bildade familj. Var på väg att dra iväg från Sverige men så hände en "familjeangelägenhet" som gjorde att de stannade här p.g.a av tryggheten och socalt nätverk.
Visst kan "utlandet" locka - men när det krisar är Sverige ganska bra, verkar det som! Men i dagens samhälle så är vi ganska lättrörliga, om vi vill.
Annaa: Intressant att ta del av hur det kan vara på arbetsmarknaden i andra länder. Vi är ju vana vid en rätt stor trygghet här i Sverige, även om den också har sina begränsningar förstås.
Mia: Det är lite som att det spelar inte så stor roll var man bor. Man umgås i alla fall via sms, mms och mail och då kvittar det fysiska avståndet. Märker när barnen är här vilken livlig kommunikation det är med kompisar. Det pågår liksom hela tiden. Jag hoppas i alla fall att LA sonen stannar kvar i Sverige ett bra tag nu.
Tyckte jämt jag var förkyld av den där eländiga ACn, ut i 40-gradig värme, in i kall blåst. Huh!
För mig blev det en stor chock vad gäller semester och ledighet. Vi har otroliga förmåner här egentligen. En annan sak var "drive-by-shootings" som chockade mig.
Jag trivdes jättebra, men insåg ganska snabbt att om jag skulle ha barn så ville jag tillbaka till Sverige. Jag som i tonåren var säker på att jag skulle ut och jobba och resa resten av mitt liv...
Att vi bor i Sverige beror på mig, dels detta med att ha barn som jag upplever något tryggare här, och dels min mamma, jag vill inte vara för långt borta från henne.
Lotten: Känner igen det! Efter första barnet tänkte jag nog att vi skulle ut och erövra världen! :-)
Men synfältet som förälder blir ett annat!
Annne: Det finns en trygghet i Sverige som är vanebildande, helt klart! Jag tycker om den utan att skämmas!