Inga Magnusson

Här kommer mitt bidrag till januari månads skrivarcirkel:


Broarna

 

De red skogsstigen över broarna, den var bäst. Det var två broar och båda var ovanliga. Först  kom  en riktig bro över något som kunde kallas en liten älv eller en stor bäck. Nästan direkt efter den kom en liten bro över en mindre rännil. Den första bron var så där vacker som bara en gammal välvd bro kan vara, uppbyggd av stenar väl inkilade i varandra.  Den lilla bron var mer som stengrav och en naturlig fortsättning på ett litet stenlagt vattendrag som kom  uppifrån  i skogen. Petra visste  att det egentligen var en stensatt dränering som gjorts av bonden på Döverud för 100 år sedan då det var åker här. Pappa Lars hade berättat om det.

 

Det skulle bli sista gången de red över broarna så här,  men det visste de inte när de långsamt och makligt skrittade på den mjuka stigen och fortsatte in i  allt mörkare skog.

 

 Frosten nöp i kinderna, men båda flickorna njöt av ridturen. Petra och Camilla var bästa kompisar men kunde bara ses på helgerna numera. Under veckorna bodde de i Karlstad, respektive i Åmål för att kunna läsa på gymnasiet. Petra såg Camilla rida framför sig och hon tänkte på hur de hade tränat hennes Lufsen att våga gå över broarna i somras. Han hade varit rädd för det porlande vattnet och vägrade gå över fast hon satte av och försökte leda honom med lugnande lämpor. Det hade inte gått förrän Camilla gick före med Stjärna. Nu var det inga problem längre och detta hade blivit deras favoritridstig. Petra tänkte att det hade nog att göra med tystnaden här, att det var stor mörk granskog som bäddade in dem, att den mjuka stigen dämpade hovarnas ljud mot marken.

 

Plötsligt stannade Camilla och hojtade:

- Men vad är det där?

Petra reste sig i stigbyglarna för att försöka se det som Camilla såg. Det kom en stor grågul hund snett framför dem till höger en bit in i skogen

- Det är nog Bosse i Tjärns hund, han har en schäfer, sa Petra.

- Men titta, där kommer en till! sa Camilla.

Stjärna hade nu fått syn på djuren och stod alldeles stilla och stirrade på dem med stelt hög hals. De båda hunddjuren frös i sina rörelser när de fick syn på hästarna och deras ryttare. Den största av dem sänkte huvudet, sträckte det framåt och visade tänderna samtidigt som ett dovt morrande hördes djupt nere i den stora kroppen.

 

Då exploderade Stjärna i panik och kastade sig bakåt med Camilla fastklamrad i sadeln. I samma ögonblick fick  Lufsen se djuren och stegrade sig med ett skri.

- Jävlar, skrek Petra, det måste vara vargarna. Dom som var nere hos Anderssons i Bäcken!

 

Som genom ett under lyckades de hålla sig kvar i sadlarna medan hästarna kastade sig helt om och skenade vilt stigen tillbaka. Petra vände sig om som hastigast och såg i ögonvrån att vargarna följde efter dem. Hennes hjärta slog så att det hotade spränga bröstkorgen, tårarna forsade nerför kinderna och hon kröp ner bakom Lufsens hals för att hålla sig kvar på hästryggen i den svindlande farten. Hon hade aldrig ridit så fort. Genom hennes huvud flög tankarna som brännande blixtar: Det går inte, det går inte, jävlar, det går inte, jag får inte ramla av, jag måste hålla mig kvar, dom tar mig om jag ramlar av, jag vill inte dö, jag vill inte…..

 

En vecka senare ringer telefonen hos Oskar L på Grymmelö vargforskningssation. Han kastar en blick på klockan och konstaterar att det snart är lunch, men greppar ändå luren.

- Ja, det är Oskar på Grymmelö.

- Hej, det här är Lars, pappa till Petra, hon som blev jagad av vargarna i Lillbyn för en vecka sedan, fräser en ilsken röst i telefonen.  Jag undrar vad det är Ni håller på med egentligen, hur kan Ni tillåta att vargar får hålla till så nära människor??? Det här är ju livsfarligt Vi måste ju få ta bort dem. Det var andra attacken mot människor på en vecka och nu får det vara nog!

