Hatten, hatten, hatten.....!!
Mitt bidrag till skrivarcirkeln november 2007
Hatten
De ljusblå ögonen var skräckfyllda i det magra ansiktet. Håret hängde i ljusbruna tunna testar ner på halsen. Hon tog ett par steg bakåt inför den flinande och skränande gruppen av barn. Men nu kunde hon inte komma undan längre. Hon var vid väggen och inte bara vid väggen, hon var helt fast i mellanrummet mellan de två höga stentrapporna. Den ena ledde in till 1-2 ans klassrum och den andra till lärarbostaden. Det var för högt att klättra över de kraftiga smidesräckena. De var stabila, byggda för att hålla stimmande barn stången i hundratals år.
- Hatten, hatten, hatten, skrek flocken i korus allt högre och det ville aldrig sluta
Till slut vände hon sig bara om och stod så, stilla, med ansiktet vänt mot skolans stenvägg. Under den vinröda ylleduffeln kunde man ana de smala hängande axlarna. Ingen kunde se några tårar på hennes kinder eller att hon ändrade min, det var bara de där stora märkligt ljusblå ögonen. Hon stod stilla och härdade ut. Vad tänkte hon? Att hon hatade sina plågoandar? Att hon ville dö? Att hon ville sluta gå till skolan? Att hon ville klå upp dem alla i tur och ordning? Det fick vi inte veta för hon sa aldrig nåt, bara fann sig i stuationen, tyst uthärdande, som om hon egentligen tyckte att det var rätt.
Jag stod bakom flocken, förvirrad och utlämnad till min tvekan. Jag borde hjälpa Kristina för hon bodde närmast mig. Det var ju så på landet då på femtiotalet. Inga barn kunde räkna med bilskjuts någonstans så det blev de närmast boende som var lekkamrater. Och Kristina borde ha varit min lekkamrat för det var bara någon kilometers cykelväg mellan oss. Men hon var inte min lekkamrat, åtminstone inte särskilt ofta. Hon var så annorlunda och hennes liv hade startat så tragiskt. Jag var helt enkelt lite rädd för hennes hem och hennes familj.
Så här var det. Mamman hade några äldre utflugna barn med den man som hon varit gift med. Mannen var död och efter hans död levde hon torftigt. Men det hinglade och gick på något vis med hjälp av en mager pension och de äldsta barnen som fick börja jobba direkt efter 7 år i skolan. Det var duktiga barn sa man på bygden och det var synd om tant Holmström. Huset var väldigt ruffigt och fallfärdigt. Det låg bakom ett litet berg så det syntes inte från vägen. Vatten hämtades i en källa en bit därifrån. Den första delen av farstun var trampat jordgolv och längre än till farstun vågade jag aldrig gå så jag vet inte hur det såg ut längre in. Men jag kunde se att det var mörkt och murrigt där inne. Det fanns en lukt av instängt matos, tvätt och lort.
På något sätt, i sin ensamhet efter mannens död, så hade hon träffat Andersson. Det var en dålig man som man sa på bygden. Han söp och var argsint. De hade ett förhållande utan att gifta sig och lilla Kristina föddes. Så småningom blev situationen allt mer ohållbar och det gick inte att försörja Anderssons alkholmissbruk på den skrala änkepensionen. Fru Holmström kastade helt sonika ut honom. Fast hon blev inte av med honom.
Andersson accpterade inte att bli avvisad utan när han var full så kom han och försökte ta sig in med våld. Han skrek och svor och slog sönder fönster. Vid ett tillfälle skar han sig så illa på det trasiga farstufönstret att den lilla kyrkbyns polis ryckte ut och man fick frakta Andersson med taxi till sjukstugan för omplåstring. Blodet fanns kvar på fönsterbågen och jag vågade aldrig gå med Kristina in i huset. Tänk om den hemske Andersson skulle komma när jag var inne i huset och inte kunde ta mig ut!
Mina föräldrar var organiserade nykterister så jag hade aldrig sett någon full människa, visste inte ens vad det innebar att vara full förrän långt senare. Jag hade enbart hört berättas om detta otäcka superiet som en del karlar höll på med. Och jag skulle nog ha dött av skräck om Andersson hade kommit och börjat slå på den murkna farstudörren när jag var inne i huset. Telefon fanns inte hos familjen Holmström och jag skulle vara fångad, utlämnad till en galning.
Vi lekte alltså inte särskilt ofta. Det berodde inte enbart på skräcken för att bli fast i familjen Holmströms hus utan minst lika mycket på att Kristina inte var särskilt leklysten, åtminstone inte när hon var hemma hos mig. Hon satt mest tyst och stilla och gjorde ingenting. Ibland lyckades jag dra henne med på lekar, men oftast ville hon inte göra det jag föreslog. Hon hade heller inga förslag själv. Det blev allt längre mellan tillfällena och kontakten ebbade helt ut.
