9A Stavros gör bara sååå rätt!
Han gör allt rätt. Han spinner den där tråden av kontakt till var och en av eleverna och de känner att han verkligen bryr sig om dem och vill att det ska gå bra för dem. Det finns mycket av att beröra var och en elev, att tala till var och en elev, att möta och att se dem som individer. Han är vänlig och möter dem med positiva förväntningar. Han är äkta intresserad av att de ska må bra. Allt annat går att genomskåda och funkar inte.
Sedan fortsätter han att göra rätt genom att ställa krav på dem som grupp. Han läxar upp dem och man kan höra en knappnål falla i klassrummet. De sitter tysta och andaktsfulla och skäms när han uttrycker sin besvikelse över deras gruppbeteende. Alla har slutat leka och lattja runt. De lyssnar. Han når fram med sina krav.
Men han tar inte avstånd från dem som människor och individer, bara från deras felaktiga beteende. Det är stor skillnad. Efter samtalet är han direkt vänlig mot var och en igen och ser dem och möter dem och talar med dem. Det finns ingen ironi eller efterslängar på tonåringarnas eget vis. Han uppträder som en vuxen och står för det, han står för att han har en annan roll i klassrummet än att vara kompis. Han tar sitt ansvar.
Det är bra, han kan ta sin klass hur långt som helst.
Sen fattar jag inget av föräldrastrulet. Det sägs inget om vad föräldrarna egentligen var missnöjda med, mer än hur det var på skolan förut. Man förstod inte varför Sebastians mamma ville att han skulle byta skola. Det var dålig TV eller också ville man dölja något medvetet. Men jag kan slås av hur oartigt skolan bemöter föräldrar. Man bjuder in till ett möte utan att ens kunna erbjuda sittplats åt alla närvarande. Hur viktig känner man sig då som gäst?
http://www.aftonbladet.se/debatt/article1889521.ab
Ja, jag är imponerad av Stavros, en enastående lärare och väldigt dynamisk måste jag säga! Dessutom är jag lika imponerad av att du lyckades att sätta ord på ALLT som stavros gör "rätt". Jag tror jag ska spara ditt inlägg för min egen skull, att plocka fram ngn gång i framtiden när jag tvivlar på mig själv och behöver handfasta tips om hur man undervisar en "bångstyrig" grupp. För det är nog naivt att tro att man aldrig kommer att ställas inför sådana problem..!
Det är den här typen av kunskap alla nya lärare behövde ha med sig ut tycker jag. Och Du har nog rätt i att alla råkar ut för en bångstyrig grupp någon gång.
Jag måste hålla med dig. Just nu läser jag om läroplansteori...visserligen kanske jag kommer att ha ngn nytta av det i framtiden, men det är ingen nytta som jag direkt kan se nu mer än att jag vet att det är bra att ha kunskap om vad som påverkar, både nu och historiskt. Däremor skulle jag mer än gärna tillbringa det här "teoretiska" halvåret med sådan kunskaper som du beskriver och som vi båda tycker att jag borde få i min utbildning. Det verkar tyvärr inte bli så....
Marie: Jag har skickat ett mail till Dig.
Jag har träffat Sebastians mamma. Inte just henne men hennes medsystrar som ser exakt likadana ut, pratar exakt likadant, är lika gamla, klär sig likadant. De sitter längst bak i klassrummet på föräldramötena och utgjuter sig gärna över hur bra det har gått för Sebastians äldre syskon, och de har ju minsann inte behövt göra ditten eller datten och man måste ju förstå att pojkar som Sebastian har så många andra järn i elden så inte ska han behöva göra läxor. De flesta av oss förstår dem inte, det gör dem ännu mer fientliga. Det osar rättshaveri och rädsla omkring dem och måste vara ett extra stort problem att tas med där de dyker upp, förmodligen framförallt i förortsskolan. Mina barn säger att jag slarvar med benämningen, men jag tror faktiskt att det här är ett uttryck för något som kan sammanfattas med white trash. Vit underklass som ständigt slår fel när de försöker fäkta med armarna ur sitt hopplösa underläge. Inga, jag tror faktiskt inte det fanns något att dölja! Verkligheten är ibland både enkel och obegriplig på en gång!
Annaa: Du beskriver ett fenomen som jag inte tänkt på eller har egentligen träffat på, men om det är som Du skriver så måste det vara ett problem.
Om jag förstår Dig rätt så menar Du att människor som upplever sig maktlösa ser en chans att ändå vara någon, kunna påverka åtminstone något och så tar man en pseudostrid för sitt barn, en strid som främst har som syfte att tillfredsställa det egna behovet av att kunna utöva åtminstone någon form av makt, att ge igen. Och det kan man göra eftersom lagen stadgar att föräldrars inflytande måste beaktas i skolan. Ja, eller nåt sånt.