Svar om 9A och ordning i klassen
Exakt, det får inte vara stök i en klass år efter år, alldeles för mycket hänger på den enskilde lärarens personliga engagemang. Det är precis det jag är kritisk mot. Om en klass och en lärare inte fungerar så borde det finnas mekanismer som slår stopp och det direkt, inte efter tre år eller så. Dessa mekanismer borde finnas inbyggda i skolans organisation istället för det här ältandet fram och tillbaka år efter år, där alla skyller på varandra.
Åtgärder ska vidtagas; om det är för många barn med speciella behov i klassen så bör de få den hjälp de behöver, om klassen är för stor bör den delas, om lärararen brister i kunskaper så bör han / hon få fortbildning. Och när det gäller läraren så menar jag inte fortbildning i första hand när det gäller ämneskunskaper för det brukar inte saknas, utan kunskaper när det gäller hur man hanterar en klass / specialsituationer / strukturer eller vad det är som fattas. Det sker lämpligen genom både ren utbildning och någon form av handledning. För återigen detta är sånt som man kan lära sig, det handlar inte om medfödda egenskaper hos de flesta av oss utan om alldeles vanligt proffsigt arbete som görs med en viss medvetenhet. Om det inte hjälper så borde en lärare kunna tas ur tjänst och få erbjudande om annat jobb inom kommunen. Det är normalt sett en arbetsgivares skyldighet att se till att de anställdas kunskaper uppdateras utifrån nya krav.
Jag godtar inte att man bara skäller över att en lärare inte kan hålla ordning. De flesta lärare har inte fått en enda minuts utbildning i konsten att hålla ordning i en klass. Jag har lyckats ta mig igenom 4 lärarutbildningar och inte vid någon enda har man tagit upp detta brännande ämne. Det har inte ens varit möjigt att tala om, det bara sopas under mattan som en pinsamhet. Outtalat ska en lärare kunna hålla ordning men det hänger alltså på att läraren då har medfödda supertalanger eller lyckas lära sig själv med trial and error innan han / hon går under själv. Så slumpartat behövde det inte vara om vi vågade se sanningen i vitögat.
http://www.aftonbladet.se/debatt/article1889521.ab
Intressanta tankar. Det är märkligt just det där att man inte får möjlighet till utbildning och kunskaper om grupprocesser och annat som man som lärare skulle ha oerhörd nytta av. Handledning tror jag rent allmänt vore bra för lärare. Det borde lärarkåren efterfråga mer. Inte bara när det blir problem. Men det har väl ändå hänt lite. Jag tänker på att man idag arbetar mer i arbetslag och inte är så hänvisad till enbart sig själv. För just det att man är själv i klassrummet så mycket tror jag i sig är en faktor som påverkat många lärare. Att man inte har en chans att få sig själv och det man gör speglad av någon annan. Men som sagt jag inbillar mi i alla fall att det är lite mer av utbyte kollegor emellan i dag än när jag gick i skolan.
Inga du har mer än rätt. Vi lärarstudenter får verkligen ingen utbildning i att hantera varken en grupp eller för den delen, barn och ungdomar överhuvudtaget. Vi får läsa litteratur om hur olika klassrumssituationer KAN se ut, vad eleverna KAN tänkas säga och hur "duktiga" lärare KAN hantera situationen (alltid lik brilliant och lyckas alltid lösa ALLA situationer själv). Tyvärr hjälper det inte att läsa ett par böcker om eventualiteter för att bli en duktig lärare. Även när det gäller konfliktlösning är det likadant. Vi får genom litteraturen förslag på vad som skulle kunna hända och vad vi skulle kunna göra. Däremot står det ingenting om vad vi ska göra om nu den tänkta situationen verkligen skulle uppstå och vi agerar helt enligt litteraturen och detta inte fungerar. I våra böcker fungerar ALLTID lösningarna. Tyvärr diskuteras inte heller detta på lektionerna (det hinner vi inte) utan har vi läst ett par böcker så ska vi väl kunna hantera ALLA situationer i skolan och känna oss HELT förberedda på yrket....eller...?
Obegripligt faktiskt... Det där trodde jag var SjälvklarT! tom ordningsvakter får mera utbildning isåfall...
I "privata" företag är det verkligen stenkoll på vad alla gör (och inte gör) - i alla fall där jag jobbar nu. Och om målen inte uppfylls är det riktigt allvarligt eftersom vi har avtal att följa. Och uppfylls de inte går kunden till ett annat företag.
