Inga Magnusson

Det här är långt och totalt ointressant för alla,  utom de människor som jobbar i skolan förmodar jag, så alla andra kan sluta läsa här och gå tillbaka och njuta av bilden på Roland och Jazz och haren. Medan jag skriver detta så hör jag hur han pratar med jaktbekantskapskretsen om dagens jakt, om och om igen. Just nu är det Eskil minsann!

Det här är ju en del av tjusningen med bloggen; att kunna argumentera och diskutera hjärtefrågor med människor som har samma intresse som man själv har.  Det är utvecklande att formulera egna tankar i sånt som känns viktigt och påtagligt. Det ger både djup och distans. Ledarskap är intressant, både lärares ledarskap och andras ledarskap. Jag har fått möjlighet att kommentera detta på en blogg och min senaste kommentar på den bloggen klistrar jag in här (lite ändrad!) för den blev lite skamligt lång för att vara en kommentar och samtidigt hjälpte den mig att klara ut vad jag egentligen tror på själv:

"Jag hör till de människor som inte var "födda till lärare", jag hade när jag kom ut från min första lärarutbildning vare sig medfödd naturlig auktoritet, fostran till att utöva auktoritet eller kunskap om hur jag skulle vara ledare för en grupp elever.

Det blev som det blev de första åren, men både jag och eleverna överlevde (ibland mirakulöst!) . Samtidigt kunde jag känna äldre kollegors medlidsamma blickar i ryggen;
- Ja, vi har också varit där, vi vet hur Du har det just nu, stackars Dig, men det blir bättre.

Jag fick pröva mig fram, precis som de flesta av mina kollegor, och långsamt blev det bättre år för år. Jag fick lära mig att hantera mitt språk, mitt kroppsspråk, mitt tonfall, mitt arbetssätt osv för att få barnen att lyssna på mig. Jag lärde mig långsamt att jag måste vinna vars och ens förtroende i gruppen, knyta en tråd till varje elev. Våga visa det engagemang och intresse jag verkligen känner för var och en av mina elever. De här trådarna till varje elev kom tillsammans att utgöra det nätverk som gruppbygget vilar på. För det är ett "byggföretag" att skapa en fungerande grupp av ett antal individer. Jag lärde mig långsamt att hela tiden söka upp det som var bra och fokusera på det, göra det till tydligt riktmärke för hela gruppen. Det handlar om:

1. Förtroende för mig som ledare (så att alla elever vill gå samma väg som jag vill gå, dvs samma väg som skolan syftar till).

2. Trygghet tillsammans i gruppen (så att ingen behöver vara rädd och känna sig tvungen att bråka för att skydda sig mot mig som lärare eller mot klasskamrater).

3. Samla allas; elevers, föräldrars, lärares, kraft och energi åt samma håll (om vi; föräldrar, elever och lärare är involverade i samma process framåt så är vi tillsammans oövervinnerliga).

Varje lärare måste hitta sitt sätt att hantera ledarskapsuppgiften,  men  inget av detta kommer gratis och av sig själv. Jag kan inte vänta på att det ska regna ner av sig självt från himlen. Det är jag som lärare som måste bygga upp det, metodiskt och steg för steg. Där ligger ansvaret i mitt ledarskap.

Jag hävdar med en dåres envishet att bakom ett fungerande lärarjobb ligger ett hårt och målmedvetet arbete. Jag ser det dagligen bland mina kollegor, men vi är dåliga på att formulera vad vi egentligen gör. Och tyvärr är det oftast något var och en av oss lärare har fått lära oss själva på egen hand och tillsammans i personalgruppen.

Det är bland annat därför vi behöver bra arbetslag och tid inom arbetslagets ram att stötta varandra till bra jobb, skapa en röd tråd i elevernas tillvaro över tid och rum. Om arbetslagstiden används enbart till övergripande beordrade arbetsuppgifter med s.k. "kvalitet", s.k. "planer" s.k. "utvärderingar" osv så tappar vi en hel del av den gemensamma kompetensen. För det är tillsammans vi är kompetenta på jobbet, inte ensamma var och en för sig."