Om dyslexi och ljudningsläsning...
Himla kul är det när man till slut får rätt! Ha ha! Lång näsa åt alla dogmatiska läsinlärningsexperter (skrivbordsanknutna forskare) som hävdat att ljudningsläsning är förkastlig läsning eftersom den inte tar med förståelse. Erfarna lärare har länge använt både ljudningsläsning och förståelseläsning för att få med alla elever. (Och kallt struntat i det som kallats aktuell gällande forskning som alla bör anamma för att få del av det indviduella lönepåslaget på sin skola!) Barn har ju ofta olika ingångar till läsning, för en del är det ljudningsläsning som funkar bäst, för andra helordsläsning / läsning på talets grund. Och att Wittings extrema ljudningsläsning är effektiv för ominlärning när någon fastnat i en felaktig läsinlärningsstrategi (exempelvis pga dyslexi) är inget nytt.
Som speciallärare har jag ofta fått lov att under perioder helt ta bort förståelseläsningen för barn med svår dyslexi, för att de ska automatisera språkljuden och sluta gissa. Sen kan man komma tillbaka till förståelseläsning igen. Jag använder språkljudsträningslappar för alla barn i början på läsinlärningen i min klass. De är inte så himla roliga tror jag, men rasande effektiva som grund för läsning. Parallellt med dem kör jag med dikteringsläsning modell Ulrika Leimar. De metoderna blir så olika varandra att de inte kolliderar och stör varandra. Ljudningen ligger i detaljhalvan av hjärnan och dikteringsläsning (helord) ligger i helhets / bildhalvan av hjärnan. Så småningom övar vi upp banorna i Corpus Callosum (stavningsfel?) mellan dem och barnen kan snabbt kasta sig mellan de två strategierna (hjärnhalvorna!). Det brukar hända ungefär på vårteminen i ettan om man tar en genomsnittlig nybörjarläsare och är en period som är väldigt tydlig när man sett den komma hos många barn.
I många andra sammanhang är gissningsläsning inte så tokig om den är kombinerad med att barnet också utnyttjar förståelse och bilder, men inte just för barn med dyslexi i starten på läsinlärningen. Bra artikel!
Texten är hämtad ur senaste numret av tidningen Specialpedagogen.
Jag har ju inte fått "träna" på några elever ännu, men båda mina äldsta döttrar lärde sig läsa genom att ljuda sig fram. Jag var dessutom inte själv intresserad att de skulle lära sig läsa när de ´gjorde det, jag tänkte att det inte var ngn brådska de kunde gott lära sig i skolan ...hahahah jag var ingen orolig mamma på den tiden som försökte peppa barnen att ta några kliv framåt ;-))). Hur som helst så var ljudningsmetoden en metod som flickorna tog till spontant...utan att själva ens veta om den....så ngt logiskt måste det finnas i den ;-)).
Marie: Ljudningsmetoden har varit utdömd rätt många år nu och helt "fel" om man velat vara en "framstegsvänlig" och "skolutvecklingsintresserad" lärare, en lärare som velat ge barnen "sammanhang" och "mening" i undervisningen osv.
Det är nog bara vi, några gamla rigida stofiler, som har envisats med att ha metoden kvar i någon form. Roligt att den nu börjar få ett erkännande. För en del barn och barn med dyslexi så passar den absolut. Fast jag hoppas att pendeln inte ska slå tillbaka hela vägen så att detta ska bli den enda godkända metoden igen. Ofta är det så korkat i vår värld att det kommer några forskningsresultat eller någon erfarenhet och så slår den ut allt annat under något decennium. Tills det kommer ny forskning som säger tvärtom och då är det endast den som gäller.
Jag klistrar in mitt svar till din kommentar om likvärdighet i lärarutbildning...
"Visst är det bra att skolan fortfarande är så dynamisk så att lokala arbetslag får möjlighet att göra det som de är bra på. Men i tider när man prioriterar likvärdig utbildning i skolan så är det minst sagt märkligt att man aldrig diskuterar likvärdig lärarutbildning."
Förresten så ska jag leta reda på lite modern (riktig) forskning åt dig, för ljudningen är på väg tillbaka in i finrummet. Precis det du skriver (att man behöver blanda) är den senaste flugan. Kul att vara modern ibland. ;-)
//Killfröken
Jätteintressant! mamma säger att jag lärde mig att läsa efter tre månader. (tror jag det var) När jag jobbade i Värnamo såg jag en lärarinna klippa "ljud-kort" just för en elev med dyslexi. dvs grupper av bokstäver som inte formade något ord men som eleven skulle ljuda. Himla effektivt (tror jag).
Helords-förståelse-läsningen känner jag igen med det faktum att du fkatikst kan kasta om btonäksvrena
i ett ord helt kollrigt och du kan ändå "läsa" (gissa) ordet om det börjar och slutar på de krretkoa bokstäverna! ;-)
Jag kan inget om detta, men denna gissningsläsning känner jag igen från båda sönernas läsinlärning, det gjorde mig så frustrerad. Äldsta sonen fick hjälp under en termin i 4:an att råda bot på detta, men när yngsta sonen var där, hade man inte råd med speciallärare längre. Det har tagit tid att få bort gissandet.
Josephine: Visst är det så att helordsläsningen tar oss igenom en helt galet stavad text, bara början och slutet är rätt. Det är där vi tar stamhåll.
Anne: Gissandet i sig är alltså inte fel om det kommer vid rätt tidpunkt. Men i de fall Du beskriver så verkar det ha varit fel. Himla synd att de inte fick hjälp med det i rätt tid. Det går snabbt om man sätter in hjälpen tidigt.
Killfröken: Ha ha...ungefär som min gubbe som envisas med att ha polisonger. Han är utan egen förskyllan modern så där en gång varje decennium!
Det är väl det här som gör oss gamla lärare lite oemottagliga för den senaste forskningen: Vi har varit med om det mesta en gång förut och är inne på andra varvet nu. Pendeln har hunnit slå både fram och tillbaka under vår yrkesverksamma tid. Kanske synd på ett sätt för visst finns det forskning som är värd att ta till sig och använda den på ett vettigt sätt, sätta in den i sitt sammanhang men inte kasta ut allt annat för det.
Jag är inte alls få vetenskapsnegativ som jag kan verka ibland. Jag gillar verkligen Vygotsky och jag tror han är godkänd just nu, jag gillar också Mary Clay och reading recovery och henne hittade jag innan hon var ens översatt till svenska. Hon är nog också godkänd för tillfället.