Oskar känner irritationen komma krypande; en gnällspik till!  Det är obegripligt varför människor ringer till honom och klagar.  Det måste vara det organiserade vargmotståndets fel. Det måste vara det som ser till att det protesteras så mycket för folk gillar egentligen varg.

-  Nej vi kan inte ta bort några vargar. Vargar är inte farliga. Vi har forskat på det här och vet  också att Ni som bor i vargområden tycker om varg. Ni tycker dessutom mer om varg än alla andra. Så vi är särskilt rädda om vargar just hos Er, svarar Oskar och anstränger sig att låta tålmodig.

- DU ÄR VÄL INTE KLOK, vrålar rösten i luren. Hur kan Ni tro att vi gillar varg, vilka har Ni frågat då?

- Vi har frågat dem  som bor i Värmland, och Dalarna bl.a. Det är klart att i en sån här undersökning av hela län så bor ju nästan alla tillfrågade i städer och samhällen och de berörs väl inte så mycket av varg, men vi fick fram ett bra resultat som vi har haft mycket nytta av.  Om någon ringer hit och klagar så brukar vi berätta om den här undersökningen. Och jag tror förresten att ett par stycken av de tillfrågade bor i vargrevir.

Lars andas tungt i luren som av återhållen vrede

- DETTA ÄR JU HELT SANSLÖST! Hur kan Ni få använda skattepengar till sån kvalificerad smörja! Och vad är det för dumheter Du säger i tidningen, att vargar inte tar hästar för de är för stora! Det kan ju inte vara sant. Vargarnas stapelföda är ju älg och älgar är större än hästar.  1829 dödades 465 hästar av varg i Sverige enligt officiell statistik! Du kallar Dig forskare och så vet Du inte det. Eller också sitter Du och  ljuger, både för mig nu och i tidningen för hela svenska folket!

Oskar suckar inombords. Aha, mannen kommer med siffror då måste det vara det organiserade vargmotståndet han har att göra med. Det är som en underjordisk maffia, de finns överallt och ingenstans, ja,  ungefär som Hells Angels. Oskar känner hungern suga i magen. Han vill avsluta samtalet och gör med en kraftansträngning sin röst milt lugnande

- Nu tycker jag inte att Du ska hetsa upp Dig. Det har ju inte hänt något allvarligt. Du ska säga till Petra att hon inte ska få panik nästa gång. Det är bättre att ta det lugnt och njuta av det unika tillfället att få se en varg på riktigt. Det är många som skulle ge mycket för att få en sån fantastisk upplevelse!. Och Du, säg till henne att hon ska se till så att hästen inte springer när den möter varg, för om hästen springer så beter den sig som ett byte och det är inte bra. Då får den faktiskt skylla sig själv om den blir tagen. Det brukar vi säga här på Grymmelö.  Om vargarna morrar nästa gång också, så ska Camilla hellre ta en sten och kasta mot dem, hon ska skrika, hojta och gå emot vargarna. Ja, hon ska försöka skrämma dem alltså. Om nu det mot all förmodan inte skulle lyckas så kanske man kan tänka sig att nödvärnsrätten får tillgripas och hon får gå till attack mot vargarna.  Men helst vill vi nog ha en ansökan till Naturvårdsverket först och den kommer att gå på remiss till Länsstyrelsen i Värmland, ja Furuhalm i Karlstad blir det väl då som ska yttra sig…. Hallå, hallå.  La Du på?

 

Epilog. Camilla och Petra rider aldrig mer över broarna. Hästarna vägrar.

 

Fotnot: Texten är en fantasiprodukt och personerna är påhittade. Den har inspirerats av en verklig händelse i Edsbyn för några veckor sedan och av texten om händelsen i Aftonbladet den 12 januari. Forskarnas förslag till hur vi ska uppföra oss vid möten med varg fanns med i en faktaruta i anslutning till artikeln. Uppgiften om antalet vargdödade hästar i Sverige 1829 kommer från Bernt Karlsson journalist på tidningen Svensk Jakt.

Nu lämnar jag överstafettpinnen i skrivarcirkeln till Annela (finns bland mina länkar) och jag ger Dig ämnet "Sten". Får se om det kommer att handla om gråstenar eller om någon Sten. Lycka till!   

-