Men när det gäller människor - barn, sjuka och gamla spelar det tydligen ingen roll. Grrrrr*
Jag förstår din synpunkt och visst är det så!Idag har jag ett vidare perspektiv på det som hände då,vid den tidpunkten var jag helt focuserad på mitt barn som inte lärde sig matte och engelska för "normala" lektioner inte fanns,utan bara en skock ungar som bråkade och en fröken som bröt ihop.Det jag reagerade på var handlingsförlamningen och att inte ta till konstruktiva lösningar med hjälp av skolkurator,skolpsykolog osv.Istället blev det de barn med magvärk och försämrade resultat som hamnade hos kuratorn.Verkar som om hon inte hade grepp på hur allvarligt detta var,slätade över det mesta och tyckte att så farligt var det nog inte.Oss föräldrar kallade de till möte otaliga gånger,dessvärre uteblev de föräldrar som verkligen borde ha varit där!Dessa s.k möten var stundtals en ren fars,skolan som bagatelliserade sitt ansvar och föräldrar som var rasande att hela klassen skulle lida för det en liten klick ställde till med.Det var rena mardrömmen att ha sitt barn i skolan faktiskt!Till slut orkade dottern inte mer,var hemma med olika diffusa sjukdomsbesvär i perioder.Denna tid har påverkat henne negativt genom resten av skolgången,bristerna i matte och engelska var markanta och det var svårt att komma tillrätta med sen i högstadiet.Förstår lärarens situation också,men hon var negativt inställd till oss föräldrar som inte accepterade bråken i klassrummet och de lösningar vi försökte få till stånd,bl a att kuratorn är med och observerar dynamiken i klassen ett tag. Vi hade hört talas om det på annat håll och att resultatet blev bra för hon kunde se kärnproblemet och komma med förslag på lösningar.Läraren hade haft problem förut med just mellanstadie-klasser,så detta var ju inget nytt....Kan säga att jag som förälder kände mig maktlös inför hela situationen,kollade upp andra skolor men det blev lång resväg,min dotter ville inte i slutänden sen förlora sina kompisar och börja i en ny klass, i en annan statsdel.Ja det var 2,5 tuffa år för oss alla inblandade!Svårt att få till lösningar på problemet...Hoppas din dag blir bra!
Helena: Förr tror jag att man fick en hel del av den här grundläggande lärarkunskapen från metodiklärare. De var ju ofta äldre, erfarna lärare. Metodiklärarna är borttagna idag till förmån för praktikskolorna och tid för en mer vetenskaplig förankring i utbildningen.
Jag tror att man inte behöver mer teorier omkring ämnet "hur hålla ordning på klassen" utan mer av konkret stöd, typ obligatoriska uppgifter under praktiktiden.
Sedan en del av den utbildning som skådespelare får; hur hålla fast uppmärksamheten hos en publik, med kroppsspråk, tempo, röst, tystnad osv.
Alltiallon: Trist att det fortfarande inte är viktigt i lärarutbildningen! Testa att ta upp detta i Din utbildning och se vilken reaktion Du får! Det kanske anses lika pinsamt att prata om nu som för några år sedan då jag försökte. Innan Du börjar jobba, eller inför en praktikperiod, så kan Du höra av Dig till mig så kan jag ge en del tips som Du kan testa att använda, sånt där som vi gör men aldrig pratar om utåt att vi gör. Det är ju som sagt ofta egna uppfinningar och egna hopkok av knep eftersom det har hängt på egen uppfinningsrikedom.
Josephine: Tyvärr verkar det ibland som om Du har rätt. Visst är det konstigt.
Kerstin: Tack min dag har varit excellent! Ska berätta mer så smnåningom.
Den situationen Du beskriver borde inte få förkomma.Jag förstår att Du är arg och besviken och att Din dotter fick stora kunskapsluckor som sedan varit svåra att reparera.
Det är alltid rektors och skolledningens ansvar att se till att man kommer fram till lösningar för alla inblandade. Föräldrar och barn och lärare har vare sig ekonomiska resurser eller överblick nog att göra det på egen hand och som sagt, det hjälper föga att alla inblandade börjar skylla på varandra när det yttersta ansvaret ändå ligger ett snäpp högre upp. Du får ha en trevlig helg!