På våren vårt första år i skolan så blev hon alltså retad. Jo, det hette att man blev retad då, ordet mobbad var inte uppfunnet än. Det skulle dröja ytterligare något tiotal år innan vi ens fick ett ord för detta grymma fenomen. På den här tiden så "retades barn med varandra". Det var naturligt och lite roligt tyckte de vuxna och det var inget man la sig i om det inte blev väldigt illa. Och lågstatusföräldrar ingrep nog aldrig när deras barn blev retade.
Nej, jag hjälpte inte Kristina den där dagen och jag skämdes efteråt. Men min fröken hade sett och hört och hon kallade in mig till klassrummet någon dag senare. Hon frågade vad som hade hänt och jag berättade att alla retade sig så på Kristinas reflex. Vi var utsatta för reflexkampanjer på den tiden. Alla barn skulle ha reflex när de var ute i mörkret och vi fick reflexer gratis med klämma på, som man kunde fästa på kläder eller stövlar. Kristina hade fått en extra fin reflex av någon och den var som en liten hatt. Hon hade den mitt på ryggen på den vinröda duffeln. Därför blev hon retad och kallad för Hatten. Fröken lyssnade på min berättelse sedan blev hon sträng på rösten och sa att det här var elakt . Hon ville att jag skulle hjälpa till att få slut på det. Det kändes som ett jätteförtroende. Det blev också slut på retandet, men det berodde nog inte på mig utan mest på att jag hade en snäll fröken som verkligen sa ifrån istället för att som de flesta vuxna, välja att inte höra, inte se.
Jag har långt senare undrat över vad det blev av Kristina. Jag har försökt googla och fråga mig fram men inte fått något napp. Jag hoppas innerligt att det gick bra.
Personer, namn och omständigheter är delvis förändrade i min text för att inte direkt peka ut någon, men sakinnehållet har verklighetsbakgrund, det var ungefär så det hände.
Jag fick egentligen ämnet "Hattar" men tog mig friheten att ändra det till "Hatten". Jag hoppas att det gick bra.
Mitt ämne till nästa skribent i skrivarcirkeln, Frk Tjatlund är "Tavlan".
Hatten
De ljusblå ögonen var skräckfyllda i det magra ansiktet. Håret hängde i ljusbruna tunna testar ner på halsen. Hon tog ett par steg bakåt inför den flinande och skränande gruppen av barn. Men nu kunde hon inte komma undan längre. Hon var vid väggen och inte bara vid väggen, hon var helt fast i mellanrummet mellan de två höga stentrapporna. Den ena ledde in till 1-2 ans klassrum och den andra till lärarbostaden. Det var för högt att klättra över de kraftiga smidesräckena. De var stabila, byggda för att hålla stimmande barn stången i hundratals år.
- Hatten, hatten, hatten, skrek flocken i korus allt högre och det ville aldrig sluta
Till slut vände hon sig bara om och stod så, stilla, med ansiktet vänt mot skolans stenvägg. Under den vinröda ylleduffeln kunde man ana de smala hängande axlarna. Ingen kunde se några tårar på hennes kinder eller att hon ändrade min, det var bara de där stora märkligt ljusblå ögonen. Hon stod stilla och härdade ut. Vad tänkte hon? Att hon hatade sina plågoandar? Att hon ville dö? Att hon ville sluta gå till skolan? Att hon ville klå upp dem alla i tur och ordning? Det fick vi inte veta för hon sa aldrig nåt, bara fann sig i stuationen, tyst uthärdande, som om hon egentligen tyckte att det var rätt.
Jag stod bakom flocken, förvirrad och utlämnad till min tvekan. Jag borde hjälpa Kristina för hon bodde närmast mig. Det var ju så på landet då på femtiotalet. Inga barn kunde räkna med bilskjuts någonstans så det blev de närmast boende som var lekkamrater. Och Kristina borde ha varit min lekkamrat för det var bara någon kilometers cykelväg mellan oss. Men hon var inte min lekkamrat, åtminstone inte särskilt ofta. Hon var så annorlunda och hennes liv hade startat så tragiskt. Jag var helt enkelt lite rädd för hennes hem och hennes familj.
