Barn i spännbälte!! Sveriges mörka vårdhistoria! 1
Läser i kvällstidningen någon som funderar över vad som är normalt idag och sedan om 100 år kommer att betraktas som grymt och omänskligt i vår historia. H*n tar som exempel kanske detta med att vi låter människor vara uteliggare.
Jag minns i alla fall något vi kollektivt borde skämmas över i vårt lands historia; stiuationen för utvecklingsstörda barn i mitten på 1900-talet. Jag jobbade under en dryg månad på ett hem för utvecklingsstörda barn i slutet på 1960-talet. Det skulle ha varit 4 månaders praktik som jag måste göra för att kunna söka en utbildning, men jag stod inte ut. Jag tyckte det var vidrigt från första stund och var på väg att vända direkt, men försökte sansa mig och tänka efter; alla andra som jobbade här såg ju glada och nöjda ut och de sa alla att det går över, man vänjer sig.
Men jag vande mig inte. Jag har nu efteråt förstått att för mig var de här barnen hela tiden barn och människor, jag orkade aldrig "förtingliga" dem - göra dem till själlösa okännande varelser. Min empati fungerade hela tiden, gick inte att stänga av och då gick det inte att stå ut.
Så här var det;
På den tiden uppmanades alla som födde utvecklingsstörda barn att genast på BB lämna dem i från sig till en institution och istället skaffa sig ett nytt och friskt barn. Och orsaken som man uppgav till föräldrarna och som man tryckte starkt på var ATT BARNET SKULLE FÅ DET BÄTTRE PÅ ETT VÅRDHEM ÄN HEMMA HOS FAMILJEN! Och jag är övertygad om att man verkligen trodde på det man sa; läkare, sköterskor, kurator osv. Jag tror inte alls att det handlade om innebonde ondska hos dessa människor. De upplevde sig verka i det godas tjänst.
Inför denna massiva övertalning så lämnade de allra flesta ifrån sig sitt nyfödda barn och försökte ofta glömma. Under de sommarveckor jag jobbade på K-hemmet så var det endast 3-4 barn av c:a 50-60 som fick komma hem några dagar eller som fick besök. Denna övertalning av nyförlösta mammor pågick fram till 1970-talet.
forts. följer
Jag minns i alla fall något vi kollektivt borde skämmas över i vårt lands historia; stiuationen för utvecklingsstörda barn i mitten på 1900-talet. Jag jobbade under en dryg månad på ett hem för utvecklingsstörda barn i slutet på 1960-talet. Det skulle ha varit 4 månaders praktik som jag måste göra för att kunna söka en utbildning, men jag stod inte ut. Jag tyckte det var vidrigt från första stund och var på väg att vända direkt, men försökte sansa mig och tänka efter; alla andra som jobbade här såg ju glada och nöjda ut och de sa alla att det går över, man vänjer sig.
Men jag vande mig inte. Jag har nu efteråt förstått att för mig var de här barnen hela tiden barn och människor, jag orkade aldrig "förtingliga" dem - göra dem till själlösa okännande varelser. Min empati fungerade hela tiden, gick inte att stänga av och då gick det inte att stå ut.
Så här var det;
På den tiden uppmanades alla som födde utvecklingsstörda barn att genast på BB lämna dem i från sig till en institution och istället skaffa sig ett nytt och friskt barn. Och orsaken som man uppgav till föräldrarna och som man tryckte starkt på var ATT BARNET SKULLE FÅ DET BÄTTRE PÅ ETT VÅRDHEM ÄN HEMMA HOS FAMILJEN! Och jag är övertygad om att man verkligen trodde på det man sa; läkare, sköterskor, kurator osv. Jag tror inte alls att det handlade om innebonde ondska hos dessa människor. De upplevde sig verka i det godas tjänst.
Inför denna massiva övertalning så lämnade de allra flesta ifrån sig sitt nyfödda barn och försökte ofta glömma. Under de sommarveckor jag jobbade på K-hemmet så var det endast 3-4 barn av c:a 50-60 som fick komma hem några dagar eller som fick besök. Denna övertalning av nyförlösta mammor pågick fram till 1970-talet.
forts. följer
Kommentarer
Trackback