Jag har ju tidigare relaterat till en god vän som är lärare på en av landets lärarutbildningar, ett universitet i mellansverige där rekryteringen till så vitt jag förstår är framförallt regional, många studenter är lite äldre. Hon tar regelbundet upp ett delikat problem; så många studenters motvilja mot att tala inför grupp! Vuxna kvinnor som vägrar att stå upp och redovisa muntligt inför sin studiegrupp. Det blir regelbundet ämne för konflikt, studenter som försöker slippa, hon som kräver. På frågan "men hur ska du kunna hantera en klass om du inte har övning i att tala inför en grupp" så säger de "det är skillnad, det är en annan situation". Så mycket valhänthet som man stött på när det gäller att hålla i föräldramöten som jag stött på så tror jag henne. Ja visst det är också en annan situation, också skillnad, men allt kan inte vara skillnad. Jag vägrar tro på att en lärare som inte kan hålla en enkel föredragning för vuxna kan vara en lärare som barn lyssnar till.
En annan sak som jag nog förmodligen också varit inne på ett antal gånger är många lärare och föräldrars oförmåga att prata om de verkliga problemen i en klass. Jag vet många föräldrar som gått från sådana möten med en fullständigt felaktig bild av situationen efrtersom det pratats runt och allmänt som det blir när t ex inga namn får nämnas. Jag har hört uttrycket "pratig" till leda när det har rört sig om allt från enstaka elever med koncentrationsproblem till öppna bråk mellan olika grupperingar i klassen.
Ofta är det precis som i 9A också där de ordinarie lärarna höll sin klass om ryggen och pratade om fantastiska resultat fast motsatsen var lättbevisad. Alla är så gulliga, så fina, kan så mycket. Självbevarelsedrift kanske?
Ibland undrar jag om inte den svenska skolan tar för stor bit i sin mun. Du tar upp den något absurda cituationen med å ena sidan individualismen och å den andra de nationella proven och storgrupperna. Jag kan ösa på vidare med alla underliga uppgifter som jag sett dansa förbi under åren. Uppgifter som de flesta normalbegåvade barn inte haft baskunskaper och erfarenheter nog att kunna klara på ett rimligt sätt. När vi pratade om skolan ikväll sa ena dottern "Jag tror ett stort misstag med den svenska skolan är det där att man fått för sig att det ska vara så förbannat roligt mitt uppe i alltihop. Svenska barn tycker ju inte det är roligare i skolan än barn i länder där man har mer gammaldags pluggskolor."
Här finns mycket att tillägga. Som vanligt.
Annaa: Det är det jag är ute efter, man måste ta med i beräkningen att en lärare faktiskt har ansvar för att kunna hålla ordning på 20 -30 elever samtidigt och att ge undervisningen den struktur som behövs för att fungera. Då räcker det inte med att gå in och "vara sig själv" som det brukar heta. Vi skulle behöva mycket mer träning i att agera framför en grupp på ett bra sätt och det låter förfärligt om en blivande lärare inte ens vågar redovisa inför den egna studiegruppen.
Jag blev jätteförvånad när jag hörde de ordinarie lärarna på TV-skolan beskriva eleverna som snälla, duktiga och högpresterande. Men en av de nya superlärarna protesterade ju också.
Just den konflikt som man byggt in i skolsystemet med å ena sidan tal om långt driven individualisering å andra sidan nationella prov där alla ska prestera exakt likadant vid samma tidpunkt lär ju vara resultatet av politiskt rävspel mellan partiblocken för att få igenom ett beslut om ny läroplan en gång i tiden. Den motsägelsen är idag nerflyttad hela vägen i systemet till Skolverk, till kommuner, till enskild skola, till klassen och in i mitt hjärta som ibland nästan slits itu av den, då jag står där med barn som jag inte skulle vilja driva så hårt men jag måste eftersom de promt ska nå de mål som är uppsatta. Jag skulle ju mycket hellre vilja följa individualiseringsmålsättningen. Det var ju möjligt med tidigare läroplaner.
I internationella undersökningar så visar det sig att de svenska barnen är rätt så nöjda med sin skola men de efterlyser just ordning och arbetsro när man ser det jämförande.
min bästa vän gick början av lärarutbildningen, men slutade efter ett halvår eftersom hon fick barn.
Hon hade dålig erfarenhet från sin "mentor" när hon var ute på praktik. den lärarinnan insisterade på att det var nödvändigt att skrika och alltid höja rösten för att få uppmärksamhet och kontroll över sin klass. Min väninna som absolut inte är den typen, trivdes inte alls.
Jag har liknande erfarenheter från mina två år som skolbibliotekarie, men nu i efterhand har jag kommit på saker jag kunde ha sagt eller gjort som antagligen hade fungerat bättre...
Framför allt samarbete lärare emellan är guld värt!
Josephine: Att skrika är det sämsta sättet att styra en grupp på. Men däremot effektivt att sänka rösten och använda tystnaden ibland, dvs pauser med väntan! Synd att hon slutade för en puckad mentor.