Så här var det. Mamman hade några äldre utflugna barn med den man som hon varit gift med. Mannen var död och efter hans död levde hon torftigt. Men det hinglade och gick på något vis med hjälp av en mager pension och de äldsta barnen som fick börja jobba direkt efter 7 år i skolan. Det var duktiga barn sa man på bygden och det var synd om tant Holmström. Huset var väldigt ruffigt och fallfärdigt. Det låg bakom ett litet berg så det syntes inte från vägen. Vatten hämtades i en källa en bit därifrån. Den första delen av farstun var trampat jordgolv och längre än till farstun vågade jag aldrig gå så jag vet inte hur det såg ut längre in. Men jag kunde se att det var mörkt och murrigt där inne. Det fanns en lukt av instängt matos, tvätt och lort.
På något sätt, i sin ensamhet efter mannens död, så hade hon träffat Andersson. Det var en dålig man som man sa på bygden. Han söp och var argsint. De hade ett förhållande utan att gifta sig och lilla Kristina föddes. Så småningom blev situationen allt mer ohållbar och det gick inte att försörja Anderssons alkholmissbruk på den skrala änkepensionen. Fru Holmström kastade helt sonika ut honom. Fast hon blev inte av med honom.
Andersson accpterade inte att bli avvisad utan när han var full så kom han och försökte ta sig in med våld. Han skrek och svor och slog sönder fönster. Vid ett tillfälle skar han sig så illa på det trasiga farstufönstret att den lilla kyrkbyns polis ryckte ut och man fick frakta Andersson med taxi till sjukstugan för omplåstring. Blodet fanns kvar på fönsterbågen och jag vågade aldrig gå med Kristina in i huset. Tänk om den hemske Andersson skulle komma när jag var inne i huset och inte kunde ta mig ut!
Mina föräldrar var organiserade nykterister så jag hade aldrig sett någon full människa, visste inte ens vad det innebar att vara full förrän långt senare. Jag hade enbart hört berättas om detta otäcka superiet som en del karlar höll på med. Och jag skulle nog ha dött av skräck om Andersson hade kommit och börjat slå på den murkna farstudörren när jag var inne i huset. Telefon fanns inte hos familjen Holmström och jag skulle vara fångad, utlämnad till en galning.
Vi lekte alltså inte särskilt ofta. Det berodde inte enbart på skräcken för att bli fast i familjen Holmströms hus utan minst lika mycket på att Kristina inte var särskilt leklysten, åtminstone inte när hon var hemma hos mig. Hon satt mest tyst och stilla och gjorde ingenting. Ibland lyckades jag dra henne med på lekar, men oftast ville hon inte göra det jag föreslog. Hon hade heller inga förslag själv. Det blev allt längre mellan tillfällena och kontakten ebbade helt ut.
På våren vårt första år i skolan så blev hon alltså retad. Jo, det hette att man blev retad då, ordet mobbad var inte uppfunnet än. Det skulle dröja ytterligare något tiotal år innan vi ens fick ett ord för detta grymma fenomen. På den här tiden så "retades barn med varandra". Det var naturligt och lite roligt tyckte de vuxna och det var inget man la sig i om det inte blev väldigt illa. Och lågstatusföräldrar ingrep nog aldrig när deras barn blev retade.
Nej, jag hjälpte inte Kristina den där dagen och jag skämdes efteråt. Men min fröken hade sett och hört och hon kallade in mig till klassrummet någon dag senare. Hon frågade vad som hade hänt och jag berättade att alla retade sig så på Kristinas reflex. Vi var utsatta för reflexkampanjer på den tiden. Alla barn skulle ha reflex när de var ute i mörkret och vi fick reflexer gratis med klämma på, som man kunde fästa på kläder eller stövlar. Kristina hade fått en extra fin reflex av någon och den var som en liten hatt. Hon hade den mitt på ryggen på den vinröda duffeln. Därför blev hon retad och kallad för Hatten. Fröken lyssnade på min berättelse sedan blev hon sträng på rösten och sa att det här var elakt . Hon ville att jag skulle hjälpa till att få slut på det. Det kändes som ett jätteförtroende. Det blev också slut på retandet, men det berodde nog inte på mig utan mest på att jag hade en snäll fröken som verkligen sa ifrån istället för att som de flesta vuxna, välja att inte höra, inte se.
Jag har långt senare undrat över vad det blev av Kristina. Jag har försökt googla och fråga mig fram men inte fått något napp. Jag hoppas innerligt att det gick bra.
Personer, namn och omständigheter är delvis förändrade i min text för att inte direkt peka ut någon, men sakinnehållet har verklighetsbakgrund, det var ungefär så det hände.
Jag fick egentligen ämnet "Hattar" men tog mig friheten att ändra det till "Hatten". Jag hoppas att det gick bra.
Mitt ämne till nästa skribent i skrivarcirkeln, Frk Tjatlund är "Tavlan".
Trackback