50-talsoptimism
Några bloggare skriver om 50 - talet och funderar hur det ska karaktäriseras. Jag tar upp tråden här eftersom det jag vill skriva blir väl långt för en kommentar.
Jag är alltså född 1950 precis. Det kändes alltid lite speciellt att var född precis 1950, mitt i ett århundrade. Det som jag upplevde som karaktäristiskt med 50-talet var den blinda optimism som genomsyrade allt. Det var ju en märklig tid när den materiella utvecklingen gick så fort.
1954 levde vi i min familj med vedspis till uppvärmning och matlagning, jordkällare och skafferi till kylförvaring, konservering som bevarandemetod för livsmedel, cykel som fortskaffningsmedel, vevgrammofon för musiklyssnande, balja och tvättbräda för tvätt och utedass för toabestyr. Så hade de flesta andra i min omgivning det också. Det var en ganska normal standard för den tiden, en rest av bondesamhället. Men bara 6- 7 år senare hade vi alla de nya maskinerna; kyl, frys, bil, elspis, toa, elektrisk skivspelare, tvättmaskin osv.
Den snabba ökningen av den materiella standarden var en vardagsrevolution. Vi levde helt nya liv kändes det som. Och vi hade inga proportioer på var det skulle sluta, nya möjligheter öppnades hela tiden. Vi sa ibland till varandra;
- Ja, om några år så har vi väl ett flygplan i varje familj.
Det verkade inte alls orealistiskt när vi såg tillbaka på de senaste åren. Sverige var bäst och fantastiskt. Vi hade sluppit kriget och åkte nu snålskjuts på efterkrigstidens ekonomiska o industriella boom.
Det var verkligen så optimistiskt allt hade gått så svindlande snabbt. Det var inte så i alla länder förstod jag. 1963 var jag en längre period i Tyskland och såg hur de låg flera år efter oss på det här området.. Men här var vi verkligen blinda och såg inget slut på framgångarna. Sen kom baksmällan på 60 - talet, men det är en annan femma.
Jag är alltså född 1950 precis. Det kändes alltid lite speciellt att var född precis 1950, mitt i ett århundrade. Det som jag upplevde som karaktäristiskt med 50-talet var den blinda optimism som genomsyrade allt. Det var ju en märklig tid när den materiella utvecklingen gick så fort.
1954 levde vi i min familj med vedspis till uppvärmning och matlagning, jordkällare och skafferi till kylförvaring, konservering som bevarandemetod för livsmedel, cykel som fortskaffningsmedel, vevgrammofon för musiklyssnande, balja och tvättbräda för tvätt och utedass för toabestyr. Så hade de flesta andra i min omgivning det också. Det var en ganska normal standard för den tiden, en rest av bondesamhället. Men bara 6- 7 år senare hade vi alla de nya maskinerna; kyl, frys, bil, elspis, toa, elektrisk skivspelare, tvättmaskin osv.
Den snabba ökningen av den materiella standarden var en vardagsrevolution. Vi levde helt nya liv kändes det som. Och vi hade inga proportioer på var det skulle sluta, nya möjligheter öppnades hela tiden. Vi sa ibland till varandra;
- Ja, om några år så har vi väl ett flygplan i varje familj.
Det verkade inte alls orealistiskt när vi såg tillbaka på de senaste åren. Sverige var bäst och fantastiskt. Vi hade sluppit kriget och åkte nu snålskjuts på efterkrigstidens ekonomiska o industriella boom.
Det var verkligen så optimistiskt allt hade gått så svindlande snabbt. Det var inte så i alla länder förstod jag. 1963 var jag en längre period i Tyskland och såg hur de låg flera år efter oss på det här området.. Men här var vi verkligen blinda och såg inget slut på framgångarna. Sen kom baksmällan på 60 - talet, men det är en annan femma.
Kommentarer
Trackback